söndag, december 30, 2007

Årslistan 2007

01. The Field - From Here We Go Sublime
Man känner sig av någon märklig anledning alltid lite brittisk när man korar ett svenskt album till årets finaste. Men nu handlar det inte om vilken pubrock som helst utan särdeles välproducerad minimal techno med ambientstänk. Axel Willner tog Stockholm, Sverige, Europa och världen med storm på grund av sitt sublima furstlingsverk. Ordet musikexport har inte legat bättre i munnen sedan It must have been love toppade billboardlistan.

The Field - Everday

02. Windmill - Puddle City Racing Lights
En av årets starkaste debutanter dök upp från ingenstans och trollband oss med sin gälla röst. Matthew Thomas Dillon skalade av verserna medan det däremot inte sparades på krutet i refrängerna. Med detta väl beprövade koncept till sin hjälp skrev han några av årets finaste låtar. Det andas popgeni om Dillon, en artist som vi säkerligen får anledning att återvända till i framtiden.

Windmill - Tokyo Moon

03. Radical Face - Ghost
Redan i slutet av tvåtusensex kunde den ivrige avnjuta Ben Coopers sovrumscollage Ghost. Jag tillhörde de ivriga, sedan Cooper imponerat djupt på mig med sitt Electric President-projekt tidigare samma år. När det nu blivit dags att summera år tvåtusensju är det bara att konstatera att Ghost har funnits där i toppen hela tiden. Och avslutningsspåret Homesick kan vara en av de mest rörande ballader vi hört på länge.

Radical Face - Homesick

04. Burial - Untrue

Om häxmästare Burials självbetitlade fjolårsdebut var ett dämpat skrik från marianergraven så är Untrue ett hastigt andetag uppe vid ytan, ett besök bland oss vanliga dödliga. Eller en simulerad tur i ett universum där det regnar nerifrån och där ärkeänglar söker endorfinkickar på Mcdonalds ackompanjerade av tomhylsor och glas som träffar det rutiga kakelgolvet. Untrue är ett säreget stycke introvert dissekering av såväl takter som psyke och är ett album som är värt att hylla av enbart den anledningen.

Burial - Archangel

05. M.I.A. - Kala
Arular tillägnades far. Kala mor. Det kan knappast kännas oangenämt att vara Maya Arulpragasams föräldrar. Oangenämt kändes det knappast heller att återigen sålla sig till denna halvt srilankianska och halvt brittiska pippi långstrumps lyssnarskara och bevittna hur hon beväpnad med clash-kulor och pixies-granater mejade ner allt vad kling, klang och sedvänja heter. Årets hitparad helt enkelt. Hade det inte varit för att Timbaland kommer in och stönar om någon indiankoja i sista låten hade vi antagligen kallat det årets album. Nu räckte det gott till en femteplats.

M.I.A. - Paper planes

06. Panda Bear - Person Pitch
Noah Lennox skapade i år ett monster av sin pandabjörn. En pandabjörn som frustade och pustade och med lätthet blåste omkull det mesta i musikväg. Inget annat album kändes så genuint ihoplappat eller presenterade en så hårt sammanbunden enhet. Självklart fungerar Take pills och Bros tagna ur sitt sammanhang men det var som helhet Person pitch regerade. Panda bear gjorde något så gediget som att förse året med guldram, om ni förstår vad jag menar.

Panda bear - Take pills

07. Animal Collective - Strawberry Jam
Både Noah Lennox och Avey Tare prövade under det gångna året sina egna vingar vid sidan av djurkollektivet. Lennox serverade praktverket Person Pitch medan Tare tillsammans med Valtysdottir från Múm levererade den mindre uppmärksammade och smått pinsamma baklängesutflykten Pullhair Rubeye. Tillsammans med sina vänner i Animal Collective förde de dock mycket väntat den stabila skutan vidare och bjöd på ytterligare en mycket stark skiva i bästa Feels-anda. Dessutom var deras konsert på Medis i Stockholm något av det bästa som skådats på länge.

Animal Collective – Winter Wonderland

08. Arcade Fire - Neon Bible
Kanske stod den på förhand väntade nollsju-favoriten sig inte riktigt lika bra som vi hade trott. Hursomhelst vore det löjligt att förneka storheten i låtar som Intervention och Black Wave/Bad Vibrations, även om det nu är över ett år sen de spelades som flitigast av de bloggkonsumerande indiekidsen. Win & Regine visar ännu en gång att det fortfarande går att knåpa ihop indiemonster till låtar utan att ta till elektroniska hjälpmedel.

Arcade Fire - Black Wave / Bad Vibrations

09. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
Den på förhand skeptiska inställningen till göteborgssonens nya skiva förbyttes ganska snart till förtjusning när Lekman i första smakprovet från skivan (singeln Friday night at the drive-in bingo) bjöd på saxofonåtertågets allra finaste ögonblick. Med denna mångsidiga uppföljare visade Lekman alla som tvivlat att han ännu inte spelat ut sin roll på den svenska popscenen.

Jens Lekman - Your Arms Around Me

10. Tender Forever - Wider
2005 års debut The soft and the hardcore var visserligen en skaplig skiva, men ett sådant stordåd som Wider hade man verkligen inte väntat sig av fransyskan Melanie Valera. Vi bugar för denna positiva överraskning och bockar inför en av årets bästa låtar, nämligen Folded Papers.



Tender Forever - Folded Papers

11. Beirut - The Flying Club Cup
Det var kanske vinna eller försvinna som gällde för Zach Condon i år. Frågar ni mig tog han en jordskredsseger genom att klyva motståndarnas pilar på mitten. Hans väg till indievärldens parnass kändes återigen så självklar, så löjligt enkel och bara alldeles alldeles underbar. Att Owen Pallet packade sitt pilkoger och sin båge och anslöt var bara kronan på verket, The flying club cup blev en förädling av den hjärtskärande Gulag orkestar. Det är Zach Condon jag vill ha!

Beirut - Nantes

12. Andrew Bird - Armchair Apocrypha
Fiolpopen har under senare år fått sig ett litet uppsving tack vare Final Fantasys framgångar. Owen Pallett får ursäkta, men genrens dominant heter faktiskt Andrew Bird. Med senaste skivan Armchair Apocrypha visade han var skåpet skulle stå och återerövrade därmed platsen som fiolpopens finest.


Andrew Bird - Yawny At the Apocalypse

13. Digitalism - Idealism
Det var en hård kamp som utspelade sig under året, den elektroniska dansmusiken armbågade sig in musikvärldens finrum och det var tre akter som hade vassare armbågar än samtliga. För vår del var det Digitalism som spenderat mest tid i hyvelmaskinen men det hade kanske lika gärna kunnat vara Justice eller SMD som knipt denna plats. När rocken i år tog omvägar på kringelikrokstigar i snårig vegetation så var det Digitalism som fick stå för det raka, det hårda och det pumpande.

Digitalism - The Pulse

14. Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank
Med denna skiva slog en av världens skickligaste låtskrivare slutligen igenom på allvar och spelas numera på såväl MTV som kommersiell radio. En anledning att vända honom ryggen, menar vissa. Dumheter, svarar vi. Trots ett något mer ojämnt låtmaterial än vad Isaac Brook tidigare skämt bort oss med så är det här onekligen en väldigt bra skiva där smått fantastiska kompositioner trängs med varandra.

Modest Mouse - People As Places As People

15. Le Loup - The Throne Of The Third Heaven Of The Nations' Millennium General Assembly
Jag vet inte om det var ett medvetet val att Le Loups debutalbum släpptes just den 11:e september. Mer än något känns albumet som ett studium i det främmande och okända med en säreget morbid underton, de var således alltså ungefär lika lätta att avfärda som att älska. Oh this world was made for ending skanderar de i Planes like vultures och under sådana omständigheter så är det väl bara att omfamna det man kan.

Le Loup - We Are Gods! We Are Wolves!

16. Thurston Moore - Trees Outside the Academy
Noisemästaren från Sonic Youth lade rundgången på hyllan för att istället plocka fram den akustiska gitarren och visa att gammal är äldst. Den akustiska kostymen passade Thurston alldeles utmärkt och det är dessutom på gränsen till omöjligt att motstå en artist som inkluderar en dålig, men underhållande, spoken word-inspelning från sina tonår som sistaspår.

Thurston Moore - Fri_Emd

17. Matthew Dear - Asa Breed
Av någon märklig anledning föll Matthew Dear i glömska inför halvårslistan, vilket vi också blev påminda om av en uppmärksam läsare. Med Asa Breed satte Dear fingret på något ganska typiskt för vad vi ville höra av den mer intelligenta dansmusiken under 2007: återgången till det minimala. Med god smak för repitition och fina melodier styrde han upp ett av årets starkaste kort. Singeln Deserter är inte riktigt representativ för skivan, men likväl för god för att mista.

Matthew Dear - Deserter


18. Apparat - Walls
Sascha Ring stod tillsammans med Ellen Allien för en riktig godbit under föregående år. Jag pratar naturligtvis om guldklimpen Orchestra of Bubbles. Stående på egna ben tedde sig Walls till en början en aning tafatt i förhållande till Duplex som kom för fyra år sedan. Men efter mer och mer rotation i ipodsen såg vi styrkan i skivans relativt komplexa låtar och skivan klättrade sig uppåt på listorna. Walls präglas av mjuka, fuzzade synthar och beats programmerade in i perfektion. Som kronan på verket innehåller den dessutom en av årets allra starkaste låtar: Head Up.

Apparat - Head Up

19. Blonde Redhead - 23
Trion innehållande ett tvillingpar och ett äkta par kan av allt att döma inte må särskilt bra. På 23 ställde man upp med ytterligare tio nattsvarta spår, även om det emellanåt fanns viss tillstymmelse till både poppiga refränger (Dr. Strangeluv) och disco (Silently). En sak är säker: Blonde Redhead bevarar sin position som vår starkaste leverantör av skev noisepop.

Blonde Redhead - Silently

20. Woods - At Rear House
Medlemmarna i Woods ger inte mycket för cd-formatet och gav först ut sin skiva på det pålitliga mediet kasettband. Genom digital distribution kunde dock At Rear House med till stor del bibehållen rosslighet och burkighet nå ut till en större lyssnarkrets. Och det är vi mycket tacksamma för, eftersom låtarna som letade sig ut från de snåriga skogarna kring Bear Mountain var årets allra finaste lo-fidelity.

Woods - Ring Me To Sleep


21. The National - Boxer
Brooklyns ledsnaste män fortsatte med djurtemat och presenterade tolv spår sprängfyllda av vuxenproblematik, längtan och svartvita foton. Boxer var musik för kaffet på söndagmorgonen, en av de där dagarna när solen tenderade att försvinna bakom regntyngda skyar och när fåglarna flög lägre än vanligt. En av de där dagarna det var innerligt skönt att bara leva. För är det något som The Nationals musik lyckas med är det att göra det mesta lite vackrare.

The National - Fake Empire

22. Stars Of the Lid - And Their Refinement of the Decline
Att krankys flaggskepp Stars of the lid skulle leverera var det kanske inte många som vågade tvivla på. Men att de skulle göra det på ett sådant sätt var väl mer än någon vågat tro. And their refinement of the decline fick mig tveklöst att känna mer än något annat album i år, det framkallade känslor på bussar, tåg och bibliotek och många gånger vaggade det mig även till sömns. I positiv bemärkelse. För det många inte vet är att 24-åringar också behöver vaggvisor.

Stars of the lid - Apreludes (in C sharp major)

23. Maps - We Can Create
Med EP:n Start Something hamnade James Chapmans namn på allas läppar under slutet av föregående år. Trots skyhöga förväntningar stod han pall och levererade en finfin fullängdare som bara har fortsatt att växa under året.

Maps - Don't Fear


24. Throw Me the Statue - Moonbeams
Scott Reithermans karriär har tagit ordentlig fart under året. Från okänd fömåga utgiven på eget skivbolag till en omtalad indieakt med kontrakt hos Secretly Canadian på bara några månader. En utveckling som visserligen inte är mer än rätt när man spottar ur sig låtar som Lolita, Young Sensualists och Conquering kids.

Throw Me the Statue - Young Sensualists

25. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
En helt vanlig singer/songwriter vid första anblicken, men när man grävde lite djupare insåg man snart att Justin Vernon hade åstadkommit någonting utöver det vanliga på sin debutskiva. Den beryktade skogsvistelsen inspirerade uppenbarligen till storverk som på samma gång blev en välbehövlig vitamininjektion för "ledsen man med gitarr"-genren.

Bon Iver - re: Stacks

Listan bygger på en sammanräkning av Bunny Rabbits tre skribenters individuella listor. Skivor som rankats i topp, från plats ett till fem har getts bonuspoäng för att göra listan mer rättvis. Individuella listor finns i bloggens högerspalt under rubriken "viktiga poster". Bunny Rabbits vill också passa på att önska alla läsare ett gott nytt år! Under januari månad försvinner en tredjedel av redaktionen för att undersöka Perus psychenoise-scen, men Johan och Oskar kommer finnas på plats och förgylla er vardag med intressanta inlägg om vad som händer i musikvärlden. På återseende!

Ólafur Arnalds - Eulogy for evolution

Ordet underbarn slängs det inte ofta med på den här bloggen men jag är i Ólafur Arnalds fall bra nära att åtminstone viska det. Blott tjugo år gammal skapar den isländske ynglingen musik med sådan nerv och hjärta att jag bokstavligt talat emellanåt tappar andan. Debutalbumet Eulogy for evolution släpptes ursprungligen 2006 i hemlandet men nådde nu under hösten övriga världen via Progression records och Erased tapes records. Och det är sannerligen en kulturgärning vi talar om då det är ett försmäktande vackert alster.

En sammankoppling med Sigur rós och Amiina känns självklar då de tre delar såväl ursprung som uttryck, nämligen det stråkbaserade. Skillnaden ligger i att Arnalds väljer den mer avklädda vägen och vi guidas oftast framåt av en mindre stråkensemble och ett piano. Det är musik som bäst beskrivs som modern klassisk musik anpassad till indiescenen, stark i sitt uttryck och påfrestande känsloframkallande. Inte sedan Antony & the Johnson's I am a bird now har ett album gripit tag i mig som detta. Musik som smälter glaciärer och flyttar bergsmassiv, varken mer eller mindre.

Ólafur Arnalds - 1953

lördag, december 29, 2007

Fireflies - Goodnight Stars, Goodnight Moon

Under årets sista månader kom ett par högintressanta skivor, vilket gjorde att Fireflies-albumet Goodnight Stars, Goodnight Moon hamnade lite i skymundan och inte riktigt fick den speltid som jag hade planerat att ge den. Nu har dock, som väl är, jullovet gett mig en möjlighet att rätta till misstaget.

Det är nog ingen vild gissning att Chicagobon Lisle Mitnik lyssnat en hel del på de skivor som legendariska tweebolaget Sarah Records gav ut under 80- och 90-talet. Fireflies gör nämligen Sarahinspirerad tweepop av det återhållsamma slaget, komplett med vacker, viskande sång och gitarrslingor som är precis så genomtänkta och flitigt förekommande som man förväntar sig av artister i genren. Denna debut är ytterst imponerande och med lite mer speltid hade den nog kunnat klättra en bra bit upp på min årslista.

Fireflies - Comme il vous plaira

torsdag, december 27, 2007

Atlas Sound - Let the blind lead those who can see but cannot feel

Bradford Cox, främst känd som frontman i Deerhunter, kommer i februari släppa sin solodebut under aliaset Atlas Sound. Let the blind lead those who can see but cannot feel som ges ut av Kranky och har under de senaste dagarna fått flitigt med speltid i min kammare.

Atlas Sound minner om Deerhunters mer tillbakadragna sidor med sina fluffiga synthar i moll och avlägsna gitarrslingor. Soundmässigt är skivan relativt kollage-artad och Cox spretar mellan såväl poppigare utflykter som i River Card och Quarantined och betydligt flyktigare och mörkare pjäser som i exempelvis Winter Vacation. Generellt sett är den intressant lyssning rakt igenom och ingjuter en behaglig känsla av klipp och klistra.

Atlas Sound - Winter Vacation

tisdag, december 25, 2007

Bon Iver - For Emma, forever ago

Det ryktas om att Justin Vernon, mannen bakom Bon Iver, flyttade ut i skogen när det nalkades vinter och därefter bodde ensam i en stuga under flera månaders tid samtidigt som han spelade in debutskivan For Emma, forever ago. Oavsett sanningshalt så är det i alla fall en mycket tilltalande historia.

Skivbolaget Jagjaguwar (Sunset Rubdown, Okkervil River, m.fl.) brukar ha bra känsla för kvalitet och i det här fallet visar man återigen prov på gott omdöme. Vernon släppte ursprungligen skivan på egen hand, men i början av nästa år väntar en "officiell" utgivning på tidigare nämnda skivbolag.

Gällande musiken är detta något av det mest hjärtskärande jag hört under hela året. Vernon levererar ett pärlband av fina ballader, den ena vackrare än den andra. Hans sköra röst gör mig nästan gråtfärdig när han stämmer upp i Re: Stacks, en av årets vackraste låtar. Kanske är det vetskapen om hur skivan kom till som framkallar bilder av vinterlandskap när jag lyssnar, men den här upptäckten ligger verkligen rätt i tiden.

Idag är det den stora hemvändardagen, man förväntas gå ut på kvällen och träffa människor från förr. Gamla klasskompisar, kollegor och människor man hoppades få slippa se igen när man äntligen flyttade ifrån hemstaden. Den oerhörda frestelsen till trots stannar jag nog hellre hemma och låter Bon Iver hålla mig sällskap i vintermörkret.

Bon Iver - Re: Stacks

måndag, december 24, 2007

24/12

För några år sedan jagade jag lite mer "alternativ" julmusik, men det visade sig snart att det är en snudd på lika risig genre som mainstreamfåran. Jag fattade däremot tycke för en "jullåt" av danska Mew som fortfarande står sig ganska bra i konkurrensen. Med förhoppningen att den kan ha en lindrande effekt på julångesten lämnar jag den till ert förfogande innan jag förflyttar mig från datorn för att mingla med släkten.

Mew - She came home for Christmas

lördag, december 22, 2007

Stay another day

När jag var liten var East 17's Stay another day en av de där låtarna jag lyssnade massor på i smyg, eftersom ett avslöjande inte skulle ge mig särskilt gott anseende bland mina kompisar som gillade Iron Maiden och Metallica. För ett tag sen hörde jag den forna listettan igen under ett musikquiz och slogs ännu en gång av hur fin melodin faktiskt är. Så när Maps nu delar med sig av en tidig julklapp är det bara att buga och bocka. Den här gången behöver jag ju dessutom inte heller smyglyssna.

Maps - Stay Another Day

I övrigt jobbar vi nu för fullt med att rösta fram årets bästa skivor. En relativt stor lista är att vänta när det lider mot nyår.

torsdag, december 20, 2007

Intervju: Throw Me The Statue

Scott Reitherman är en av personerna bakom utmärkta skivbolaget Baskerville Hill och dessutom en utomordentlig låtskrivare under aliaset Throw Me The Statue. I somras intervjuade vi hans nära vän och skivbolagskompanjon Sam Beebe i Black Bear och nu har vi äran att få publicera en intervju även med Scott.

Vem är Throw Me the Statue? Hur och när startade du bandet? Vad motiverade dig?
Under 2004 tog jag en kurs i elektronisk musik där den största prövningen bestod av att utstå de tråkiga lektionerna, men som också ledde till att jag skapade fyra låtar. De två sista handlade om en anka och en fisk och efter att ha spelat in dem började visionen om ett helt album växa fram. Just då ville jag bara ägna mitt liv åt att skriva musik. Jag hade precis upptäckt The Microphones och började bli besatt av Phil Elvrum och hans inspelningar, vilka påverkade både min syn på livet och konsten.

Så jag flyttade norrut för att starta ett skivbolag med Sam Beebe (som gör musik under aliaset Black Bear). Det kändes som ett steg tillbaka eftersom jag dessförinnan hade gått i en bra skola och tagit min magisterexamen i Sociologi. Jag hade dessutom inget band och inte heller något namn på mitt musikprojekt. Throw Me the Statue var titeln på ett blandband som jag gjorde till en tjej något år tidigare. Det var ett bra namn och ingenting som kunde placeras in i något särskilt fack enbart på grund av namnet.

Kan du beskriva en typisk dag för dig? Arbetar/studerar du vid sidan av musiken?
Jag vaknar vid 7.30, tar en dusch och matar katten. Jag pendlar en halvtimme till jobbet, ett stort företag utanför Seattle. Jag åker hemåt på eftermiddagen, kommer hem och packar ner de beställningar vi fått in till Baskerville Hill under dagen. Jag skriver ett personligt meddelande på nästan varje paket jag skickar iväg och vid 17.30 lägger jag dem på brevlådan. Därefter är jag flexibel, ibland kanske jag och min flickvän grillar med några vänner. Ibland övar jag med bandet eller går på krogen.

Hur skriver du dina låtar?
Jag brukar skriva låtarna i sovrummet med en akustisk gitarr och min gamla keyboard. Musiken och melodierna kommer alltid först, därefter texten. Ofta utgår jag från en bra låt som jag sedan försöker imitera. Damon Albarn beskrev det här arbetssättet väldigt bra när han sade: "att skapa popmusik handlar mestadels om att veta vem man ska lyssna på och därefter kunna imitera det".

Vilken av dina låtar är du mest stolt över?
Jag blir glad när låtar som jag haft i huvudet ett tag genomgår en dekonstruktionsfas och därefter byggs upp till den slutgiltiga versionen. För mig är det värdefullt att inte vara alltför kär i sina låtar, utan att man har förmågan att slita isär och bygga upp dem igen emellanåt. Det var precis så det gick till när jag skrev Lolita. Det är också roligt när låtarna börjar leva sitt eget liv och blommar ut till någonting mycket bättre än vad man väntat sig. Ungefär så var det med titelspåret Moonbeams.

Vilka är dina största influenser?
Jag influeras av många andra artister. Emellanåt kan jag göra en väldigt lång lista, men ibland känns det som om det bara finns en handfull personer som gör musik som tilltalar mig. Jag inspireras också mycket av visuella artister i mitt skrivande. Jag tycker mycket om de foton och skulpturer som Vic Muniz skapade. Jag uppskattar även att titta på Superstudios teckningar och foton. Fotografier av Heidi Johansen är också en inspirationskälla. Hon bor i Oslo och gjorde omslaget till min skiva. Jag såg hennes bild Tessa Diving och hörde av mig till henne för att få använda den. Hon var snäll nog att tillåta det utan att ha hört särskilt mycket av min musik.

Hur ser dina framtidsplaner ut?
Jag är ivrig att komma igång med inspelningen av nya låtar ganska snart. Den här gången vill jag göra det med bandet för att få ett fylligare sound och mer energi. Jag skulle också vilja ge mig ut och resa, få bo någon annanstans för ett tag. Kanske i Skandinavien, jag skulle väldigt gärna bo i Stockholm. Jag har varit i Köpenhamn och älskade det! Jag blev faktiskt nästan arresterad i Malmö, men som tur var löste det sig. Jag vill gärna turnera så förhoppningvis kan jag få uppleva de nordligare breddgraderna utan att behöva köpa en lägenhet först.

MP3:
Throw Me The Statue - Young Sensualists

måndag, december 17, 2007

WOELV - Tout Seul dans la Forêt en Plein Jour, Avez-Vous Peur?

Fransksjungande Geneviève Castrée som ligger bakom aliaset WOELV sprider sin sorgsna musik från den amerikanska västkusten men är uppvuxen i Québec och Montréal i Kanada. Därav hennes val av sångspråk som hon aldrig kommer att överge, det skulle aldrig kännas ärligt att sjunga på något annat språk än franska, menar Geneviève på sitt bolag Krecs hemsida.

Efter att tidigare mestadels ha skapat musik till sina illustrationer verkar det nu som att den musik WOELV skapar har hamnat i centrum. WOELV har tidigare samarbetat med Phil Elvrum och släppt material på hans bolag, något som verkligen hörs. Över experimentella arrangemang ljuder Genevièves smärtsamma röst i vackra stämmor och skivan präglas av gitarrer, orglar, dragspel, smattrande virveltrummor och pianon. Men framförallt av Genevièves röst. Som är helt fantastisk. På flera spår är den i stort sett det enda instrumentet och lyckas förmedla den känsla av isolering, uppgivenhet och mystik som också präglar skivans fina omslag. Tout Seul dans la Forêt en Plein Jour, Avez-Vous Peur? är sannoligen ingen munter historia, men den är en intressant sådan. Mörkare än Joanna Newsom, betydligt roligare än Stina Nordenstam och avigare än sin label-frände Mirah har WOELV snott ihop en riktigt fin skiva.

WOELV - La Petite Cane Danse le Nappe de Pétrole

Playlist v. 50

Niklas:
Ethan Rose - Singing Tower
Woelv - La Petite Cane Danse le Nappe de Pétrole
Boy In Static - Skull (Sebadoh cover)
Still Going - Still Going Theme
Dominik Eulberg - Lotuseffekt

Johan:
Bon Iver - Skinny love
Kylie - The one
Final Fantasy - What do you think will happen next?
Joanna Newsom - Bridges and balloons (Pocket remix)
Boy in Static - Skull (Sebadoh cover)

söndag, december 16, 2007

Kylie - X

Jag har alltid betraktat Kylie Minogue som en singelartist. Hon har släppt ett antal fantastiska låtar genom åren, men ändå aldrig lyckats förmå mig att lyssna på en hel skiva. När nya albumet X släpptes för några veckor sedan var det således hög tid att faktiskt lyssna på hela skivan istället för att bara avnjuta singlarna. Med facit i hand var det en mycket god idé som gjort att jag omvärderat min syn på Kylie. X är faktiskt en mycket bättre skiva än vad jag hade kunnat föreställa mig. Låt så vara att första halvan av skivan är lite svagare och att valet av mediokra 2 hearts som första singel är smått obegripligt. När Hearts beat rock drar igång så börjar en hitkavalkad utan like där potentiella monsterhiten The one och Daft Punk-flörtande Wow sticker ut ur mängden. Lättuggad radiopop brukar inte vara någon favoritgenre, men Kylie gör det så skickligt att man inte kan annat än att falla.

Kylie - The one

lördag, december 15, 2007

Ny låt från Stephen Malkmus

Den forne Pavementhjälten Stephen Malkmus har nu färdigställt skivan Real Emotional Trash som kommer att släppas i början av mars nästa år. Skivbolaget Matador är vänliga nog att erbjuda ett gratis smakprov. En bit kvar till toppformen på 90-talet, men ändå en helt okej insats av Stephen.

Stephen Malkmus and the Jicks - Baltimore

tisdag, december 11, 2007

Ravens and Chimes - Reichenbach Falls

Att Arcade Fire haft ett tämligen stort inflytande över indiescenen under en ganska lång period är nog de flesta överens om. Att New York-bandet Ravens and Chimes lyssnat en hel del på sina kanadensisiska grannar är nog inte heller någon vild gissning. De förstnämndas debutskiva Reichenbach Falls, där man levererar samma typ av apokalyptiska popmusik som Arcade Fire introducerade, har nu letat ut sig i butikerna. Bandet är antagligen trötta att höra dessa paralleller återupprepas, men samtidigt är de väldigt svåra att bortse ifrån. Visserligen är det en ganska fin, men till en början kändes det lite för mycket coverband för min smak. Efter ett antal lyssningar har den känslan börjat släppa och nu kan jag uppskatta potentiella indiehits som General Lafayette! You Are Not Alone och This Is Where We Are fullt ut. Den här skivan lever inte riktigt upp till de förväntningar som indiehypen byggt upp, men det är en helt okej debut som innehåller ett par riktigt fina låtar.

Ravens and Chimes - General Lafayette! You Are Not Alone

tisdag, december 04, 2007

Fuck Buttons

Det blir många referenser till det karga klimat och den grå-beiga slaskbassäng vi väljer att kalla Sverige just nu. Den här posten utgör inget undantag sedan Bristolbaserade duon med uppfinningsrika namnet Fuck Buttons fångar mig med garden nere. Dagar som dessa är jag som allra mest mottaglig för deras trasiga drone- och ambientinfluerade noise. Efter att tidigare i år ha släppt ifrån sig ep:n Sweet love for planet earth följer de båda herrarna upp med ett riktigt imponerande singelsläpp. På singeln Bright tomorrow bevisar Fuck buttons att de behärskar både finstämda melodier och helt hysteriska noiseväggar, detta dessutom i ljuvlig symbios. Och allting handlar egentligen om en enda simpel orgelslinga. Kompromisslöst och elegant, ska bli spännande med kommande fullängdaren Street Horrrsing under nästkommande år.

Fuck Buttons - Bright Tomorrow

söndag, december 02, 2007

Playlist v.48

Niklas:
Snoop Dogg - Sensual Seduction
Dusty Kid - Luna
John Maus - The Silent Chorus
Stefan Bodzin - Kerosene
Adam Tensta - It's a Tensta Thing

Johan:

Glissandro 70 - Bolan muppets
Gui Boratto - Beautiful life
Snoop Dogg - Sensual seduction
Holy Ghost - Hold on
Ravens and Chimes - General Lafayette! You are not alone

Oskar:
Ólafur Arnalds - 1953
Diskjokke - Gravaersdag
Retic - One trick pony
Stars of the lid - The mouthchew (part 2)
Kazumasa Hashimoto - Euphoriam