Let's pretend we're bunny rabbits

Bunny Rabbits blickar bakåt: Bo Hansson - Sagan om ringen (1970)

2010-04-28T10:44:00.001+02:00

Det måste ha varit runt år 2000. Perioden i mitt liv då jag och mina vänner som flitigast bläddrade i våra föräldrars skivbackar. Vi lyssnade och ratade, hittade skivor värda att lyssna på mer än ett varv och bildade oss någon form av uppfattning om musikhistorien. Dock ständigt genom en relativt snäv proggvinkel. Jag upptäckte Bob Dylan och Kebnekajse, Leonard Cohen och Samla mammas manna, Joni Mitchell och Bo Hansson. Min kompis pappa hade Sagan om ringen på vinyl. Det var förstås hur coolt som helst. Några månader senare lades min pappa in på ett behandlingshem för tablettmissbrukare. Det var inte hur coolt som helst.

Jag var under den här tiden ett ganska typiskt missbrukarbarn: duktig på att bygga fasader, ständigt omgiven av vänner och tämligen högljudd men egentligen alltid ensam och tyst. Jag berättade aldrig för någon om min pappa. Istället brukade jag stänga in mig. Ofta lyssnade jag på Bo Hansson, och kanske främst Sagan om ringen.

På något vis blev albumet ett stöd. Det fyllde sitt syfte som fantasivärld att fly in i och var nog det enda album som mitt sjuttonårsjag kunde lyssna på från början till slut utan att göra något annat över huvud taget. Jag tror att storheten låg i det lilla, de små nyanserna i de virvlande orgelslingorna och det försiktiga anslaget. En försiktighet som gjorde de mer dramatiska partierna än mer tilldragande. Det krävs fortfarande att jag är fokuserad när jag lyssnar på Sagan om ringen för att jag ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. På ett plan har det nästan blivit som en terapeutisk sysselsättning, som att lägga pussel eller meditera.

När jag under några dagar deltog i en så kallad anhörigvecka på pappas behandlingshem så hade jag en handfull inspelade mini disc-skivor med mig, men jag tror att den enda jag lyssnade på var just Sagan om ringen. Jag fick tillfälle att prata om sådant jag inte vågat prata om tidigare med människor i liknande situationer som min och sakta men säkert växte människan, eller snarare pojken, bakom fasaden fram. Det var en underlig process. Och hela tiden fanns Bo Hanssons musik någonstans i bakgrunden. Den hade gått från att vara ett mörker att fly in i till ett ljus att se fram emot.

När jag igår fick reda på att Bo Hansson avlidit blev jag ledsen. 67 år är ingen ålder att tala om. Det enda jag kan göra är att tacka å det ödmjukaste för musiken han lämnar efter sig. För mig betydde den kanske en gång i tiden mer än man kan ana.

Bo Hansson - Sagan om ringen (Spotify)

Playlist v. 14

2010-04-11T16:52:00.005+02:00

Johan:
Pallers - The Kiss
Andrew Cedermark - From Memory
The National - Bloodbuzz Ohio
Twin Sister - All Around And Away We Go
DOM - Burn Bridges

Oskar:

Harlem - Spray Paint

Balmorhea - Bowsprit

Ariel Pink's Haunted Graffitti - Round and Round

Twin Sister - Phenomenons

Gauntlet Hair - I Was Thinking...

Niklas:
How To Dress Well - Decisions (ft Yuksel Arslan)
Baths - Fall
Joanna Newsom - On a Good Day

Tanlines - Reinfo
Rafter - No Fucking Around

Pallers - The kiss

2010-04-10T10:02:00.003+02:00

Svenska indieflaggskeppet Labrador har som bekant släppt en hel del bra saker under årens lopp (The Radio Dept., Sambassadeur, Club 8, m.fl.), men det var länge sedan jag blev så medtagen som när jag hörde nytillskottet Pallers senaste singel, The kiss. Bandet är en duo som spelar nedtonad elektronisk pop och som vanligt har Johan Angergård (mannen som driver skivbolaget och ligger bakom bland andra banden The Legends och Club 8) ett finger med i spelet. En finfin låt som når rent ut sagt fantastiska höjder då det hela brakar igång på allvar vid 03.11 in i låten.

Pallers - The kiss

CocoRosie - Grey Oceans

2010-04-03T23:41:00.012+02:00

Många av er har säkert redan ryggat tillbaka vid själva åsynen av omslaget till Grey Oceans, det nya albumet från CocoRosie. Barmhärtig som jag är valde jag att utelämna cd-omslaget och gå direkt på lp-omslaget ovan, som är något mer uthärdligt för ögat. Som tur är har den gamla plattityden "don't judge a book by it's cover" aldrig träffat så rätt som med Grey Oceans. Måhända är det rent av resultatet av ett post-ironiskt experiment vi ser när vi håller skivan i vår hand.

Systrarna Sierra och Bianca Casadys freaky folk-stänkta pop har alltid varit intressant. Men det var först med singeln God has a Voice She Speaks Through Me som jag verkligen fick upp ögonen för CocoRosies avantgardistiska pop. Och det är i den riktningen man fortsatt med Grey Oceans vars låtar till stor del är resultatet av ett samarbete med jazzpianisten Gael Rakotondrabe. De gulliga folk-tongångarna får här ta ett steg åt sidan för betydligt mörkare tongångar med autotunade uppgivna röster och synthar, skeva spelklockor, pianon i moll och dova trummaskiner. Att besöka Grey Oceans känns ungefär som att leva med ena foten i tv-serien Carnivàles ockulta vagnkaravan och den andra i skogarna utanför Twin Peaks. Det rör sig med andra ord om en närmast andligt surrealistisk upplevelse. Grey Oceans släpps på Sub Pop den 2 maj.

För att få en skymt av vad det handlar om; kolla in en albumtrailer här.

Cults - Go Outside/Most Wanted

2010-04-03T18:09:00.000+02:00

Ni som missat bandet Cults och deras låt Go Outside gör bäst i att omedelbart göra er bakläxa. Låten är utan tvekan en av årets absoluta kronjuveler och har med sin smittsamma klockspels- och körmelodi fått en näst intill ohälsosamt stor fristad i min hjärna. Det har till och med gått så långt att ett par personer i min närhet, vänligt men bestämt, bett mig att sluta vissla på "den där jävla låten".

Kring Cults råder ett uns hemlighetsmakeri men klart är i alla fall att nystartade Forest Family Records släpper debutsingeln Go Outside/Most Wanted den 20 april. Labeln är ett samarbete mellan några "dudes" från Gorilla vs. Bear och Weekly Tape Deck och det hela borgar alltså för något riktigt trevligt att hålla ögonen på i framtiden. I samband med att Forest Family lanserade sin hemsida för några dagar sedan så dök upp även b-sidan Most Wanted upp för nedladdning. Låten är kanske inte lika smittsamt medryckande som Go Outside men bör absolut klassas som en låt väl värd att äta ett eller annat ägg till.

Cults - Go Outside
Cults - Most Wanted

Nana Grizol - Ruth

2010-04-03T14:27:00.006+02:00

Nana Grizols andra album Ruth har funnits vid min sida sedan början av året och fått oerhört flitigt med speltid. Men trots bandets kopplingar till Elephant 6-skivbolaget Orange Twin, som drivs av Laura Carter från Elf Power (som också är medlem i Nana Grizol), har skivan inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den förtjänar. Med tanke på hur mycket bandets skramliga pop betytt för egen del under våren så känns det givetvis trist att skivan hamnat lite i skymundan. Soundmässigt är bandet närbesläktat med andra Elephant 6-akter såsom exempelvis Neutral Milk Hotel då den gitarrbaserade folkrocken ofta smyckas med diverse blåsarrangemang. Theo Hiltons sång bygger mer på känsla än tonsäkerhet och texterna är lite underfundigt humoristiska, vilket ibland mynnar ut i fina rader såsom:

"Cynicism isn't wisdom
it's a lazy way to say that you've been burned "

Skivan släpptes på andra sidan Atlanten redan 12 januari, men får europeisk distribution först på måndag.

Lyssna på Galaxies här (Spotify).

Kvartalslistan 2010

2010-04-01T20:15:00.010+02:00

Oskar:
1. Owen Pallett - Heartland
2. Pantha du Prince - Black Noise
3. Beach House - Teen Dream
4. Toro Y Moi - Causers of This
5. The Besnard Lakes - The Besnard Lakes Are the Roaring Night

Niklas:
1. Owen Pallett - Heartland
2. Magnetic Fields - Realism
3. Joanna Newsom - Have One
4. Mimicking Birds - S/t
5. Eluvium - Similes

Johan:
1. Magnetic Fields - Realism
2. Nana Grizol - Ruth
3. Eluvium - Similes
4. Owen Pallett - Heartland
5. Beach House - Teen Dream

Nedan finner du en spotify-länk med det bästa från första kvartalet 2010 och lite annat gott. Glad påsk!

Bunny Rabbits 1/4 2010

Bermuda - Kisses

2010-03-31T10:34:00.003+02:00

Internet är som bekant en ständig källa till förvirring och Last.fms diskussionstrådar slår ofta rekord i ryktesspridning, felaktig information och belåtna förståsigpåare som inte kollat sina källor ordentligt. Senast i raden av förvirringsmoment är bandet Kisses, som under sin relativt korta tid på Last.fm gått från att vara ett Jens Lekman-projekt till att bara vara från Sverige till att faktiskt inte ha något med Sverige att göra över huvud taget.

I själva verket är Kisses från Los Angeles men till viss del kan man ha förståelse för den förvirring som uppstått med tanke på att bandet har några typiskt svenska drag: de är en duo, deras debutsingel delar namn med en ögrupp och deras musik kan garanterat, med lite vilja och tänjning av begrepp, placeras i det baleariska facket. Egentligen spelar inte det någon roll, det enda väsentliga är att de gör förträffligt trallvänlig popmusik som får tiden att gå lite snabbare.

Kisses - Bermuda (via Pitchfork)

Cars & Trains - The Roots, The Leaves

2010-03-28T21:00:00.002+02:00

För ett par månader sen slog Cars & Trains album The Roots, The Leaves ner som en blixt i mitt huvud. Inte nog med att skivan kom som en räddning på pendeltåget, Cars & Trains var dessutom ett helt okänt namn för mig. Bakom artistnamnet gömmer sig Portlands Tom Filepp som på ett mycket trevligt sätt balanserar mellan traditionellt naivistisk Portland-folk och morr-electronica. Sångmässigt ligger han nära Little Wings, Karl Blau och Thanksgiving, musikaliskt sett lurar han i samma vatten som Throw Me the Statue. Under senare år har vi kommit att associera Portland med hög kvalité och en karaktäristisk stil. Cars & Trains är inte något undantag i något av fallen. För er som inte kan få nog av Portland kan jag även rekommendera Mimicking Birds självbetitlade album som nyligen släppts på självaste Isaac Brock's skivbolag.

Lyssna på Cars & Trains här.

Roses / Seaww 7"

2010-03-27T12:42:00.002+01:00

Det börjar bli svårt att skilja på de gotvurmande banden SALEM, White Ring och oOoOO. Den estetik de verkar inom ter sig näst intill copy pastad och frågan är om de själva vet var det ena bandet börjar och var det andra slutar. För det mesta brukar banden gömma sig bakom kryptiska myspace-sidor, men lite då och då kliver de ut i den helt vanliga musikvärlden och släpper ifrån sig en limiterad sjutummare (på valfritt nystartat bolag).

oOoOO och White Ring har nu slagit sina säckar ihop på det svenska bolaget Emotion och släppte för någon dryg vecka sedan splitsingeln Roses/Seaww. Låtarna känns igen sedan tidigare men är man sugen på att ha dem på vax så är detta alltså rätt tillfälle att agera. Eller så plockar man helt enkelt hem låtarna på Klicktrack.

Lyssna här.

Caribou - Odessa

2010-03-26T11:20:00.003+01:00

För mig handlar livet till stor del om att jaga känslor, att ideligen gräva efter sådant som får mig att känna något. Popmusik har varit en klart lysande stjärna och ledsagare i denna ständigt pågående jakt efter sådant som får livet att kännas mer levande. Jag har musiken att tacka för mycket.

Mitt musikintresse har överlevt det mesta, stått vid min sida när själen krupit ihop i något visset hörn någonstans och plockat upp mig när det enda jag egentligen trott på var tristessens oövervinnerlighet. I vinter har jag åter brottats med små skuggor och har värre än på länge tappat bort mig själv i ett ointresse, ett nonchalerande av det jag egentligen älskar allra mest. Av någon märklig anledning har jag inte förmått att känna starka känslor på samma sätt som tidigare och mitt musikintresse har således fått sig en törn. Jag har enträget fortsatt att lyssna på musik men den typen av direkthet som kan plocka upp mig har uteblivit. Tills för någon vecka sedan.

Det finns en dubbelhet i att nära ett musikintresse och det handlar till stor del om tid och tålamod. Hur mycket tid man är villig att spendera på ett specifikt verk och hur mycket tålamod man ska lägga ner innan det är dags att gå vidare. Många utav mina absoluta favoritalbum har fått växa fram, ta sin tid och på så vis blivit omistliga, men när det kommer till att ställa allt på ända så har det nästan alltid krävts en typ av direkthet. En direkthet som jag uppenbarligen saknat de senaste månaderna. Det är här Caribous Odessa (och i förlängningen albumet Swim) kommer in i bilden.

Tills för någon vecka sedan hade jag inte brytt mig om låten. Detta bör självfallet betraktas som ett övertygande bevis på min likgiltighet, framför allt med tanke på att allsköns människor med bevisat god smak hyllat den lite varstans. När jag väl tog tag i att lyssna så krävdes inte mer än två sekunder för att övertyga mig om att jag här hade att göra med en av årets låtar. Ibland krävs bara en snyggt snickrad basslinga, en medryckande trumtakt och ett säreget melodiskt ljud för att neråt ska bli uppåt.

De senaste dagarna har mitt musikintresse så sakteliga vaknat till liv igen och det är mycket jag försummat den senaste tiden. 2010 har hittills visat sig vara ett gyllene musikår och det är bara hoppas att det fortsätter vara så.

Vi på Bunny Rabbits har stått och trampat länge nog nu. Snart kommer en kort summering av de tre månader som gått i form av albumlista och playlist, och efter det så hoppas vi vara tillbaka på banan igen.

Caribou - Odessa (Spotify)
Här kan du ladda ned låten.

Till minne av Mark Linkous

2010-03-07T17:37:00.004+01:00

För andra gången på kort tid nås popvärlden av ett dystert besked. För ett par månader sedan hittades Jay Reatard död och idag sprids nyheten att Mark Linkous under gårdagen begått självmord. Linkous är framförallt känd från Sparklehorse och var begåvad med en av de vackraste sångröster som jag haft nöjet att bekanta mig med. Att den nu tystnat känns väldigt ledsamt.

Nedan finns en Spotifyplaylist med sex personliga favoritlåtar från Marks karriär.

Sparklehorse

Playlist v.9

2010-03-07T11:26:00.006+01:00

Johan:
Johan Borgert & Holy Madre - Du har fått mig att gilla mig
The Radio Dept. - You stopped making sense
Phantogram - Mouthful of diamonds
The Ruby Suns - Cinco
Coma Cinema - Flower pills

Niklas:
Apples In Stereo - Dance Floor
Joanna Newsom - '81
Eluvium - The Motion Makes Me Last
Josiah Wolf - Skull in the Ice
Balmorhea - Bowsprit

Oskar:
JJ - Let Go
Cults - Go Outside
Team-B - My Papa's Waltz
The Besnard Lakes - Light up the Night
Dimlite - Diana Won't

Pearl Harbor - California Shakedown

2010-03-01T21:31:00.003+01:00

Los Angeles-bandet Pearl Harbor fick pinsamt lite utrymme på den här bloggen förra året. Lite oförtjänt kan tyckas med tanke på att deras ep Something About the Chaprals gick varmt åtminstone i mitt hem. Missade man den så är det bara att pliktskyldigt springa över till Mexican Summer och kolla om det kan vara något som passar.

Trevligt nog så är bandet åter aktuella, denna gång med sjutummaren Slivers of You på det japanska bolaget Big Love. Upplagan är begränsad till 300 exemplar men som tur är så bryr sig inte internet om sådana regleringar. B-sidan California Shakedown, som även återfinns på ep:n Wish We Were Here, har sedan en tid tillbaka funnits för nedladdning lite varstans och är ännu ett bevis på att bandet är att räkna med.

Pearl Harbor - California Shakedown (via GvsB)

Pantha Du Prince - Black Noise

2010-02-24T19:22:00.002+01:00

Pantha Du Prince uppföljare till 2007 års This Bliss går under namnet Black Noise. Intressant titel. Med tanke på att ljudbilden varken är speciellt black eller speciellt noise. Det beror självklart helt på vilka preferenser man har men det är knappast så att Hendrick Weber gått och grävt ner sig i lager av oljud och stök sedan sist.

Den stora skillnaden ligger snarare i sättet han förhåller sig till takt, rytm och tempo. Ljudbilden är inte längre lika påfallande elektronisk utan känns snarare fyllig och levande. Jag hade i och för sig inte mycket att invända mot hur det lät på just This Bliss men efter några genomlyssningar av Black Noise så är det bara konstatera att det både låter och känns bättre. Vuxnare kanske? Vem vet. Det tar lite längre tid att hitta hem den här gången men väl där väntar en riklig belöning.

Den stora styrkan hos Black Noise är just att saker och ting får ta tid. De flesta låtarna klockar in på sex minuter och låtar som till en början känns som ren och skär ambient mynnar i slutändan ut i ett subtilt gung någonstans i närheten av The Field. Väldigt sällan rör sig låtarna mot ett regisserat klimax, istället handlar det om att man som lyssnare hittar hem i arrangemangen och allt som oftast finner man sig själv småspasmiskt ryckande till de relativt komplexa takterna som målas upp. Klockspelsorgien i inledande Lay in a Shimmer är ett gott exempel.

Black Noise är defintivt ett utav de bättre och mest intressanta album som släppts hittills i år. Att Panda Bear gästar på Stick to My Side gör inte direkt saken sämre.

Pantha Du Prince - Black Noise (Spotify)

The Magnetic Fields - Realism

2010-01-25T08:48:00.003+01:00

Det finns få som knäpper en Stephen Merritt i högform på fingrarna när det kommer till att komponera popmelodier. På något märkligt sätt förmår Merritt leta fram melodier djupt dolda i mitt undermedvetna landskap och när jag för första gången hör en låt som You Must Be Out of Your Mind, sätter den min hjärna ur balans. Det är som om Merritts moderskepp The Magnetic Fields formulerar känslor jag inte ens visste att jag hade.

Realism är tvillingskivan till föregångaren Distortion, där Merritt gav sig på en mer industriorienterad noisepop - med fokus på distpedalen. Distortion var visserligen ett starkt album, och det är verkligen upplyftande att se Merritt pröva nya idéer. Med Realism bekräftas dock att det är i de luftiga folkarrangemangen hans melodier kommer till sin fullaste rätt. Merrit har skrivit albumen som ett par, till en början var tanken att de skulle heta True respektive False, vilket snart övergavs då han kunde inte bestämma sig för vilket album som i så fall skulle benämnas som True. Realism är således allt annat än noise-pop och drar mer åt den folkinriktade pop som levereras på i som gavs ut 2004. Inspirerad av brittisk 60- och 70-talsfolk är den välorkestrerad och erbjuder vida ljudatmosfärer med massor av akustiska instrument. För min del kunde året knappast börja bättre än med Realism, ett album bestående av 13 halvbittra poplåtar som etsar sig fast fullständigt och vägrar lämna din hjärna.

Albumet släpps imorgon, 26 januari. Den som envetet måste ha skivan på vax får duktigt vänta till 9 februari.

Lyssna på årets hittills bästa låt, You Must Be Out of Your Mind här.

Playlist v. 3

2010-01-24T22:03:00.007+01:00

Johan:
BOAT - Calcium Commuter
Electric President - Feathers
Best Coast - When I'm With You
Mull Historical Society - The Supermarket Strikes Back
Owen Pallett - Lewis Takes Off His Shirts

Oskar:
Owen Pallett - Lewis Takes Action
Alex Bleeker and the Freaks - Summer > Epilogue
Steso Songs - No Love / No Money
Beach House - Silver Soul
Yeasayer - Madder Red

Niklas:
Eternal Summers - Fall Straight Back
The Magnetic Fields - You Must Be Out of Your Mind
BOAT - Calcium Commuter
Yuck - Georgia
Bedhead - The Unpredictable Landlord

Till Minne av Jimmy Lee Lindsay Jr.

2010-01-14T22:38:00.006+01:00

Det känns oerhört ledsamt att i årets första bloggpost behöva konstatera att Jimmy Lindsay Jr, mer känd under artistnamnet Jay Reatard, gått bort. I tisdags morgon fann man honom avliden i hans hem i Memphis. Han blev 29 år gammal. Många gånger förmådde Lindsay på under två minuter formulera popmusikens kärna, utan onödiga omvägar. Popvärlden har förlorat en oerhört skicklig låtskrivare.

Årslistan 2009 i Spotifyformat.

2009-12-26T10:13:00.002+01:00

Få saker har väl präglat det gångna året så som Spotify, således är det även på sin plats att sammanfatta årslistan i form av en Spotifyplaylist. Håll till godo!

Bunny Rabbits årslista 2009

Årslistan 2009, plats 1: Lotus Plaza - The Floodlight Collective

2009-12-24T08:00:00.003+01:00

Deerhunter har alltid strävat efter att låta musiken sväva fritt mellan olika poler av musikspektrat. Ambient har blandats med punk samtidigt som pop och shoegaze smält samman på ett många gånger effektivt sätt. 2007 års Cryptograms stakade väg för storverket Microcastles 2008, och frontfiguren Bradford Cox sidoprojekt Atlas Sound verkade vara bevis nog för att Cox var den drivande kraften i bandet. Fram tills att den introverte bassisten Lockett Pundt släppte sin The Floodlight Collective under namnet Lotus Plaza det vill säga.

Det är svårt att förneka Pundts inverkan på Deerhunters utveckling. Vill man ha bevis så är det bara att lyssna igenom Turn It Up Faggot från 2005, ett album som släpptes innan Pundt anslöt sig till bandet. Skillnaden mellan Turn It Up Faggot och Cryptograms är kanske inte enorm, men ändå påtaglig. Mycket av det som kommit att bli Deerhunters signatur saknas och det är även detta Pundt förfinar på solodebuten The Floodlight Collective.

Fokus ligger på mötet mellan ambient och punk och den skygge Pundt framför sina låtar i en dimma som känns naturlig för att en sådan kombination ska fungera. Det är emmellanåt svårt att sätta fingret på vad som är mest väsentligt i Lotus Plazas universum och många gånger fungerar Pundts röst mer som ett instrument samtidigt som gitarreffekterna får en betydlig och framträdande roll.

The Floodlight Collective har blivit lite av en följeslagare under det gångna året. Ett album för rastlösa sommardagar lika mycket som för karga vinterpromenader. Det är ett album som på ett sällsamt vis känns som ditt eget och som talar sitt eget språk just till dig. Beroende på hur du känner så förvandlas samlingen sånger till mikroskopiska popexplosioner eller så berör de som trasiga fragment. Lotus Plaza laborerar med medvetandet, minnet och relationen dem emellan och samtidigt så blir The Floodlight Collective lite av en hyllning till minnets labyrintgångar och medvetandets irrvägar.

Lotus Plaza - Wipeout

Årslistan 2009, plats 5-2

2009-12-23T23:40:00.003+01:00

2. Neon Indian - Psychic Chasms

Som en blixt från klar himmel dök Alan Palomo's (Vega) Neon Indian upp och förgyllde hösten 2009 med sin glättigt aviga low fidelitydisco. Tvärdistade synthar, en sällan skådad känsla för rythm och ypperliga sångmelodier gjorde Psychic Chasms till en av årets mest angenäma musikupplevelser.

Neon Indian - Deadbeat Summer

3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Att djurkollektivet skulle leta sig upp i toppskiktet av vår lista i år är förmodligen inte någon skräll i läsarnas ögon. Merriweather Post Pavilion är kanske inte Animal Collectives bästa skiva rent låtmässigt. Betraktad som rent albumkoncept är den däremot alldeles förträfflig. Sällan har ett album låtit så sammanhållet, så genomtänkt och tematiskt.

Animal Collective - My Girls

4. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

"I used to be darker / then I got lighter / then I got dark again". En av årets vackraste textrader, tagen ur en av årets vackraste låtar som i sin tur figurerar på en av årets vackraste skivor. Det mesta rörande Bill Callahans andra skiva i eget namn var vackert, inte minst hans röst som säkerligen kan framkalla rysningar även hos de mest hårdhudade.

5. Real Estate - s/t

New Jersey's Real Estate är utan tvekan en av de friskaste fläktarna som blåste i indievärlden under 00-talets sista år. Med magnifika gitarrslingor från bland andra Matt Mondaline i Ducktails och en riktigt burkig ljudbild med massor av retrokänsla får nog Real Estates debutalbum betraktas som den absoluta kulmen på den samtida surfpopvågen.

Årslistan 2009, plats 10 - 6

2009-12-22T12:00:00.004+01:00

6. The Pains of Being Pure at Heart - s/t

Av någon anledning verkar man aldrig tröttna på söta popmelodier som dränks i drivor av distortion. När det dessutom görs på ett så sofistikerat vis som i The Pains of Being Pure at Hearts fall var det snudd på omöjligt att värja sig. Bloggkollegan Iblandband skrev att bandet påminner om ett smörgåsbord av andra klassiska artister, vilket är en ganska slående beskrivning. Idén att blanda mängder av olika sorters mat är vanligtvis ganska motbjudande, men Brooklynbandets välkomponerade smörgåsbord smakade alldeles utmärkt.

The Pains of Being Pure at Heart - Contender

7. Girls - Album

Popmusik handlar om att göra det lätt för sig eller att göra det svårt för sig. Det finns inga gyllene mellanvägar. Antingen väljer man vägen där allt draperas in i metaforer och ljudmattor, eller så säger man det man har att säga och sjunger hjärtat ur sig. Girls valde den enkla vägen och gjorde det med sådan finess att det i framtiden kommer framstå som något oerhört svårt. Efter flertalet år med inbillat trasiga Morrissey-kopior så kändes det oerhört skönt att höra någon framföra texter om vardagens meningslöshet, förlorat hopp och livslut med hjärta och smärta på rätt ställe. Ingen sa det så enkelt och ingen sa det så rakt, ibland är det det enda man behöver höra: "I don't wanna cry / My whole life through / No I wanna do some laughing too / So come on, come on, come on come on and laugh with me."

Girls - Album

8. Magnolia Electric Co - Josephine

2009 utmärkte sig något genom att några luggslitna rävar överraskade och påminde oss om sin fantastiska låtskrivarförmåga. En av dem var Jason Molina som under sitt nutida moniker Magnolia Electric Co. levererade sin starkaste skiva sedan Songs: Ohia-tiden. Josephine må vara en becksvart historia. Men ljuset söker sig fram emellanåt och Molina har här hittat den åtråvärda balansen mellan hopp och förtvivlan.

Magnolia Electric Co. - Josephine

9. Camera Obscura - My Maudlin Career

Efter att svallvågorna från genombrottsskivan Let's Get Out Of This Country lagt sig var det förvånansvärt tyst kring skotska Camera Obscura. I våras var de dock tillbaka i hetluften igen efter att ha levererat sitt starkaste album hittills. Att Tracyanne Campbell är en kompetetent låtskrivare var förvisso känt sedan länge, men med detta album tog hon det definitiva klivet ut ur den Belle & Sebastian-skugga som ständigt har gäckat bandets framfart.

Camera Obscura - My Maudlin Career

10. Fontän - Winterwhila

Fontäns Winterwhila kändes självklar när den kom och har under hösten och vintern utvecklats till något oumbärligt. Albumets åtta låtar bildar en stark enhet som till en början var svårgenomtränglig men efter en tid började beståndsdelarna leva sitt eget liv. Allt, och precis allt, vet exakt var det hör hemma och i strukturen vaggas man till ro. Lyssna bara på ...You Too och Nightrider, det är svårt att hitta smäckrare exempel på låtbygge. Ett intrikatare tidsfördriv än att fördjupa sig i Winterwhilas många lager var svårt att hitta 2009.

Fontän - Winterwhila

Årslistan 2009, plats 15 - 11

2009-12-21T12:00:00.011+01:00

11. King Creosote - Flick the Vs

Det var ett bra år för skotsk pop och en av de som lyckades allra bäst var Kenny Anderson. Hans folkdoftande pop har förvisso alltid varit tilltalande, men Flick the Vs var verkligen som balsam för själen när den dök upp på vårkanten. En perfekt avvägning mellan vemod och sprittande entusiasm.

King Creosote - No one had it better

12. Summer Cats - Songs For Tuesdays

Sedan Slumberland Records återupptog verksamheten på allvar för ett par år sedan har de levererat högkvalitativa släpp i en rasande fart. Detta år var inget undantag och det debutalbum med lätt hysterisk gitarrpop som Summer Cats knåpat ihop gick inte annat än att knäböja inför. En glädjeinjektion utan dess like som jag inte skulle tveka att skriva ut på recept om jag hade varit verksam som doktor i Skåne.

Summer Cats - In June

13. Anna Järvinen - Man var bland molnen

Med solsken, tvärflöjt och ett vemod vackrare än någon annans följde Anna Järvinen upp sin uppskrivna debut Jag fick feeling med dunder, brak och viskningar. Texter författade med fingertoppskänsla och stort hjärta skänkte glädje såväl som ledsamhet och Järvinen framkallade känslor så verkliga att de nästan gick att ta på.

Anna Järvinen - Man var bland molnen

14. Fever Ray - s/t

Att Karin Dreijer Andersson är synonymt med kvalitet har vi vetat ett tag, och förväntningarna var naturligtvis höga på hennes solo-debut under namnet Fever Ray. Som vanligt lämnades ingen besviken och det självbetitlade albumet tog vid i närheten av mörkret Silent Shout lämnade efter sig 2006. De subtilt dansanta låtarna, draperade i mörker och diskbänksshamanism, visade sig dessutom växa sig starkare med tiden och Dreijer befäste sin ställning som en av landets mest intressanta musikkreatörer.

Fever Ray - s/t

15. The Mountain Goats - The Life of the World To Come

Det verkar nästan som om John Darnielle och dennes Mountain Goats ockuperat en ständig plats på Bunny Rabbits årslista och 2009 är inget undantag. Med samtliga låtar döpta efter Bibelverser reflekterade Darnielle den här gången över vilken roll tro och mening spelar i våra liv. Låtarna tog något längre tid att bearbeta än vanligt, men efter tålmodigt lyssnande etsade sig The Life of the World To Come fast, och belönade den tålmodiga lyssnaren mångfaldigt.

The Mountain Goats - Genesis 3:23

Årslistan 2009, plats 20-16

2009-12-20T12:00:00.014+01:00

16. Ola Podrida - In the Belly of the Lion

Med sitt förra album, kort kallat Ola Podrida, etablerade David Wingo en singer/songwriter-stil som tydligt låtit sig inspireras av de cinematiska soundtracks han arbetade på vid sidan om projektet. Med uppföljaren In the Belly of the Lion har Wingo fokuserat mindre på kala pianoballader och mer på countrypopdoftande arrangemang med gitarrer och banjo. Resultatet är enastående.

Ola Podrida - Your Father's Basement

17. The Gentleman Losers - Dustland

De finländska bröderna Samu och Ville Kuukkaas bjöd under det gångna året på en av de absolut starkaste instrumentalskivorna i form av Dustland. Med Mark Nelson-doftande gitarrslingor genom en brusig kasettbandsvärld blev det skandinaviska svårmodet något enklare att hantera med Dustland i lurarna.

Lyssna här.

18. Pomegranates - Everybody, Come Outside!

Att fylla en skiva med så här mycket energi utan att orsaka ett smärre nervsammanbrott hos lyssnaren är en bragd i sig. Att dessutom göra lyssnandet till en angenäm upplevelse är än mer imponerande. Årets bästa bokstavspop kom från Cincinnati och var så medryckande att det knappt gick att sitta still.

Pomegranates - Corriander

19. Bear In Heaven - Beast Rest Forth Mouth

Att intressanta saker händer i Brooklyn kan väl knappast ha undgått någon med musikintresse. De senaste åren har i princip dominerats av band från stadsdelen i New York och 2009 var knappast ett undantag. Bear In Heaven tog till vara på de brooklynska traditionerna och förädlade de beståndsdelar som format den skeva rock som vuxit sig stark de senaste fyra-fem åren.

Bear In Heaven - Best Rest Forth Mouth

20. My Sad Captains - Here & Elsewhere

När denna Camden-kvintett var "nya i gamet" och enbart hade släppt två singlar så tisslades och tasslades det en hel del om dem, men när debutalbumet väl släpptes så gick det nästan obemärkt förbi. Underligt med tanke på att nästan samtliga spår är skolboksexempel på hur solid treminuterspop bör komponeras.

My Sad Captains - Great Expectations

Årslistan 2009, plats 25-21

2009-12-19T12:00:00.009+01:00

21. The Rest - Everyone All At Once

Årets mest förbisedda band och således även årets mest förbisedda album. Kanadensarna visade att man med pretentioner och tvivel kan skapa ett album som är lika mycket primalskri som sammanbrott. Med urkraft hämtad från vildmarken tog de i från tårna och tyglade en best med teatrala gester och melodier lika självklara som lövet i den kanadensiska flaggan.

The Rest - Walk On Water

22. Woods - Songs of Shame

Medlemmarna i Woods skakade våra förväntningar i grunden då sjuan Sunlit dök upp tidigt 2009. Det var emellertid den vansinnigt bra b-sidan The Dark som blev årets största Woods-upplevelse, även om fullängdaren Songs of Shame med sina många välkomponerade spökpop-anthems fick rejält med speltid hos oss på Bunny Rabbits. Woods har verkligen etablerat sig som ett band att räkna med i alla lägen.

Woods - Songs of Shame

23. The Xx - xx

2009 var knappast Englands år musikmässigt. Det enda positiva som hände var väl egentligen att Oasis splittrades. Förutom The Xx då. Deras debut får väl betraktas lite som ett kvitteringsmål på övertid i sista ligamatchen. Ett mål som dessutom räddar laget från omedelbar nedflyttning. Ett välbehövligt generationsskifte är kanske på gång.

The Xx - xx

24. Ramona Falls - Intuit

Kombinationen pretentiösa texter, lidelsefull sång och orkestrala arrangemang kan lätt bli för mycket av det goda, men Menomena-medlemmen Brent Knopfs första soloskiva var en bra påminnelse om att det inte finns några regler utan undantag. Med uppbackning av 35 andra musiker har han skapat en skiva som utgör själva definitionen av episk popmusik.

Ramona Falls - Clover

25. Ducktails - s/t

Med sina varmt disiga små lofi-kollage hade Matthew Mondanile (även gitarrist i Real Estate) sedan tidigare värmt upp våra själar med ett antal trevliga släpp i det kortare formatet. När såväl självbetitlade albumet dök upp fick vi återse flera av dessa godbitar i en otroligt snyggt paketerad helhet, och låtar som Pizza Time och Friends fortsätter att värma ända in i vargavintern. Vi rekommenderar er även att kolla in Landscapes, som också kom ut under 2009.

The Crown Vandals - The Guenevere EP

2009-12-13T13:21:00.006+01:00

Montreal-duon The Crown Vandals har på senare tid fått en gnutta uppmärksamhet för sin debut-EP The Guenevere. Bland influenserna nämns bland annat Dan Bejar (Destroyer) och Jeff Mangum (Neutral Milk Hotel), vilket inte direkt förvånar mig efter att ha lyssnat igenom skivan. Ljudbilden är Neutral Milk Hotel-stökig med distade akustiska gitarrer och stråkar, vilket kombineras med Bejarsk pratsång där fokus ligger på fraseringen. Resultatet är ganska trevligt och deras initiativ att släppa skivan till gratis nedladdning är värt att premiera. Än så länge är de osignade, men det är nog bara en tidsfråga innan de hamnar på något kreddigt bolag och röner ännu större uppmärksamhet.

EP:n består av fyra låtar, som kan laddas hem från länkarna nedan.

The Crown Vandals - Guenevere
The Crown Vandals - Crown One
The Crown Vandals - At Ease
The Crown Vandals - Penfield

Surfer Blood - Astrocoast

2009-12-12T11:00:00.000+01:00

Ryktet om Surfer Blood har spridits som en löpeld under de senaste veckorna. Enligt indiebloggarnas spåkulor kommer detta troligtvis att bli en av de stora hajperna under nästa år, vilket är en spådom som det nog inte finns anledning att betvivla. Bandet, som har sina rötter i West Palm Beach (Florida), spelar ganska lättillgänglig powerpop med såväl stämsång som radiovänliga refränger. Och visst gör de det bra, men jag är ändå väldigt kluven och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till skivan. Endera dagen tycker jag att det är riktigt bra, men nästa orkar jag inte ta mig hela vägen från första till sista spåret. Normalt sett gillar jag ju powerpop, men de surf-rockiga inslagen får mig emellanåt att rygga tillbaka och sångstilen blir lite enerverande i längden. Det finns ett par riktiga guldkorn (Floating Vibes, Catholic Pagans & Slow Jabroni) som gör det värt lyssna, men som helhet tycker jag tyvärr inte att den håller måttet. Tror jag i alla fall, ni får lyssna själva medan jag funderar vidare.

Skivan släpps 19 januari på Kanine Records.

Symfoniorkestern - Tänd eld på dig själv (för det du tror på)

2009-12-11T13:21:00.005+01:00

Det finns många saker jag är svag för. Jag är svag för ep-formatet, jag är svag för fånig pop på svenska och jag är svag för skraltiga hemmainspelningar. Symfoniorkestern flirtar med samtliga dessa svagheter och gör det stundtals på ett så charmerande sätt att jag ibland bågnar under i barnslig förtjusning. Man skulle kunna säga att jag var fast redan när jag fick reda på att det fanns ett enmansband som kallade sig Symfoniorkestern. Av någon anledning finner jag det fullkomligt briljant, vissa dagar är jag inte mer komplex än så.

Bandet, som för det mesta bara består av Pär Fredriksson, har tidigare släppt ifrån sig en ep och rent musikaliskt så kretsar det oftast kring fantasieggande instrumentaler. Ett visst släktskap med Detektivbyrån känns uppenbart redan vid första lyssningen då Symfoniorkestern, liksom sina värmländska kollegor, på ett effektivt sätt lyckas blanda ett uns gullighet med en relativt karg kärna. Melodierna ligger i framkant och är ungefär lika enkla att känna sig hemma i som vilken Tove Jansson-illustration som helst.

Bandets andra ep, Tänd eld på dig själv (för det du tror på), släpptes för bara några veckor sedan och fungerar utmärkt som ett litet ljus i mörkret. Titelspåret, som är det enda spåret med regelrätt sång, får betraktas som epns topp och påminner i sin enkla skevhet en hel del om Suburban Kids With Biblical Names. Refrängen innehåller dessutom vinterns hittills mest briljanta textrad: Pripps blå 7,2 / Tänd eld på dig själv för det du tror på. Jag måste säga att det känns betryggande att öldrickning står på kvällens schema. Med Symfoniorkestern i lurarna är det lätt att man blir abstinent.

Symfoniorkestern - Tänd eld på dig själv (för det du tror på) EP (zip-fil)

Här kan man läsa en intervju med bandet.

Real Estate - Reality 12"

2009-12-08T11:03:00.000+01:00

De lågmälda indiekonnässörerna i Real Estate släppte för bara någon knapp månad sedan sin självbetitlade debut på Woodsist och har sedan dess charmat såväl byxa som tröja av skribenter och musikälskare världen över. Att bandet varit i ropet ett tag märktes kanske främst på materialet som presenterades och den enda egentliga invändning som fanns att finna i mottagandet var att mycket av materialet hörts förut och att albumet på ett vis var ett uppsamlingsheat.

Trevligt nog så verkar Real Estate höra bön och redan nu finns tolvan Reality att tillgå för törstare av charmerande mjukpop. Skillnaderna mellan Reality och debutalbumet är högst knappa och det enda som är värt att påpeka är att tolvan har en mer instrumentell och tillbakadragen karaktär. Om bandet var på väg till en fest på debuten så har de nu kommit hem för att varva ned.

Det kanske mest hänförande med Real Estate är sättet de framför sitt material på. Allt framstår i mina ögon som högst naivt och befriat från högre pretentioner än att presentera hygglig pop som med ett bultande hjärta minns det amerikanska nittiotalets glada dagar. Pop framförd och skriven av pojkar som ständigt sett världen genom ett Built to Spill-skimmer och som under sina dagar antagligen haft det lättare att förhålla sig till musik än andra människor. Ungefär som om Rain Man gillat Pavement istället för tändstickor. Som finast socialt missanpassat blir det i texten till Drum:

You gave me a drum / I forget where it came from / You threw a party and you asked me to come/ I think that it was fun / People were there and you asked me not to stare / I think that I was drunk / And I still have that drum

Real Estate gör helt enkelt lågmäld musik för dem som hellre smyger undan i ensamhet när resten av bekantskapskretsen samlas framför Idol. Med lite vilja kanske man kan kalla det fredagsmysindie.

Hos Mexican Summer kan man köpa epn digitalt, förhandsboka vaxvarianten och lyssna på låten Younger Than Yesterday.

oOOoO

2009-12-07T10:31:00.002+01:00

Det ytterst märkliga bandnamnet oOOoO dök upp på musikkartan för någon vecka sedan i samband med en mix signerad SALEM. Den ofta briljanta bloggen Gorilla vs. Bear var inte sena med att presentera ett knippe mp3or med det småhemliga San Francisco-bandet häromdagen, och efter att ha lyssnat igenom låtarna ett par gånger så är det knappast förvånande att det var just SALEM som lyfte fram dem.

Liksom bundsförvanterna i SALEM så iscensätts ständigt ett dovt slow motion-mörker men där SALEM murat igen sina fönster så låter oOOoO åtminstone lite ljus sippra igenom de fördragna gardinerna. I höjdpunkten NoSummr4u påminner de om ett Air France på dubstep-klubb och i Mumbai låter det som om de rotat fram de shamaninslag som Fever Ray lämnade vid returstationen. Helt klart ett band att hålla ögonen på.

oOOoO - NoSummr4u (via GvsB där det även finns två till låtar)

Playlist v. 49

2009-12-06T15:49:00.005+01:00

Oskar:
Pearl Harbor - Luv Goon
Hot Chip - Take It In
OoOOo - NoSummr4u
Dinosaur Jr. - Kracked
Ramona Falls - Melectric

Niklas:
Guided By Voices - Dayton, Ohio-19 Something and 5
Robert Pollard - Circle Saw Boys Club
Best Coast - So Gone
Ducktails - Daily Vacation
Múm - We Have the Map of the Piano

Johan:
Sleigh Bells - Crown On The Ground
Burning Hearts - I Lost My Colour Vision
Little Wings - Whale Mountain
Real Estate - Suburban Beverage
Vitesse - Old Guitar

Bunny Rabbits 0911

2009-11-30T19:14:00.004+01:00

A Mountain of One - Sky Is Folding
A Sunny Day In Glasgow - Close Chorus
Belle and Sebastian - The State I Am In
Nana Grizol - Galaxies
Beach House - Norway
Neon Indian - 6669 (I Don't Know If You Know)
Kent - Taxmannen
Name The Pet - Falling
Neon Indian - Psychic Chasms
Sleep Whale - Cotton Curls
The Mountain Goats - Up The Wolves
Bear In Heaven - Lovesick Teenagers
Mixtapes & Cellmates - Soon
Rollerskate Skinny - Cradle Burns
The Pains Of Being Pure At Heart - Twins
Grizzly Bear and Victoria Legrand - Slow Life
Ramona Falls - Melectric
The Flying Burrito Brothers - Dark End Of The Street
Nick Cave & The Bad Seeds - Still In Love
Rickard Jäverling - April
Slow Club - Our Most Brilliant Friends

Bunny Rabbits 0911 (Spotify-länk)

Playlist v .48

2009-11-29T18:08:00.002+01:00

Oskar:
Animal Collective - I Think I Can
Youngfuck - Black Tulips
Felt - Down But Not Yet Out
Grizzly Bear and Victoria Legrand - Slow Life
The Flying Burrito Brothers - Dark End of the Street

Johan:
Julian Lynch - Rancher
Nana Grizol - Galaxies
The Pains of Being Pure At Heart - Twins
Kissing Book - Everyday Is Valentine's Day
Toro y Moi - Blessa

Niklas:
The Sea and Cake - Soft and Sleep
Beach House - Zebra
Tortoise - Gigantes
Real Estate - Basement
Burial - Fostercare

Letting Up Despite Great Faults - s/t

2009-11-25T21:09:00.003+01:00

Om jag skulle göra en lista över 2000-talets bästa skivor så skulle artister som The Radio Dept., The Postal Service och M83 placera sig ganska högt. Att samma band skulle figurera även på en lista som komponerats av medlemmarna i Los Angeles-gruppen Letting Up Despite Great Faults är nog inte en alltför djärv gissning. Bandet låter nämligen som en hybrid mellan dessa tre artister - lättillgängliga melodier à la The Postal Service, gitarr- och synthslingor som påminner om The Radio Dept. och därutöver kompakta noisemattor som skulle kunna vara signerade Anthony Gonzalez i M83. Att på detta vis plocka russinen ur 2000-talets indiekaka skulle lätt kunna sluta på ett pinsamt vis, men Letting Up Despite Great Faults lyckas göra det på ett helt klanderfritt sätt. Deras debutskiva är förvånansvärt stark, ren och skär njutning faktiskt.

Letting Up Despite Great Faults - In Steps
Letting Up Despite Great Faults - The Colors Aren't You And Me

Beach House - Norway

2009-11-23T20:49:00.002+01:00

Häromveckan skrev jag att jag nu för tiden oftast inte blir speciellt till mig när det kommer strölåtar från kommande album. Det hela var så klart en lögn och jag ber om ursäkt om jag försökt framstå som mer vuxen och sansad än jag i själva verket är. Tilltaget ter sig så här i efterhand som ett meningslöst fall av inbillad brådmognad, och det om något är ett högst osexigt drag. Jag ska sluta upp med det. Förlåt.

Orsaken till att jag insåg att jag ljugit mig själv, och alla er andra, i ansiktet stavas Beach House. Bandet fick mig i fredags att pausa en mindre middagsbjudning enbart för att jag skulle få tillfälle att lyssna igenom deras nya alster Norway på tillfredsställande volym. I efterhand var det lätt att konstatera att den var värd det.

Beach House-formulan känner man igen sedan tidigare och det skulle vara fel att påstå att de tagit några jättekliv framåt sedan sist. Det som är värt att påpeka är produktionen som denna gång tillåter en mer fyllig ljudbild. Låten kom till spontant under en tågresa i Norge då ett tv-team vad dem att skriva en låt som de sedan kunde framföra när de kom fram. Visst har låten utvecklats sedan den framfördes för första gången men för att vara en beställningsvara sammansatt på några timmar så håller den meget hög kvalitet.

Beach House - Norway
Albumet Teen Dream släpps på Sub Pop den 25:e januari 2010 och den 27:e februari spelar Beach House i Stockholm (äntligen).

Dimes - The Antonio EP

2009-11-23T13:16:00.004+01:00

Dario Argentos filmer får väl betraktas som stilbildande i flera avseenden och man kan säga vad man vill om italienarens filmspråk, men utan den säregna musik signerad Goblin så hade de inte nått upp till samma nivå. Goblins inflytande på dagens musik visade sig som allra mest oblygt här om året när Justice samplade ledmotivet från Tenebre och byggde grunden till Phantom på de pinsamt fina synthslingorna.

Någon annan som verkar ha tagit intryck av Goblins musik är samplingskreatören Dimes, som verkar ha gått vilse i någon hyrvideo-butik på memory lane. Hans musik badar i åttiotalskomplex och Antonio EP ångar på för full maskin någonstans mellan mordplatsen och dansgolvet. Låtarna 'A' och Winona påminner starkt om CFCF och lånar lite puls från ovan nämnda Justice medan Fly Away lånar, eller oblygt stjäl är antagligen mer korrekt beskrivet, sin glans från Blue Russells oerhörda I Wanna Fly Away. Helt klart en tjusig liten EP att ha eller mista.

Laddas hem här.

Playlist v. 47

2009-11-22T09:48:00.005+01:00

Niklas:
Beach House - Norway
Animal Collective - On a Highway
Ola Podrida - This Old World
Sufjan Stevens - Movement II: Sleeping Invader
Tortoise - Charteroak Foundation

Oskar:
Real Estate - Drum
Beach House - Norway
Blue Russell - I Wanna Fly Away
Dimes - 'A'
A Mountain of One - Sky Is Folding

Johan:
Rose Melberg - Old Days
The Inclined Plane - Elbow Job
Ola Podrida - Donkey
The Smittens - Half My Heart Beats
Slow Club - Our Most Brilliant Friends

Playlist v. 46

2009-11-15T09:47:00.005+01:00

Niklas:
Sleep Whale - Cotton Curls
Ola Podrida - Donkey
Mountain Goats - Up the Wolves
Pants Yell! - Cold Hands
Neon Indian - 6669 (I don't Know if You Know)

Johan:
Most Valuable Players - Pole Position
Letting Up Despite Great Faults - Pause
Mixtapes & Cellmates - Soon
Surfer Blood - Catholic Pagans
Karl Blau - Spring Morning

Oskar:
Bear In Heaven - Lovesick Teenagers
Joel Alme - You Will Only Get It Once
Orange Earth - Airless
Best Coast - Make You Mine
Rickard Jäverling - April

Playlist v. 45

2009-11-08T09:32:00.003+01:00

Oskar:
Real Estate - Black Lake
A Sunny Day In Glasgow - Close Chorus
Kent - Taxmannen
Belle and Sebastian - The State I Am In
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Johan:
Name The Pet - Falling
Karl Blau - Before Telling Dragons
Rollerskate Skinny - Cradle Burns
Ramona Falls - Melectric
Nick Cave and the Bad Seeds - Still In Love

Niklas:
Neon Indian - Psychic Chasms
Four Tet - Love Cry
Ramona Falls - Melectric
Le Loup - Family
Half-Handed Cloud - One Song In Seven Rests: I Got A-Rested

Yeasayer - Ambling Alp

2009-11-07T13:32:00.002+01:00

Av någon anledning så har min fascination för läckta, eller släppta, strölåtar minskat avsevärt det senaste året. Kanske har det med att jag nu för tiden tar dem för givet eller så kanske det föll sig så att det gamla solida albumformatet stod som segrare i slutändan. Får man en låt så vill man ha mer och för att skydda sig från frustration så väntar man helt enkelt.

Jag minns en tid då jag var och varannan vecka hittade låtar från kommande album som jag gick bananas över och i princip spelade sönder innan albumet ens fick en arbetstitel. Nu håller jag mig för det mesta lugn och väntar tålmodigt tills albumet släpps på riktigt och konsumerar det på ett högst legalt sätt. Kanske har det med vuxenhetens intåg i mitt liv att göra eller så handlar det helt enkelt om en falnande ungdomlig iver.

Nyheten om en ny Yeasayer-låt togs emot med sedvanligt lugn och det tog mig några dagar innan jag på allvar tog tag i att lyssna på riktigt. Till en början kändes Ambling Alp måttligt intressant men efter att ha knarkat låten i några dagar, växelvis med Real Estate (som ni också måste måste kolla in), så sitter den som en smäck. Ambling Alp är antagligen det rakaste Yeasayer presenterat hittills och låter, med sina uppmanande textrader, lite som om TV on the Radio gjort en tolkning av Cat Stevens Father And Son. 2010 börjar bra redan innan det börjat.

Yeasayer - Abmling Alp

Goodtime John - Dark Slipped It's Cloak

2009-11-07T07:40:00.001+01:00

Huvudrollsinnehavaren i Goodtime John är irländska John Cowhie. Likt många andra i det lofi/folk-fält som Cowhie rör sig i började det hela med en fyrkanalsporta, en gitarr och en fragmentarisk samling låtar. Ep:n Dark Slipped Its Cloak däremot, som spelats in av Phil Elverum i Anacortes, är en helhetlig samling balladorienterade låtar, som låter lite som en blanding av Sufjan Stevens och Preston School of Industry's lugnare sidor. Med Adrian Orange, Ruth Allison och Karl Blau i besättningen låter Goodtime John som ett givet framtida K recs-släpp. Låtmaterialet är mycket starkt och Cowhies släpiga röst gör sig alldeles förträffligt mot de orglar och smådistade elgitarrer som ljuder i bakgrunden. En gratis-ep som rekommenderas varmt.

Goodtime John låter dig ladda ner den här.

Neon Indian - Psychic Chasms

2009-11-05T16:50:00.000+01:00

Ibland stöter man på band som får en att tänka att så där skulle det nog låta om jag gjorde musik (eller för att tala klarspråk: så skulle jag vilja att det lät om jag gjorde musik). Washed Out är ett bra exempel på en sådan artist i mitt liv just nu och snarlika Neon Indian får väl placeras i samma fack. Alan Palomos skeva pop, som med en viss envishet går att dansa till, får mig att vilja vara här och nu samtidigt som den lyckas med något som får vara ett bevis på kvalitet, nämligen att jag känner mig lite häftig när jag lyssnar på den. Så där häftig som man kände sig när man fick spela sin älsklingsmusik i låg - eller mellanstadiet. Jag minns att jag spelade U96 Das Boot, och måste faktiskt ge mitt tioårsjag lite kredabilitet då låten fortfarande är högst tuff (att jag vid samma tid lyssnade på Lars Vegas Trio behöver vi inte tala lika högt om).

Hur som helst så var det någon månad sedan Neon Indians Psychic Chasms letade sig ut på nät och skivdiskar och albumet har på många håll nämnts i samma andetag som ordet årsbästa-lista. Med all rätt skulle jag vilja påstå, för Psychic Chasms är en oerhört trevlig historia med lättlyssnat lo-fi-groove och shake a leg-tendenser. Låttitlarna är ungefär lika slacker-tuffa som musiken i sig, med exempel som Deadbeat Summer, Should Have Taken Acid With You och Terminally Chill, och skänker ännu en dimension till den näst intill perfekta helhet som Psychic Chasms innebär.

Om man fick spela sina favoritlåtar på universitetet så hade jag i dagsläget tagit med mig något av Neon Indian. Sjukt tufft och sjukt bra, utan tvekan ett av årets bättre album.

Finns på Spotify.

Bunny Rabbits 0910

2009-11-04T13:27:00.004+01:00

Okej. Det får bli en tradition. Längst ner hittar ni en länk.

Erik Enocksson - II. Non Lupi
Arthur Russell - I Couldn't Say It to Your Face
Tiny - Too Heavy a Burden
Built to Spill - Done
Atlas Sound - Criminals
Kings of Convenience - 24-25
Seabear - Libraries
Skriet - Kärlekens land
Chapterhouse - Pearl
Frazier Chorus - Dream Kitchen
Neon Indian - Terminally Chill
Kent - Töntarna
Flight of the Conchords - Too Many Dicks (On the dancefloor)
Ke$ha - TiK ToK
Ratata - Jackie
Studio - West Side
JJ - From Africa to Malaga
[ingenting] - Medan vi sov
Box Elders - Stay
The Hot Toddies - Wet Dream
The Capstan Shafts - Middles of June
Volcano Choir - Seeplymouth
Spiral Stairs - Cold Change
Okay - Peaceful
Christmas Island - Nineteen
Girls - Laura
Envelopes - It Is the Law
Magnolia Electric Co. - Nashville Moon
Kurt Vile - Freak Train
Local Natives - Airplanes
Built to Spill - Hindsight
The Bear Quartet - Halmet
[ingenting] - Led mig hem
The Notwist - Consequence
Primary 1 -Foaming (Memory Tapes Version)
Tickely Feather - Club Rhythm 96 and Cell Phone
Fever Ray - Stranger Than Kindness
Daniel Johnston - Mind Movies
The Mountain Goats - Deuteronomy 2:10
Kyte - Eyes Lose Their Fire
The Flaming Lips - The Sparrow Looks Up at the Machine
Arvo Pärt - Cantus In Memoriam Benjamin Britten

Bunny Rabbits 0910 (öppnas i Spotify)

Playlist v.44

2009-11-02T11:36:00.011+01:00

Johan:
Former Ghosts - Mother
Paddington DC - Cut Up, Go Thru
The Just Joans - What Do We Do Know?
The Hot Toddies - Wet Dream
Perfume Genius - Learning
Kleenex Girl Wonder - I Cut Myself In Half
Chapterhouse - Pearl
Box Elders - Stay
Seabear - Libraries
Princeton - Sadie And Andy

Niklas:
Daniel Johnston - Mind Movies
Molina and Johnson - In the Avalon / Little Killer
Goodtime John - Howlin' Wind
Erik Enockson - II. Non Lupi
Perfume Genius - Learning
All Smiles - The Ones I Want To Live
The Twilight Sad - Seven Years of Letters
Centro-Matic - One Hundred Thousand Bridesmaids
Magnolia Electric Co - Nashville Moon
The Mountain Goats - Deuteronomy 2:10

Oskar:
Deastro - Mowgli the Lynx
Christmas Island - Nineteen
Kurt Vile - Freak Train
Atlas Sound - Criminals
Flaming Lips - The Sparrow Looks up at the Machine
Studio - West Side
Ratata - Jackie
Ke$ha - TiK ToK
Yeasayer - Ambling Alp
Flight of the Conchords - Too Many Dicks (On the Dancefloor)

Molina and Johnson - S/t

2009-10-30T16:57:00.005+01:00

Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) och Will Johnson (Centro-Matic, South San Gabriel) träffades enligt utsago vid merchandise-disken efter en Magnolia Electric Co-konsert i Texas. Efter att ha pratat med varandra om bland annat hattar och hur dessa huvudbonader bör bäras på scenen bestämde de sig för att inleda ett samarbete. Varken Molina eller Johnson har gjort sig kända som några muntergökar och precis som omslaget konnoterar rör det sig även här om ett svidande svårmod av stora mått. Samarbetet mellan Molina and Johnson är ett album uppbyggt kring fjorton ballader av skiftande kvalitet. När det är som allra bäst (Almost Let You In, In The Avalon / Little Killer) visar de båda artisterna att de är låtskrivare av yppersta klass. I längden tenderar skivan emellertid till att bli lite väl släpig och svart - inte en tillstymmelse till hopp eller kontrast erbjuds varför albumet slutligen landar något platt. Som soundtrack till mörkrets intåg är den däremot fullständigt förtjusande. Släpps på Secretly Canadian 2 november.

Molina and Johnson - Twenty Cycles to the Ground
Molina and Johnson - Almost Let You In

Princeton - Cocoon of Love

2009-10-29T15:41:00.004+01:00

Los Angeles-bandet Princeton har rönt en hel del uppmärksamhet den senaste tiden med sitt debutalbum Cocoon of Love. Bandet anförs av tvillingbröderna Kivel och gör gladlynt popmusik som framförallt jämförts med Vampire Weekend, vilket dock inte är en helt uppenbar liknelse i mina ögon (antagligen för att jag inte är särskilt förtjust i Vampire Weekend). Jag tycker snarare att slutprodukten låter som en blandning mellan Pomegranates lekfulla pop och Jens Lekmans pompösa ådra.

Skivan inleds alldeles förträffligt med en duett där lyssnarna får följa två olika perspektiv på en gammal romans och därefter följer poppastejer på löpande band. Jag hittar i stort sett inga svagheter, utan låtarna är överlag både medryckande och fint arrangerade. Musiken är i huvudsak gitarrbaserad, men en hel del trumpeter och stråkar figurerar också i ljudbilden.

Vänner av melodiorienterad pop bör absolut inte missa det här albumet som släpptes på Kanine Records (Grizzly Bear, Chairlift, The Depreciation Guild, m. fl.) för en månad sedan.

Princeton - Calypso Gold

Real Estate - S/t

2009-10-26T19:13:00.005+01:00

Inläggsfrekvensen på den här bloggen har onekligen fallit frekvent från min sida den senaste tiden. Mitt dåliga samvete har varit en plågsam, dock mycket tillgiven följeslagare och jag välkomnar således debutskivan från Real Estate varmt. Den har varit en av få musikaliska ljuspunkter som framträtt ur en tämligen trist period i bloggindiens historia, men tack och lov är den så pass bra att jag nog står mig ett tag. Kvartetten från New Jersey spinner visserligen vidare på den fuzziga psykadelia-trend som vissa säkerligen fått nog av vid det här laget, men till skillnad från många av de här banden väljer Real Estate inte att laborera med stökig punk eller garage utan fokuserar på bitterljuva melodier och stämningsfulla slingor. I mina öron framstår deras musik något som en blandning av Woods och Built To Spill. Fake Blues, Black Lake och den fantastiska avslutningen Snow Days utgör de riktiga guldkornen på detta omistliga debutalbum.

Real Estate - Black Lake
Real Estate - Green River

Playlist v. 42

2009-10-18T19:48:00.010+02:00

Oskar:
Fever Ray with Van Rivers & The Subliminal Kid - Stranger Than Kindness
Kyte - No One Is Angry, Just Afraid
Frazier Chorus - Dream Kitchen
Neon Indian - (If I Knew, I'd Tell You)
Skriet - Kärlekens land

Johan:
Local Natives - Airplanes
Built To Spill - Done
Girls - Laura
Princeton - Worried Head
Envelopes - It Is The Law

Niklas:
Primary 1 - Foaming (Memory Tapes version)
Spiral Stairs - Cold Change
Le Loup - Forgive Me
Arthur Russell - I Couldn't Say it to Your Face
The Notwist - Consequence

Enligt önskemål finns en Spotify-länk till veckans playlist här. Det saknas dock en del låtar eftersom vi inte kunnat hitta dem på Spotify.

Epithets - s/t

2009-10-15T21:00:00.001+02:00

"A taut mix of folk and post-punk. Fast-moving guitars, unexpected instrumental additions, effective lyrics. No choruses. Short songs."

När australiensiske Nick Smethurst, som är hjärnan bakom Epithets, i en intervju ombads beskriva sin musik så svarade han på ovanstående vis. Även om denna beskrivning är en aning uppseendeväckande så bör det nog snarare tolkas som en vision av hur Smethurst vill att det ska låta än som en korrekt bild av hur det faktiskt låter. Smethurst gör visserligen det han gör på ett väldigt skickligt vis, men riktigt lika originellt som han själv vill göra gällande är det faktiskt inte. Ofta låter det misstänkt likt vanlig singer/songwriter-pop, om än mycket kvalitativ sådan. Skivan består av tretton ganska jämna spår och av någon anledning återkommer jag ständigt till att jämföra Epithets med hur ett nedtonat I Was A Cub Scout skulle låta. Information om denna release är inte särskilt enkel att finna, men jag har i alla fall snokat reda på att Smethurst tidigare spelat i Let's Not (But Say We Did) och att skivan släpps i fysisk form för egen maskin någon gång under oktober månad.

Ladda ner skivan gratis här.

Playlist v.41

2009-10-11T23:05:00.006+02:00

Oskar:
Vampire Weekend - Horchata
[ingenting] - Led mig hem
The Bear Quartet - I Was a Weapon
Built to Spill - Done
Kent - Töntarna

Niklas:
Goodtime John - Golden One
Small Black - Bad Lover
Built To Spill - Hindsight (There Is No Enemy)
The Capstan Shafts - Middles of June
Slumber Party - Everyone Else I Know

Johan:
All Smiles - Foxes In The Furnace
Former Ghosts - Hello Again
Goodtime John - Golden One
The Gift Machine - Goodbye/Goodluck
Talulah Gosh - Talulah Gosh

Bunny Rabbits 0909

2009-10-09T07:39:00.004+02:00

För oss och för er så tog vi oss tid att samla alla låtar från septembers playlists till en enda lång spellista som vi simpelt nog valt att kalla Bunny Rabbits 0909. Finns att avnjuta på Spotify. Bara att följa länken längst ned. Vem vet? Det kanske blir en tradition.

Listan:

Olafur Arnalds - 00:40
Erik Enocksson - What Drove Her Shivering into the Cold, Cold Sea
Sleeping States - Red King
Wild Beasts - We Still Got the Taste Dancing on Our Tongues
Islands - Volcanoes
Summer Cats - Maybe Pile
Mew - Introducing Palace Players
Lali Puna - Faking the Books
The Beach Boys - Kokomo
Air - Sing Sang Sung
Fibes, Oh Fibes! - Dubious
The Magnetic Fields - Nothing Matters When We're Dancing
Fontän - Nightrider
Fever Ray - Seven (Martyn's Seventh Mix)
The Gentleman Losers - Silver Water Ripples
The Mountain Goats - Isaiah 45:23
Midaircondo - Bringing Me Home
The Books - Smells Like Content
Smith Westerns - Tonight
Brendan Benson - A Whole Lot Better
James Yuill - No Surprise
The Tyde - A Loner
Girls - Hellhole Ratrace
Modest Mouse - Blame It on the Tetons
Olafur Arnalds - Himininn Er Að Hyrnja, En Stjörnurnar Fara Þér Vel

Bunny Rabbits 0909

Maps - Turning the Mind

2009-10-08T21:27:00.003+02:00

James Champman, mannen bakom aliaset Maps, har förlorat något sedan sist. Något som för en musiker är oerhört viktigt och som många gånger är och förblir spårlöst försvunnet. Detta något går inte att återfinna genom att enträget hänga upp borttappat-lappar i sitt grannskap och dessvärre går det knappast att införskaffa något nytt, vare sig på ebay eller genom lotteri. Det är trist att konstatera det, men James Champman verkar ha förlorat omdömet.

Den bedårande debuten We Can Create från 2006 strök indievärlden medhårs när Champman placerade sig någonstans mitt emellan M83 och Death Cab for Cutie. 2009 verkar han dessvärre vara trött på mjukisstämpeln och har, på rena rama Idol-maneret, försökt tuffa till sig. Resultatet är någon form av högst motbjudande elektronisk smörja och det låter emellanåt som en dålig parodi på Prodigy och Army of Lovers, utan vare sig glimt i ögat eller finess.

För det mesta harvas det dock vidare i samma gamla hjulspår men låtarna saknar den vitalitet som uppvisats tidigare. Vissa låtar, tex I Dream of Crystal och Valium in the Sunshine, kan vara värda att plocka ur kakan men jag kan inte släppa de rent smaklösa alstren Let Go of the Fear och Love Will Come. Det är tur att man kan retirera till We Can Create istället.

Finns på Spotify.
We Can Create finns också på Spotify.

Playlist v. 40

2009-10-04T17:21:00.004+02:00

Niklas:
Memory Tapes - Run Out
Tinyfolk - Owls
Ethernet - Vaporous
Black Bear - Like Venice
Tickley Feather - Club Rythm 96 and Cell Phone

Oskar:
Kings of Convenience - 24-25
The Tiny - Too Heavy a Burden
David Wenngren - Another Spring
Volcano Choir - Seeplymouth
Arvo Pärt - Cantus In Memoriam Benjamin Britten

Johan:
Small Black - Bad Lovers
[ingenting] - Medan Vi Sov
Crayon Fields - All The Pleasures Of The World
JJ - From Africa To Malaga
Okay - Peaceful

Vivian Girls - Everything Goes Wrong

2009-09-28T19:57:00.005+02:00

När Vivian Girls blev ett av omslagsbanden för noisepopscenens återkomst för ett par år sen var jag ganska säker på att jag aldrig skulle lyssna på deras uppföljare. Om sanningen ska fram så visste jag inte ens huruvida (kanske ännu mindre om jag ville) att någon sådan ens skulle dyka upp. Trendyttringar är högst tillfälliga och tämligen slumpmässiga inom vad som brukar kallas indievärlden och att lofi-vågen fortfarande skulle vara relativt rigid i indiens finrum trodde nog ingen. Ironiskt nog är det Vivian Girls andra fullängdare Everything Goes Wrong som får upp mina ögon för Brooklyntrion på allvar. Melodierna doftar Rose Melberg och Tiger Trap lång väg och frågan om huruvida det är så här ett speedat Electrelane skulle låta vill inte riktigt lämna min skalle. Can't Get Over You, I Have No Fun, The End och större delen av albumets material är gjutna poplåtar som kanske, i all sin instrumentella enkelhet, förmår stå emot tidens tand. Skivan släpptes på In the Red Records i början av september.

Playlist v. 39

2009-09-27T14:58:00.006+02:00

Niklas:
Tickley Feather - Muscles
Kleenex Girl Wonder - I Cut Myself In Half
Fuck Buttons - Surf Solar
ISAN - Paintchart
The Capstan Shafts - Alien Lake Paraguay

Johan:

Sparklehorse + Fennesz - Christian's Guitar Piece
Epithets - Main Roads
Ólafur Arnalds - 00:40
James Yuill - No Surprise
The Tyde - A Loner

Oskar:
The Beets - Happy But On My Way
Cowboy Indian Bear - Saline
The Humble Bee - A Century Of Sea Stories (Xmas 1936)
Girls - Hellhole Ratrace
Ólafur Arnalds - Himininn Er Að Hyrnja, En Stjörnurnar Fara Þér Vel

Mount Eerie - Wind's Poem

2009-09-25T10:18:00.005+02:00

Genom att lansera Wind's Poem som sitt Black Metal-album lyckades Phil Elverum åtminstone hålla mina tassar borta ett tag. Han har tidigare visat prov på tveksamma böjelser för Norges mer gothorienterade sidor och även om jag förstått att det naturligtvis inte skulle röra sig om Black Metal i dess genremässiga mening infann sig en viss oro. Det nya albumet från Mount Eerie kontrasterar visserligen skarpt mot den mer visorienterade stilen vi fann på föregångaren Lost Wisdom, men är man inte rädd för ett noisigare skrammelparti då och då kommer man åter igen känna sig trygg bland Elverums introverta sånger. Det mörker som närvarar på Wind's Poem känns igen från framförallt ep:n Black Wooden Ceiling Opening, en samling låtar där Elverum backades upp av Kjetil Jenssen och Jason Anderson. På Wind's Poem gestaltas det i de tämligen stökiga, men riktigt bra låtarna Winds Darkest Poem och The Hidden Stone. Den största behållningen är emellertid de mer trögflytande låtarna på skivan som tillåts växa i både tid och rymd. I det avseendet för de många orglarna och reverbdränkta cymbalerna på Wind's Poem tankarna till den akustiska doom/ambient som sprungit ur framförallt Erik Skodvin och dennes label Miasmah de senaste åren. Slutligen måste man väl också beundras av Elvrums Angelo Badalamenti- och Twin Peaks-flirt även om resultatet inte faller ut särskilt väl. Mount Eerie förmår på alldeles egen hand skapa en egensinnigt surrealistisk atmosfär.

Midaircondo - Curtain Call

2009-09-25T08:52:00.003+02:00

Midaircondos debutalbum Shopping for Images tog 2005 musikvärlden, eller åtminstone en tredjedel av de som recenserar skivor, med storm. Deras blandning av electronica, ambient och jazz kändes i de flesta avseenden både intressant och originell och albumet låg på många sätt även helt rätt i tiden. Skivbolaget Type var på allas läppar, eller åtminstone på mångas, och 2004 och 2005 var lite av en guldålder för genrer med suffixet -tronica. Musiken har sedan dess fortsatt att frodas men har till ganska stor del glidit iväg för att verka i skymundan, en plats där den kanske hör hemma och där den sannerligen trivs alldelles utmärkt.

Midaircondo valde en liknande väg och förutom sporadiska spelningar runt om i världen så var det synnerligen tyst om bandet tills de för dryga året sedan åter dök upp med nyheten om att trion blivit en duo och att nytt material var på gång. Det skulle visa sig att vi fick vänta ett helt år innan det nya materialet såg dagens ljus och när Curtain Call släpptes för dryga veckan sedan så var det antagligen många med mig som bävande tog sig en första lyssning.

Jag har sedan dess närmat mig albumet från diverse vinklar för att försöka begripa vari den stora skillnaden ligger. För en skillnad finns där men samtidigt så låter det väldigt mycket Midaircondo. Kanske har det att göra med hur gruppen själv närmat sig musiken denna gång och det känns på flera plan som att musiken både är mer kaotisk och kontrollerad på samma gång. De vågar fortfarande att experimentera friskt samtidigt som det denna gång kanske finns ett större syfte med utsvävningarna.

Precis som på Shopping for Images så ligger det mest intressanta i kontrasterna, mellan typiskt utmejslade poplåtar som Silk, Silver and Stone (där Ebbot Lundberg gästsjunger), experimentbaserade delar som Revolve and Repeat och ambientflyktiga låtar som Venetian Veil. Tillsammans skapar dessa beståndsdelar en helhet som är kusligt lockande och där man då och då kastas mellan poler. Från att vaggas till sängs till att skrämmas till döds. Saxofonen i Come With Me är nog det läskigaste jag hört i år. Och det är inget negativt menat med det.

Albumet finns på Spotify.

Wild Beasts - Two Dancers

2009-09-24T10:41:00.000+02:00

Jag vet ingenting om Wild Beasts. Innan jag började skriva det här så hade jag tänkt göra någon form av efterforskning för att få fram lite information om bandet, men vid närmare eftertanke så kändes det som ett onödigt tilltag. Ibland är det bra att inte veta för mycket och Wild Beasts är så bra som de kan bli redan. I mitt huvud kanske de är något helt annat än i verkligheten. Vad jag vet är att de tidigare släppt ett album och att bandet emellanåt är helt lysande.

Albumet Two Dancers är lite som en fältstudie i det vulgärt pretentiösa. En eskapad där köttets lustar vandrar sida vid sida med själens obotliga ensamhet och pompösa känsloyttringar av Kate Bush-proportioner möter tjurskalliga gitarrer av Twilight Sad-standard. Det hela låter som om TV on the Radio insett sina brister och gjort en cabaret om sin förlorade skaparkraft, men någonstans på vägen supit bort alla pengar och sedan förverkligat projektet i en pianobar som för länge sedan sett sina bästa dagar. Det är skevt och perfekt. Smutsigt och rent. Och alldelles alldelles underbart.

Two Dancers är albumet som jag inte hade en aning om att jag behövde hösten 2009 och med låtar som We Still Got the Taste Dancing on Our Tongues, All the King's Men och Empty Nest så kommer det med stor sannolikhet att dansa in vintern också.

Albumet finns på Spotify.

Mew - No More Stories Are Told Today, I'm Sorry They Washed Away No More Stories The World Is Grey I'm Tired Let's Wash Away

2009-09-23T10:11:00.000+02:00

Danska Mew - eller storhetsvansinnet personifierat eller shoegazens svar på Toto, som de också kallas - ramlade som av en slump in i mitt liv för ett antal år sedan. En vän med kontakter var på besök hos ett skivbolag i Japan och fick där tillfället att lägga vantarna på några album. Han tog för sig av utbudet och fick bland annat med sig Mews Frengers hem till Sverige. Efter att halvhjärtat ha lyssnat igenom albumet ratades det och skickades, i sedvanlig ordning, några dagar senare över på mig med den som vanligt lika bitska kommentaren: "Det här är kanske något du gillar".

Efter att ha trevat mig igenom albumet ett antal gånger blev jag så sakteliga smygförälskad i Mews ytterst märkliga förhållningssätt till musikskapande. Refrängerna och melodierna framstod till en början som oerhört fåniga, samtidigt som att det hela tiden vilade något utmanande över hur det paketerades.

Om Frengers mest var en flirt så innebar Mew and the Glass Handed Kites från 2005 att vår relation blev på riktigt. Vi tog långa promenader tillsammans, jag glömde helt bort mina vänner, jag introducerade bandet för mina föräldrar och vi pratade till och med om att flytta ihop i en liten tvåa i Flogsta låghus. Men plötsligt hände något och Mew slutade att höra av sig.

Med tiden glömde även jag och när jag precis kommit över bandet så kom ett fylle-sms med texten No More Stories Are Told Today/ I'm Sorry They Washed Away/ No More Stories The World Is Grey/ I'm Tired Let's Wash Away.

Självklart förstod jag vad det var frågan om redan när jag läste texten och jag lovade mig själv tvärt att inte falla i samma fälla en gång till. Det är så typiskt band att tro att de bara kan komma tillbaka efter fyra år och att allt är precis som vanligt. Samtidigt så kunde jag inte sluta att lockas av tanken att det kanske hade hänt något och att det denna gång skulle komma att bli just så perfekt som det var i slutet av 2005. Jag närmade mig sakta det nya albumet och redan efter första låten så mindes jag vad det var som gjorde vår relation så speciell.

Det finns liksom inga andra band som på ett så delikat sätt fullföljer idén om att göra en baklängeslåt. Det finns inga andra band som har det ljudet på gitarrerna. Det finns inga andra band som gör låtar som till en början framstår som labyrinter men som i slutändan mest liknar helt vanliga fyrvägskorsningar och det finns framför allt inte band som gång på gång kommer undan med så anskrämligt fula albumomslag.

Jag fick ett till sms här om dagen. Mew sa att de kommer till Stockholm 23 november. Jag kommer garanterat att falla dit.

Albumet finns på Spotify.

Islands - Vapours

2009-09-22T20:02:00.003+02:00

Nyheten om att Islands hade nytt på gång mottogs inte direkt med jämfotahopp i mitt residens. Fjolårets relativt taffliga Arm's Way lämnade mer att önska och efter att nyhetens behag behagade lämna mitt sinne så har den, förutom briljanta Creeper, inte bortklemats med några direkta återfall. Snarare har debuten Return to the Sea fått mer utrymme och är det något man saknat med Islands så är det viljan och kreativiteten de uppvisade där och då.

Bandet, som påtagligare än tidigare mest kretsar kring Nick Diamond (se omslagsbild), verkar inte ha hittat den tappade gnistan utan det känns som att de klämmer fram ett tredje, ganska trist album, mest på slentrian. Av bara farten helt enkelt. Här finns i vanlig ordning några paradnummer, No You Don't och Shining är väl värda att kolla upp, men om det här hade varit en debut hade jag knappast lagt tid på att kolla upp en eventuell uppföljare. Det känns smått beklagligt att Islands, som för ett par år sedan framstod som ett högst lovande band med ett eget uttryck, slarvat bort motivationen. Den udd de satt inne på verkar utslätad för länge sedan. Trist men sant.

Islands - No You Don't (via Pitchfork)

Playlist v.38

2009-09-20T18:13:00.004+02:00

Oskar:
Islands - No You Don't
Midaircondo - Bringing Me Home
Fredrik - Vinterbarn
Air - Sing Sang Sung
The Beach Boys - Kokomo

Niklas:
Fuck Buttons - Olympians
Palace Music - Ohio River Boat Song
Kath Bloom - Finally
The Books - Smells Like Content
Tap Tap - What A Clever Thing To Say

Johan
Colin Clary - Phone Me, Phone Me
Parker Lewis - Ingen Så Blå
Midaircondo - Bringing Me Home
Smith Westerns - Tonight
Brendan Benson - A Whole Lot Better

Chad VanGaalen - Soft Airplane B-sides

2009-09-18T08:00:00.001+02:00

Kanadensiske Chad VanGaalen drog, i alla fall enligt vår mening, det allra längsta strået under föregående år med sin tredje fullängdare Soft Airplane. Ett drygt år senare släpps nu en samling b-sidor till gratis nedladdning. Till stor del har man förståelse för varför just de här låtarna blev bortgallrade, men det finns ändå ett par fina stunder som gör det värt besväret.

Skivan laddas ned här och det är bolaget Sub Pop som ligger bakom initiativet.

Pastels / Tenniscoats - Two Sunsets

2009-09-17T08:00:00.000+02:00

Japanska mjukisbandet Tenniscoats fångade min uppmärksamhet för första gången då jag för några år sedan kom i kontakt med de utmärkta poppastejerna Mo Mo Rainbow och In My Blood River. Sedan dess har jag hållit ett vakande öga över gruppen och följaktligen också bjudits på en hel del godbitar, även om jag inte tyckt att något album varit riktigt helgjutet. Nu har de slagit sig ihop med snudd på legendariska The Pastels för att göra ytterligare en skiva. Resultatet är inget annat än lysande och äntligen känns det som om alla pusselbitar fallit på plats. Musikaliskt gränsar det nästan till avslappningsmusik emellanåt och etiketten softpop känns ytterst passande i sammanhanget. Two Sunsets känns som ett givet sällskap i höstrusket som kryper allt närmare.

Skivan ges ut av Domino och finns på Spotify.

The Gentleman Losers - Dustland

2009-09-15T18:33:00.007+02:00

Med hösten kommer de obligatoriska höstskivorna fram och om nyss nämnda Summer Cats får representera årets sista solstrålar får The Gentleman Losers definitivt representera de vissnande lövens ankomst. De finska bröderna Samu och Ville Kuukkaas andra skiva Dustland gör mig nämligen minst lika sentimental som jag bara trodde Labradford, Pan-American och Stars of the Lid kunde lyckas med. I likhet med nyss nämnda band rör sig Dustland i något som liknar ett halvlortig kasettbandslandskap där de instrumentala låtarna får flyta fram långsamt med gitarrer i förgrunden. Det är emellertid aldrig tal om uppbyggnad kring några crescendon, de flesta låtarna är över på tre, fyra minuter. The Gentleman Losers andra skiva fängslar snarare genom den ödesmättade stillheten och sina varierande och känslosamma arrangemang. Lyssna på låtarna Silver Water Ripples och Ballad of Sparrow Young från albumet här.

Summer Cats - Songs For Tuesdays

2009-09-15T08:00:00.002+02:00

Efter att en av våra trognaste läsare, Ulrika, nämnt Songs For Tuesdays i en kommentar insåg jag att det är på tiden att denna briljanta skiva får en egen post och inte förminskas till att endast få ett par låtar representerade i våra playlist-poster. Efter ett antal singlar och EP:s på diverse småbolag fick glödheta Slumberland Records upp ögonen för Summer Cats och för en dryg månad sedan släpptes deras hitkavalkad till debutalbum. Melbourne-kvintetten har sannerligen överträffat sig själva och fått till en riktigt fin gitarrbaserad popplatta. Tempot är högt och de allsångsvänliga refrängerna avlöser varandra. Rekommenderas varmt om man vill släppa allt annat för en stund och bara sitta med ett löjligt leende på läpparna.

Summer Cats - Hey You
Summer Cats - Super

Yo La Tengo - Popular Songs

2009-09-14T08:00:00.001+02:00

Under smått ofattbara 25 års tid har Hoboken-bandet Yo La Tengo med jämna mellanrum släppt album som imponerat i sådan grad att att en ursprungligen liten skara hängivna fans ständigt utökats med fler och fler hängivna lyssnare längs vägen. De äkta makarna Georgia Hubley och Ira Kaplan har varit med ända sedan begynnelsen medan basisten James McNew anslöt 1992. När gruppen nu släpper sitt 14:e album kan man inte annat än imponeras av att de fortfarande förmår att hålla en så hög och jämn nivå. Trots en fjärdedels sekel tillsammans så går deras musikskapande verkligen inte på rutin. Det som imponerat med Yo La Tengo, och på senare tid fått dem att avancera till ett av mina favoritband, är att de besitter förmågan att verka inom många olika genres, men ändå göra det fantastiskt bra. Det spelar ingen roll om det rört sig om sentimentala ballader, akustisk pop eller noiserock - slutresultatet blir i princip ändå alltid bra. Och även om jag brukar se det som en styrka hos bandet så kanske det blir lite väl mycket av den sorten på det här albumet. I de nio första spåren spretar det från funkigt, northern soul-doftande, klassisk indierockigt och lågmält. De tre avslutande spåren bildar därefter en egen liten enhet på skivan och klockar tillsammans in på knappt 37 minuter. Även om samtliga spår på skivan tilltalar mig så har spretigheten en negativ inverkan på det samlade intrycket, varför Popular Songs troligtvis inte kommer att bli ihågkommet som något av gruppens starkare album. En väldigt fin samling låtar är det däremot.

Skivan släpptes i måndags på Matador.

Yo La Tengo - Periodically Double Or Triple

Playlist v. 37

2009-09-13T10:43:00.004+02:00

Johan:
Pastels / Tenniscoats - Two Sunsets
Figurine - Stranger
Washed Out - New Theory
Summer Cats - Maybe Pile
Erik Enocksson - What Drove Her Shivering Into The Cold, Cold Sea

Oskar:
Fontän - Nightrider
Fibes, Oh Fibes! - Dubious
The Magnetic Fields - Nothing Matters While We're Dancing
Fever Ray - Seven (Martyn's Seventh Remix)
Modest Mouse - Blame It on the Tetons

Niklas:
The Gentleman Losers - Silvers Water Ripples
Brian McBride - The Guilt of Uncomplicated Thoughts
The Sleeping States - The Red King
The Mountain Goats - Isaiah 45:23
Tara Jane O'Neil - Dig In

Bunny Rabbits blickar bakåt: Magnetic Fields - 69 Love Songs (1999)

2009-09-07T21:34:00.004+02:00

Idag är det tio år sedan Magnetic Fields släppte dagobertmackan 69 Love Songs och eftersom vi här på Let's Pretend We're Bunny Rabbits är Absoluteley Cuckoo över detta album så räcker inte All My Words för att beskriva How Fucking Romantic albumet faktiskt är. Istället för att gråta Bitter Tears över att vi åldras i takt med albumet så kan vi inte annat än springa omkring som A Chicken With Its Head Cut Off när vi för 69:e (?) gången lyssnar på det tills The Sun Goes Down and the World Goes Dancing.

Jag har under många stunder känt mig Meaningless och att Stephin Merritt varit My Only Friend, men samtidigt så har denna Sweet Lovin Man alltid fått mig att tänka Nothin Matters While We're Dancing och det har alltid varit det som gjort honom till The King of the Boudoir och Queen of the Savages. Hans Book of Love har ständigt varit Very Funny men hur han än försökt så har han aldrig lärt mig How to Say Goodbye, för ärligt talat Stephin: I'm Sorry I Love You och I Don't Want to Get Over You.

Så låt oss göra detta till A Night You Can't Remember för det kommer finnas Time Enough for Rocking When We're Old. Hipp hipp hurra!

Albumet finns på Spotify.

Playlist v. 36

2009-09-07T17:36:00.010+02:00

Johan:
Islands - Volcanoes
Sleeping States - Red King
The Mountain Goats - Genesis 3:23
Atlas Sound & Noah Lennox - Walkabout
Lali Puna - Faking The Books

Niklas:
Atlas Sound - Quick Canal (w. Laetitia Sadier)
The Mountain Goats - Genesis 30:3
Kath Bloom - Come Here
Windy & Carl - The Sun
The Hidden Cameras - Silence Can Be a Headline

Oskar:
Washed Out - Belong
Girls - Laura
Mew - Introducing Palace Players
Wild Beasts - We Still Got the Taste Dancin' on Our Tongues
Kraftwerk - Computer Love

Noah and the Whale - The First Days of Spring

2009-09-01T19:44:00.003+02:00

För ett drygt år sedan släppte folkpopbandet Noah and the Whale sitt debutalbum som spelades flitigt hemma hos mig och som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Då jag till en början bekantade mig med bandet stötte jag på allehanda foton där medlemmarna poserade iklädda färgglada dräkter och cyklop. Denna knasighet gjorde avtryck även i musiken som kändes lika delar ungdomlig och lekfull. Med nya skivan The First Days of Spring har bandet lagt lekfullheten på hyllan och istället tagit på sig den så kallade vuxenkostymen. På föregående skiva var fördelningen mellan lugnare och fartigare låtar ganska jämn, men nu är det ballader för hela slanten. Utöver Instrumental I och Love of an Orchestra, som egentligen är ett spår, består skivan enbart av lugnare låtar. Och inte mig emot, med tanke på att balladerna gjorde starkast intryck även på förra skivan. Charlie Finks sång är fortfarande en ren fröjd att lyssna till och texternas något allvarligare ton gör sig väldigt bra i sammanhanget. Jag blev ganska förvånad över strategin att släppa en ren balladskiva, men med facit i hand visade det sig vara ett genidrag. Helt klart en värdig uppföljare till Peaceful, The World Lays Me Down.

Skivan släpptes igår på Mercury. Titelspåret laddas lämpligen ner här.

Playlist v. 35

2009-08-31T00:05:00.005+02:00

Johan:
The Hidden Cameras - He Falls To Me
The Pains of Being Pure At Heart - Higher Than The Stars
El Perro del Mar - Happiness Won Me Over
Dear Nora - My Guitar
Summer Cats - Paperweight

Niklas:
Girls - Laura
Jim O'Rourke - The Visitor
Summer Cats - In June
No Age - Genie
Colin Clary - I Only Give You Bad Advice Because I Love You

Oskar:
Fontän - Land of the Dragon
No Age - You're a Target
Taken by Trees - Anna
YACHT - The Afterlife
Destroyer - Bay of Pigs

Fontän - Winterhwila

2009-08-28T18:06:00.000+02:00

Fontäns spretiga debutalbum Aktionskammarn är lite av en bortglömd klenod i min skivsamling, och säkerligen i många andras om man nu hade turen att uppmärksamma det 2006. Med största sannolikhet så var det många som missade albumet när det kom och de som hörde Alla kan se dig någonstans drog antagligen slutsatsen att det var El Perro Del Mar på svenska. Om låten ska klassas som något mer än så är svårt att säga men faktum är att den framstod som halssmycke bland en samling fina låtar. Den stora behållningen då var bredden och det största problemet då var bredden. Missförstå mig rätt men Fontän hade otroligt intressanta infallsvinklar men lyckades alltför ofta inte riktigt förvalta dem på bästa sätt. Annat är det nu.

Tre år har gått och på den tiden har lika mycket hänt med musikscenen som med duon. Vännerna i Studio har banat väg för en svensk utsvävning samtidigt som norrmän och britter inte velat vara sämre, de vågskvalpande och kosmiska toner som blivit synonymt med Göteborg de senaste åren har genomlevt sitt uppgång och fall och har nästan blivit en lika självklar del av svensk musik som Laleh, schlagerhårdrock och Tomas Ledin (vars låt Medelklassens okrönta kungar man bara inte får missa, finns på Spotify).

Fontän-medlemmerna Johan Melin och Jesper Jarold verkar under denna tid ha legat i hårdträning och har antagligen spenderat en majoritet av sin vakna tid i studion eller bläddrandes i skivbackarna gud glömde och man kan med lätthet konstatera att deras dvala resulterat i något alldelles strålande. Winterhwila badar i ett hypnotiserande sken och många gånger känns det som att stirra ner i en mörk ocean där ett ljus kan skönjas långt nere i djupet. Liksom havet så gungar albumet tryggt och oavbrutet mellan olika poler och där man i ena stunden stillsamt ror i en vindstilla bukt kastas man härnäst ut i ett våldsamt hav byggt av slow-motion-hårdrocksslingor och synthesizerlockrop som man trodde Jean Michel Jarre tagit patent på för länge sedan.

Att Fontän sneglat åt hårdrockshållet får ses som ett genidrag i sammanhanget och även om ljudbilden är långt ifrån just metal så finns ständigt genren någonstans i bakgrunden. Albumtiteln, vissa utav låttitlarna och många av byggstenarna, snyggt stöpta i en helt ny form, finns närvarande och många gånger svänger det på ett sådant sätt att headbanging får en helt ny innebörd. Den shake a leg-framkallande Land of the Dragon (skulle lika gärna kunna vara en låttitel från något av Blind Guardians album) placerar sig snabbt i beroende-listan och när ormtjusarflöjten smyger sig på så är det bara att konstatera att Fontän har fått en lite oförtjänt position som Studios lillebröder. I och med Winterhwila klättrar de åtminstone upp till styvtvillingsstatus.

Albumet finns på Spotify.

The xx - xx

2009-08-27T12:57:00.001+02:00

Varningsklockorna brukar ringa tämligen fort när någon i min närhet nämner orden brittisk och hajp i samma andetag. I de allra flesta fall har akterna det talats om fallit platt, eller åtminstone tunt, i mina öron då det i nio fall av tio handlat om just platt rock stöpt i en för länge sedan förstelnad mall. Det som skiljer det senaste tillskottet, The xx, från mängden har både att göra med hur bandet låter och hur deras alster lyfts fram.

Istället för att ta den sedvanliga vägen via skvallertidningar som NME så tog The xx i våras omvägen via amerikanska indiebloggar och deras sovrumsdemon kom att framstå som ett löfte om något större. Sedan dess har intresset för gruppen skjutit i höjden och debutalbumet xx, som inte alls är stöpt i någon typisk rockform, har hyllats både på hemma- och bortaplan.

Själva beskriver bandet sin musik som en blandning av en hisnande mängd influenser och många gånger låter det också relativt eklektiskt. Det vilar fortfarande en stark sovrumskänsla över produktionen och för det mesta kombineras ett subtilt sväng med gotigare undertoner, ungefär som ett disko på durken. Storheten ligger ofta i hur bandmedlemmerna Romy Madley Crofts och Oliver Sims röster arbetar runt varandra och allra bäst blir det när de vågar luta sig ut genom sovrumsföntret och viska lite högre än vanligt, låtar som Basic Space och Crystalised skulle med en välvillig publik till och med fungera på ett dansgolv.

Rösternas samarbete påminner ofta om hur Tricky och Martina Topley-Bird cirkulerade runt varandra på det glada nittiotalet (hur glatt Trickys nittiotal var är en annan fråga) och albumet befinner sig ständigt i ett skymningsmörker. I den sovrumsepiska Infinity sneglar tonåringarna mot A Mountain of One och plockar till och med fram Knopfler-gitarren, i ett försök att skapa en Wicked Game med Cody Chesnutt-prägel pendlar de snyggt mellan svävande gitarrslingor och ett dubstep-liknande trumarrangemang. The xx debutalbum är inte gjutet men är befriande nog heller inte stöpt i någon form, och om det är något brittiskt band som förtjänat lite tissel och tassel så är det dem.

Albumet finns på Spotify.

Playlist v. 32

2009-08-09T20:41:00.004+02:00

Niklas:
The Gerbils - Crayon Box
Max Bondi - Alina
Joel Gibb - That's Us/Wild Combination
Palace Music - The Brute Choir
Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling

Oskar:
Happy Family - Cups
Antlers - Bear
Why? - January Twenty Something
Blank Dogs - Setting Fire To Your House
Delorean - Seasun

Johan:
Brighter - Killjoy
Yo La Tengo - I'm On My Way
Jay Retard - There Is No Sun
Delorean - Seasun
Antlers - Two

Happy Family - Sound Farm EP

2009-08-09T15:03:00.004+02:00

Pandabjörnen Noah Lennox genomslag i musikvärlden börjar märkas allt mer så här dryga två år efter stordådet Person Pitch. Hans, och självfallet Animal Collectives, inflytande kan väl knappast förnekas ens av den mest skygglappsbeklädda indietaliban dessa dagar och eftersläntrarna har i år bjudit på en hel del intressant material. Akter som Bibio, Wavves, Toro Y Moi och kanske framför allt City Center har påvisat klara drag av det som Digfis Lars Jämtelid häromdagen benämnde som just Panda Bear-psykadelia, enmansbandet Happy Family är på intet sätt något undantag.

Liksom Lennox så är Happy Family bördig från Baltimore och om de tidigare nämnda akterna på ett eller annat sätt låtit sig inspireras av Panda Bears Wilsonska ljudbild så låter Happy Family faktiskt som Lennox adept och det är inte för inte som man emellanåt misstänker även ett verkligt släktskap dem emellan. De fyra låtarna på gratis-ep:n Sound Farm skvallrar om en näst intill ohälsosam fascination för Person Pitch och det är utan dåligt samvete som man benämner dem som rena rama pastischer. Därmed inget illa nämnt om kvaliteten utan det handlar snarare om relativt klockrena små sånger, men lillebrorskomplexet finns dock ständigt närvarande. Så länge Happy Family blickar storögt på de badande barnen och djuren på omslaget av Person Pitch så tror jag att han får det svårt att producera något som gör sig förtjänt av mer utrymme än ett par varv i hörlurarna. Inledande Cups får i sammanhanget ses som den stora behållningen och med tanke på att det är gratis så bör ni kolla in ep:n när ni har tid och lust. Sommaren är ju inte slut riktigt än.

Happy Family - Cups

Ladda hem ep:n här.

Magnolia Electric Co - Josephine

2009-08-02T16:50:00.008+02:00

Jason Molina bakom Songs: Ohia och Magnolia Electric Co är troligtvis det starkast lysande namnet bredvid Will Oldham gällande country- och bluesinfluerad rock. Under Songs: Ohia har han givit oss en rad omistliga album och det tycks inte finnas något slut på hur många låtar om saknad, alienation och längtan som Molinas brustna hjärta förmår pressa fram. Med nedmonteringen av Songs: Ohia och upprättandet av efterträdande Magnolia Electric Co följde också en viss nedgång i låtkvalitet. Med Magnolias tredje studioalbum följer dock återigen en strid ström av välkomponerade låtar.

Josephine är mörkare än sina föregångare. Ja, den kandiderar faktiskt i sin helhet till att vara en av de mest deprimerande skivorna från Molina någonsin, även om den tar ordentlig fart både här och där (O! Grace, Josephine). Men räds inte, ingen navigerar ett becksvart nav lika behändigt som just Molina. Sättningen är traditionell; pianon, gitarrer, orglar och en del lapsteel bjuds det på och allt mixas genom närmast dammiga, nästan spöklika filter. Produktionen är visserligen värd sina lovord, emellertid är det låtmaterialet som är den största förtjänsten här oavsett om vi väljer att skråla med i allsången på introspåret O! Grace, tända en brasa till Hope Dies Last eller gråta till Shenandoah och Knoxville Girl. Josephine, en av årets största överraskningar, bär faktiskt på det mesta man kan önska av ett rockalbum.

Skivan finns att beställa från bolaget Secretly Canadian.

Magnolia Electric Co - Josephine

Bunny Rabbits blickar bakåt: East River Pipe - Poor Fricky 1995

2009-08-01T14:11:00.004+02:00

Historien om F.M. Cornog alias East River Pipe är minst sagt häpnadsväckande. Efter en lång tid av alkoholmissbruk och hemlöshet lär han ha träffat Barbara Powers då han sov på en tågstation. Powers kom senare att hjälpa honom ordna inspelningsutrustning och komma igång med det egna bolaget Hell Gate. Tillsammans pressade Cornog och Powers senare fram singeln Helmet On och i samband med att East River Pipe fick allt större uppmärksamhet kom legendariska skivbolaget Sarah Records att signa honom.

Att välja ut det starkaste albumet ur East River Pipe-katalogen är emellertid inte enkelt. Valet har dock föga överraskande främst stått mellan debuten Shining Hours in a Can från 1994 och Poor Fricky från 1995. Denna post kunde lika gärna ha handlat om Shining Hours, men nu råkade det vara just Poor Fricky som kom att påminna mig om vilken fantastisk låtskrivare Cornog är. På Poor Fricky duggar den ena geniala gitarrslingan (Marty) efter den andra (Bring On the Loser) och en rad tvättäkta pophits står sida vid sida med självutlämnande ballader som Powerful Man och synthluftiga Keep All Your Windows Tight Tonight. Lambchops Kurt Wagner, som uppenbarligen är en stor East River Pipe-beundrare har låtit göra sina förtjusande tolkningar av Superstar In France, Hey, Where's Your Girl och Crawl Away på ep:n Thriller. Poor Fricky är dessutom ett tidigt exempel på den musikform som kommit att bli en av de mest utbredda inom modern indiepop; enmansorkestern. Cornog spelade in skivan i sin lägenhet på en Tascam 388 Mini-Studio med hjälp av trummaskiner, gitarr och synth. Resultatet är bländande konsekvent och sammanhållet och det märks att låtskrivaren i fråga inte behövt kompromissa i något avseende. Skulle någon komma fram till den banala idén att låta snickra ihop en kanon över tidernas popalbum borde Poor Fricky tveklöst inta sin rättmätiga plats.

East River Pipe - Marty

Washed Out

2009-07-30T18:09:00.003+02:00

Vi på Bunny Rabbits har legat lite lågt den senaste tiden. Vi ber om ursäkt och lovar om bättring så småningom. Semesterfirande, arbete och stadsbyte har med problematiken att göra men den största boven i dramat får nog sägas vara årstiden. Sommaren är ju en tid av kravlöshet och vi har helt enkelt haft annat för oss än att rapportera om allt som händer på musikfronten. Förlåt.

Sommaren kommer så klart med sitt alldelles egna soundtrack och är det något det funnits gott om den senaste tiden så är det just sommardoftande musik. Air France, Toro Y Moi, Best Coast, Friend, Bibio och JJ har alla bidragit till att sommaren blivit välljudande och trivsam. Senast i raden är amerikanske Washed Out, en yngling som lyfts fram lite här och var på sistone och som gör lättflytande pop med vind i håret och sol i ögonen. Kort beskrivet låter det som Beach Fossils elektroniska kusin eller som ett möte mellan Benoit Pioulard och Kleerup. Låten New Theory är faktiskt en av de bättre jag hört hittills i år, den svepande refrängen är som klippt och skuren för promenaden till förfesten, bakgrundsmusik till det tredje glaset rosé eller till den sista cigaretten man delar på lagom till soluppgången.

Washed Out - New Theory

Tiny Vipers - Life On Earth

2009-07-23T16:31:00.003+02:00

Jag minns när jag hörde Tiny Vipers för första gången. Jag hade plockat hem en låt någonstans ifrån och satt på ett tåg när Jesy Fortinos säregna stämma shufflades fram i biblioteket. Jag blev smått hänförd och var under flera lyssningar övertygad om att låten var en duett. När det senare klargjordes för mig att Tiny Vipers bara består av en enda människa så gjorde inte det hänförelsen mindre angenäm. För är det något Fortino har så är det en röst, en röst som böjer sig och som med krumbukter tagna ur valfri Klimt-tavla påvisar ett mörker och ett ljus som i viss bemärkelse inte kan klassas som något annat än unik.

Till skillnad från andra folk-sångare, om man nu väljer att klassificera Tiny Vipers som just folk, så är det ingen kattlik röst hon besitter utan det handlar snarare om ett djup som kan få dig att känna dig ensam på de mest folktäta av platser. På ett positivt sätt, så klart. Röstens suggestiva samspel med gitarren är också en viktig beståndsdel av låtbygget och emellanåt låter det som om två av varandra helt oberoende enheter finner varandra i säreget samklang. Det är som när man av en slump spelar två låtar samtidigt och upptäcker att de för en kort sekund passar relativt bra tillsammans. I Tiny Vipers fall så är det i och för sig bättre än relativt bra och låtar som först fastnar på grund av sången väljer nästa gång att stanna på grund av gitarren.

Jesy Fortino visar inte bara prov på hur man bemästrar sin röst, utan ger även en lektion i hur man hanterar tid. Hon har tålamod och kräver även att lyssnaren har det. En majoritet av låtarna klockar in på dryga fem minuter och titelspåret på det dubbla, men belöningen är väl värd sin väntan. Den magnifika Dreamer har jag försökt lyssna sönder i över en månad men har fortfarande inte lyckats. Tiny Vipers Life On Earth placerar sig någonstans mellan Feists The Reminder och Groupers Dragging a Dead Deer up A Hill och om Feist får representera lyckan i gänget och Grouper sorgen så passar väl beskrivningen melankoli perfekt in på Tiny Vipers. Vacker melankoli, helt enkelt. Man kan inte annat än smälta.

Lyssna här.

Playlist v. 29

2009-07-19T18:19:00.007+02:00

Niklas:
Maher Shalal Hash Baz - Job
Masters of the Hemisphere - All Your Winning Numbers
Mica P. Hinson - The Day Texas Sank To the Bottom of the Sea
Cass McCombs - Don't Vote
Yo La Tengo - Lewis

Oskar:
Atlas Sound w/ Noah Lennox - Walkabout
jj - Things Will Never Be The Same
Best Coast - Angsty
Jonathan Johansson - Aldrig Ensam
Karen Dalton - In My Own Dream

Hayden - The Place Where We Lived

2009-07-17T16:29:00.002+02:00

Torontos Hayden Dessner är en produktiv musiker. Inte mer än femton månader har gått sedan hans In Field & Town landade i skivbackarna. Efter ett antal veckor med senaste albumet The Place Where We Lived i skivspelaren står det dock klart att inspelningstempot inte gått ut över låtarnas kvalité; återigen har Dessner lämnat ifrån sig en god samling sympatiska poplåtar.

Att lyssna på Hayden 2009 skiljer sig inte nämnvärt från att lyssna på honom under föregående år. Dessner håller sig till samma koncept, vilket är betryggande men samtidigt lite trist. Större delen av låtarna på The Place Where We Lived är dessutom relativt återhållsamma, med undantag för skivans popdänga Let's Break Up, en kategori skivan hade mått bra av att få mer av. Sen tidigare vet vi att Hayden kan skriva både hjärtskärande ballader och alldeles utmärkta uptempolåtar. Även om Hayden går upp i tempo emellanåt känns vissa passager av skivan något släpiga. Farten stannar helt enkelt av även när skivan syftar till att driva upp i tempo. Oinvigda borde förmodlige välja att börja med Skyscraper National Park eller Elk-Lake Serenade, även om det är omöjligt att ogilla godsaker som Living Grows On You och Message From London.

Lyssna på skivan här.

Playlist v. 28

2009-07-12T14:00:00.004+02:00

Oskar:
Tiny Vipers - Time Takes
jj - From Africa To Malaga
Bibio - Haikuesque (When She Laughs)
Phil Oakey & Giorgio Moroder - Together In Electric Dreams
Final Fantasy - This Is The Dream Of Win And Regine

Johan:
Dear Nora - Rollercoaster
Silver Jews - Frontier Index
Thanksgiving - Holy Dawns Of Spring
Mount Eerie - My Heart Is Not At Peace
Luna - Rhytm King

Niklas:
Bibio - Haikuesque (When She Laughs)
Best Coast - In My Room
Polvo - My Kimono
Silver Jews - Punks In The Beerlight
Ulysses - Push You Away

Dinosaur jr - Farm

2009-07-12T08:18:00.010+02:00

Det var med skräckblandad förtjusning jag för några månader sen valde att riva av Feel the Pain på Guitar Hero hemma hos en kompis. Både skam och lycka genomströmmade mina klumpiga fingrar när de snubblade över tangenterna. För Dinosaur jr är nästan att betrakta som en helig ko inom den amerikanska slackerindie som med åren kommit att bli något av en bas i skivsamlingen. Och bandet är nog något av en fossil fornlämning vid det här laget - Dinosaur har varit med i närmre ett kvarts sekel. Överraskande nog håller deras oförändrade gitarrformula fortfarande mycket hög klass och bandets nya album Farm är i stort sett lika trevlig att lyssna på som föregångaren Beyond.

Inför 2007 års Beyond var Dinosaur jr åter den ursprungliga medlemsuppsättningen sen det glada åttiotalets dagar. Och plötsligt fann vi återigen två av nittiotalsindiens tyngsta namn inom samma konstellation: J Mascis och Lou Barlow. Många vågade nog inte vänta sig annat än pinsam återföreningsflopp men fick ordentligt på nöten när resultatet väl låg på skrivbordet. Låtmaterialet var genomgående kvalitativt och medryckande, gitarr-sticken var mer kreativa än på länge och som helhet var Beyond en mycket stark historia. Farm håller åtminstone samma nivå,troligtvis är den ännu starkare. Öppningslåten Pieces inleds med en vräkig melodisk gitarr som i all sin melankoli för tankarna till första spåret Out There på dinosauriernas magnum opus Where You Been. Överlag minner ljudbilden och låtarna på Farm om Where You Been, vilket naturligtvis är ett gott tecken. Emellertid rör sig Farm inte enbart om någon ensidig passning tillbaks till nittiotalets svunna triumfer. Med spår som Plans, Over It och Imagination Blind visar Mascis och hans kamrater att indierocken fortfarande lever, inte bara genom ostämda fenderkopior i händerna på kreddiga sovrumsrockare utan även i det vidare studioformatet.

Dinosaur Jr - I Want You To Know

För att se gubbarna i Dinosaur åka skateboard och bmx i videon till singeln Over It klicka här.

Pocketbooks - Flight Paths

2009-07-01T12:27:00.005+02:00

Det har varit en bra vår för den sortens popmusik där en trallvänlig melodi utgör den allra viktigaste ingrediensen i ett låtbygge. Under april månad förgyllde Camera Obscura och Pomegranates tillvaron med varsin fantastisk skiva och under sommarupptakten har My Sad Captains samt Londonbaserade Pocketbooks levererat starka alster. Det sistnämnda bandet är det som drar mest åt tweehållet, vilket är mycket välkommet eftersom jag inte kommit i kontakt med så mycket musik av det slaget på senare tid. Debutskivan Flight Paths är en välbehövlig energiinjektion för att få bukt med den dåsighet som följt i högsommarvärmens fotspår. Tempot är högt redan från start och den charmiga växelsången mellan Andy Hudson och Emma Hall får mig ganska snart på fall. Föga förvånande är musiken väldigt refrängbetonad och i låtarna staplas gitarr- och pianoslingor på hög. Bandet kanske inte skapar den mest originella musik man kan föreställa sig, men det är svårt att inte låta sig övertygas av det skickliga hantverk som ligger bakom mästerliga låtar som Fleeting Moments, Camera Angles och Cross the Line. Den enda plumpen i protokollet utgörs av Skating on Thin Ice, som man lika gärna kunnat vara utan. Möjligen är också den andra delen av skivan lite svagare, men i så fall högst marginellt.

Skivan släpps 13 juli på How Does It Feel To Be Loved?.

Pocketbooks - Fleeting Moments (box.net-länk)

The Radio Dept. - David EP

2009-06-28T13:34:00.003+02:00

I år var 24 juni inte bara den dag som inträffar exakt ett halvår före julafton, utan även en mindre julafton för indiepoppare världen över. Detta datum var det nämligen dags för en liten comeback för The Radio Dept. genom nya EP:n David. Förväntningarna var i sedvanlig ordning höga och EP:n innehåller fyra spår, varav ett är en remix på titelspåret. Inledande låten David har roterats ett antal gånger sedan Labrador släppte låten för gratis nedladdning för en månad sedan. Det är en riktigt bra låt även om den inte hör till de bättre som bandet spelat in. Därefter följer en efterlängtad inspelning av Messy Enough som figurerat på nätet i olika tappningar sedan bandet börjat spela låten live. Den är lite mer lågmäld än föregående spår, men det klart bästa spåret på denna EP. Trummaskinerna smattrar på i bakgrunden medan Johan Duncanssons viskande sång ackompanjeras av piano- och gitarrslingor för att sedan eskalera efter dryga två minuter. Ett beprövat koncept för bandet, men som är väldigt effektivt och svårt att värja sig emot. The Rice Twins remix av titelspåret är förvånansvärt tråkig och allt som oftast hoppar jag över den till förmån för avslutande The Idle Urban Contemporaries som knyter ihop säcken på ett ganska trevligt sätt. Två ytterst starka spår och ett skapligt lyder alltså facit. Inte helt tokigt, men man kan inte undgå att längta tillbaka till den tiden då bandets EP-släpp (läs Pulling Our Weight och This Past Week) brukade golva en med samma kraft som Lesser Matters gjorde en gång i tiden.

The Radio Dept. - David

Bunny Rabbits blickar bakåt: Michael Jackson - Bad (1987)

2009-06-26T12:46:00.004+02:00

Min flickvän väckte mig i morse med nyheten om att Michael Jackson inte längre finns. I mitt sömndruckna tillstånd var det enda jag kunde kosta på mig ett rossligt jaha och någon yrvaken motsvarighet till ett axelryck. Min första reaktion var att det kändes helt logiskt och på något vis verkade det heller inte speciellt tragiskt. Det kändes helt enkelt som en naturlig utveckling av vad som pågått de senaste femton, tjugo åren: personen, artisten, fenomenet Michael Jackson hade brutits ned så till den milda grad att det för mig var ett under att det fortfarande fanns något kvar av honom.

Hans liv har så länge jag kan minnas varit en mediecirkus och det har i mångt och mycket varit personen Michael Jackson som fått stå i fokus, mannen som trots sin turnévägran varit en kringresande freak show och som via rubriker och löpsedlar ständigt funnits kvar i vårt medvetande. På ett vis känns det ironiskt att det var just nu det hände, om tre veckor skulle Michael återigen stå på scen och kanske kanske skulle han lyckas bevisa att det framför allt var som artist vi skulle minnas honom. För när allt kommer omkring så har det alltid funnits två aspekter av honom, artisten och personen. Det var när jag började fundera över artisten Michael Jackson som jag började se bortgången ur ett annat ljus, som något fruktansvärt tragiskt. Trots allt så har han betytt en hel del för musiken, främst populärmusiken, och jag betvivlar att någon artist någonsin kommer uppnå en liknande ikonstatus. MJ var den perfekta symbolen för åttio- och nittiotalets musikindustri och lite ironiskt så får han nu även stå som monument över dess uppgång och fall. Nuförtiden så är det personer som faller, inte imperier och att Michael Jacksons bortgång kom just i år känns nästan som ett ödets nyck.

Mycket kan sägas om artisten och personen Michael Jackson och även om han under de senaste femton åren inte betytt särskilt mycket för mig så ser jag det som en självklarhet att placera honom bland musikhistoriens största. Off The Wall och Thriller brukar i de allra flesta sammanhang räknas som hans största verk, men i mitt hjärta kommer det alltid att finnas en speciell plats för albumet Bad.

Som för så många andra i min ålder så blev Black Or White och Dangerous lite av en inkörsport till MJ:s diskografi och eftersom musik på det tidiga nittiotalet var något av en bristvara så spreds ryktet tämligen snabbt om vilka album som fanns i vilka hushåll. Min kompis Gustav ägde Dangerous och min kompis Perra ägde Bad och själv fick jag nöja mig med att banda albumen. Eftersom Perras mamma dessutom innehade ett stort öppet vardagsrum så var det där som vår MJ-dyrkan kom till sin fulla rätt, nämligen genom danstävlingar. Vi var fyra killar som dagligen, eller så ofta vi kunde, träffades för att dansa till Michael Jacksons musik och eftersom det var Bad som fanns till hands så var det Bad vi dansade till. Det hela gick till så att en av oss utsågs till domare medan de andra tre gjorde vad de kunde på dansgolvet, den som vann fick äran att välja låt och agera domare i nästa rond. Någon koreografi fanns inte att tala om utan det handlade hela tiden om att improvisera och till den mån det var möjligt att kopiera Michaels moves, mest respekterad var såklart moonwalken, som bara den äldsta utav oss klarade av, medan min personliga specialare var att greppa skrevet och ställa mig på tå (något jag fortfarande klarar med oanad excellens).

Dessa danstävlingar var något som skedde i outtalad samförstådd hemlighet (i städer som Säter så dansar inte pojkar i åttaårsåldern) och det var väl kanske där i Perras vardagsrum som man kunde släppa på allt vad spärrar och fotbollsträningar heter och bara ge sig in i något helt annat, om så bara i tre minuter åt gången. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när man med perfekt tajming gick ner på knä till titelspåret och jag känner mig faktiskt fortfarande infernaliskt tuff när jag lyssnar på Smooth Criminal. Man skulle kunna säga att dessa tillställningar nådde sitt klimax en dag när min bästis Gustav stolt deklarerade att han fått reda på vad det engelska ordet bad betydde: det betydde säng, och utan att tänka speciellt långt så trodde vi på fullaste allvar att Michael Jackson sjöng att han var en säng.

Denna upptäckt var något fantastiskt och för oss innebar det att vi var ett steg närmre att förstå oss på gåtan Michael Jackson. Han var för oss och för alla andra ett mysterium redan då och han har sedan dess fortsatt att uppröra och väcka frågor och spekulationer. Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten och i detta fall så är det till hundra procent sant. Det var någon som liknade Michaels liv med en grekisk tragedi och jag har svårt att komma upp med någon bättre beskrivning. Michael Jacksons betydelse för mötet mellan svart musik och pop är svår att förneka och även fast det visade sig att bad inte betyder säng så hoppas jag ändå att MJ får vila i frid.

Albumet finns på Spotify.

Smakprov från Noah & The Whales kommande skiva

2009-06-25T15:00:00.001+02:00

För nästan exakt ett år sedan var Noah and the Whale ett viktigt inslag i min vardag. Nyss utkomna debutskivan fick snudd på ohälsosamt mycket speltid, men visade sig senare stå pall för dessa prövningar eftersom jag fortfarande är väldigt förtjust i denna. I slutet av augusti kommer bandets nya skiva The First Days of Spring, men redan nu finns möjligheten att ladda ner titelspåret från gruppens hemsida. Det är en återhållsamt pompös och vacker låt som bådar mycket gott inför uppföljaren till Peaceful, The World Lays Me Down.

Låten går att hämta här.

Playlist v. 25

2009-06-21T19:42:00.005+02:00

Niklas:
Dinosaur Jr - Plans
Hayden - Message From London
Isan - Dilly
Girls - Hellhole Ratrace
Magnolia Electric Co - O! Grace

Johan:
Yo La Tengo - I'm Your Puppet
Damien Jurado - Honey Baby
No Kids - Bluster In The Air
Phil Elverum & Nick Krgovich - Whatcha Doin'?
My Sad Captains - Bad Decisions

Oskar:
Ganglians - Voodoo
Air France - GBG Belongs To Us
Discovery - Swing Tree
Best Coast - Sun Was High (So Was I)
Gary Numan - Metal

Bunny Rabbits blickar bakåt: The Cure - Disintegration (1989)

2009-06-18T14:32:00.000+02:00

Ett av mina starkaste musikminnen har att göra med videon till The Cures Lullaby. Jag måste ha varit elva eller tolv år gammal, mina föräldrar hade precis separerat och jag bodde tillsammans med min pappa i en lägenhet, som till skillnad från vår gamla villa, var utrustad med kabel-tv. För att göra min situation lite enklare, och antagligen för att dämpa ett gnagande dåligt samvete, så fick jag placera mina föräldrars gamla tv-apparat i mitt rum. Jag förvandlades tämligen hastigt till ett Mtv-barn av rang och det fanns inte en European Top 20 som jag inte hade koll på. Veckorna spenderades åt att spekulera i vilka låtar som placerat sig var, vilka som fått lämna och vilka som var nya. Jag åt mellanmål framför Mtv, jag somnade till Mtv. Enda gången jag lyckades att slita mig var under The Grind (var det egentligen någon som tittade på det?).

På den här tiden så bestod Mtv:s tablå till 75% av musikvideor (resterande 25% bestod av reklam och "nyheter"), detta innebar att musikredaktörerna tilläts större frihet och här och var så ploppade helt oväntade låtar upp mellan Real McCoys Another Night och TLC:s Waterfalls. Lullaby var en av dessa lite mindre självklara val och när den dök upp en vardagseftermiddag så kunde jag inte annat än sätta mina Frosties i halsen och titta med skräckblandad förtjusning. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tycka att videon var lite läskig och i samspel med musiken så var den ju i det närmaste påträngande obehaglig. Jag hade aldrig hört något liknande och min förvirring förvandlades redan i det läget till fascination, vi kan säga att jag älskat låten sedan dess.

Antagligen hade jag svårigheter att memorera bandets och låtens namn, för det dröjde år tills jag återigen stötte på Lullaby då den fanns med på en utav mina kompisars mammors Best of the 80's-boxar. Jag blev lycklig men fick lyssna i smyg (i städer som Säter så lyssnar inte fjortonåringar på The Cure) och när sedan internet stormade in i mitt liv så blev just Lullaby en utav de allra första låtar jag laddade ned via Napster. Låten nöttes i min Winamp-spelare och när sedan albumet Disintegration införskaffades så kunde jag inte annat än reagera på ungefär samma sätt som när jag såg videon till Lullaby, med skräckblandad förtjusning.

Albumet var en skrämmande best som skulle tämjas och jag minns att jag till en början hade oerhört svårt att greppa helheten. De segflytande evighetsintrona tilltalade inte med en gång och det tog mig faktiskt ett antal månader innan jag på allvar insåg storheten i Disintegrations musikaliska spindelväv. Sedan dess har albumet stötts och blötts och jag har under olika perioder funnit nya infallsvinklar och så här tjugo år efter release så ter det sig som att Disintegration är ett utav de mest ypperliga exemplen på hur musik ska presenteras i albumformat. Helhetsintrycket är makalöst - pretentiöst och gravallvarligt - och ljudbilden ter sig 2009 näst intill exotisk.

Under sina tjugo levnadsår så har Disintegration kanoniserats och lyfts till skyarna i parti och minut och albumet framstår tveklöst som The Cures magnum opus. Att albumet dessutom var en kolsvart sorti på ett färgsprakande årtionde gör inte saken sämre. Lyssna bara på introt till inledande Plainsong, sällan har en musikskapare tagit sin konstform på så stort allvar och samtidigt lyckas så bra. Benämningen episk känns som en underdrift i sammanhanget.

Disintegration finns på Spotify.

Kolla in videon till Lullaby här. (Notera även den underhållande likheten mellan Robert Smith och Horace Engdahl)

Pomegranates - Everybody, Come Outside!

2009-06-13T11:30:00.001+02:00

Den här recensionen borde egentligen ha skrivits för ganska länge sedan. Dels med tanke på att det är nästan två månader sedan Pomesgranates släppte sitt andra album Everybody, Come Outside! och dels med tanke på att det med bred marginal kvalificerar sig som ett av årets mest beroendeframkallande. Cincinnati-kvartetten gör galenpannepop som gränsar till perfektion och är oerhörd svår att släppa taget om när man väl låtit sig introduceras. Deras fascination för frenesi för tankarna till brittiska Los Campesinos även om en korsning av Flaming Lips och Arcade Fire, som gruppen beskrivits som på annat håll, kanske ligger närmare sanningen. Bandets musik är extremt melodiorienterad och drömmen om att skriva den perfekta refrängen finns ständigt närvarande. Vissa gånger kan jag känna mig lite matt efter att ha tagit mig an denna energisprakande skiva, men de allra flesta dagar låter det som ren och skär magi i mina öron. Att slyngelpop som kännetecknas av tvära kast, ettriga gitarrslingor och lite skrikig allsång kan vara tilltalande var kanske inte någon nyhet, men att ett i princip okänt band som jag mest sprang på i förbifarten kunde nå sådana här höjder var desto mer oväntat.

Skivan släpptes den 14 april på Lujo Records.

Pomegranates - Corriander
Pomegranates - Everybody, Come Outside!

CocoRosie - Coconuts, Plenty of Junk Food EP

2009-06-11T21:21:00.006+02:00

Trots tre fullgoda försök har systrarna Casady aldrig lyckats övertyga mig fullt ut då deras album alltid lämnat mer att önska. Med drygt året gamla singeln God Has A Voice, She Speaks Through Me kändes det äntligen som om bitarna föll på plats och sedan dess har jag sett fram emot uppföljaren till 2007 års The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. I och med påbörjandet av bandets sommarturné släpps en EP som är tänkt att fungera som aptitretare inför albumet. EP:n inleds i samma, mer elektroniskt doftande, anda som där de senast lämnade oss och så långt är allt frid och fröjd. Därefter följer dock balladerna Milkman och Joseph City som drar lite åt det jazziga hållet, vilket i mina öron aldrig är särskilt lyckat. Som tur är avslutas EP:n med finfina Spirit Lake och tre fina låtar av fem är ändå tillräckligt för att förväntningarna inför albumet ska vara fortsatt höga.

Lyssna här.

Beach Fossils

2009-06-09T11:49:00.003+02:00

Det fortsätter att hända saker i diy-kvarteren och allt som oftast med det mesta på slutet så är det New York-stadsdelen Brooklyn som står i fokus. Labels som Woodsist och Captured Tracks har den senaste tiden släppt en strid ström av kvalitativa hemproduktioner och det verkar sannerligen som att lo-fi:n upplever någon form av renässans (om man nu är villig att påstå att den genomlevt några glansdagar).

Från Brooklyn kommer även ungtuppen Dustin Payseur som under namnet Beach Fossils producerar utmärkt dagdrivar-lo-fi som är lätt att placera i samma fack som Wavves då det handlar om rastlösa poplåtar utan något riktigt mål. Men där Wavves tar ut svängarna med pedaler och oljud så presenterar Payseur ett rakare sound där melodierna tillåts större utrymme, även texterna känns mer relevanta än den slacker-romantik Nathan Williams presenterat hittills. Med stor sannolikhet så kramar Dustin Payseur sin På Drift lika hårt som sin porta. Ett annat släktskap rent musikaliskt är Lockett Pundt och man skulle kunna beskriva Beach Fossils som ett Lotus Plaza på solsemester, lite muntrare men inte tillräckligt bekymmerslös för att inte inse att livet har sina problem.

Beach Fossils - Vacation

Playlist v. 23

2009-06-07T20:00:00.004+02:00

Oskar:
Lindstrom & Prins Thomas - Cisco
Es - Säteet Sun Sielusta
The Time And Space Machine - You Are The One
Modern English - Tables Turning
Patrick Wolf - Don't Say No

Johan:
Preston School of Industry - Falling Away
Jay Reatard - It Ain't Gonna Save Me
Friday Bridge - This Case Is Closed (Johan Agebjörn remix)
Yo La Tengo - Periodically Double Or Triple
Fishboy - Bricks Part 1

Niklas:
Malcolm Middleton - Red Travellin' Socks
Apples In Stereo - Please
James Figurine - Before I Go
Kurt Vile - Song For John in D
Circulatory System - Until Moon Medium Hears the Message

Patrick Wolf - The Bachelor

2009-06-05T10:56:00.003+02:00

Det är fan inte lätt att vara Patrick Wolf. När han vid blott tjugofyra års ålder redan hade varit blond och mörkhårig på sina albumomslag gjorde han precis som alla andra med någon form av ålderskris: färgade håret rött. Dessutom släppte han en medioker skiva där man till stor del började betvivla om det över huvud taget fanns något omdöme kvar i pojkstackarn. Hans QLC (quarter life crisis) verkar dessvärre ha förvärrats sedan dess och nu är han tillbaka med det nya albumet The Bachelor, där det röns utom allt tvivel att pojken som blivit man förlorat alla spår av det där omdömet.

Man måste någonstans fråga sig hur Patrick Wolf har tänkt i och med The Bachelor och egentligen ter det sig relativt självklart att han i sin identitetskris söker efter tider där han faktiskt var briljant. Vad göra? Färga håret blont och börja experimentera med lite brus och elektronik igen. Allt gott så långt, men att söka upp en kille som Alec Empire inför ett album med planerad release efter att 1900 blev 2000 känns väl knappast genomtänkt på någon punkt, och den smått absurda idén att faktiskt klä ut sig till Idol-Danny och posera framför ett medeltidstält förstår väl till och med omdömesbefriade människor att den måste ditchas redan innan idéstadiet.

Musiken då? Ja, det låter som Patrick Wolf på halvfart. Utan bra idéer men med fortsatt fina stråkarrangemang. Det kommer man inte långt med i min värld, men faller det sig så att man är sugen på feel good-goth så är det här albumet något att fördjupa sig i.

För övrigt anser jag att vi kollektivt förnekar att Patrick Wolf släppt något efter Wind In The Wires.

Albumet finns på Spotify.

Lindstrøm & Prins Thomas - II

2009-06-04T10:22:00.000+02:00

Den här recensionen fanns i princip klar i mitt huvud redan innan jag klickat hem skivan från emusic. Jag hade tänkt att skriva några snitsiga rader om fjorddiskons uppgång och fall och om hur detta andra album från förgrundsgestalterna Lindstrøm och Prins Thomas kunde betraktas som någon form av dödsruna. Jag var mentalt inställd på en svanesång och planerade att vitsa om hur Norge under 00-talet blev det nya Tyskland och om hur det hela nådde sin kulmen när Angela Merkel åkte hem till Oslo istället för Berlin efter ett EU-möte för några år sedan. För fjorddiscon, eller nydiscon som den också kallats, känns inte så fräsch längre. Det faller sig naturligt att musikaliska inriktningar kommer och går - det sker med jämna mellanrum och är tämligen nödvändigt - men det speciella med just fjorddiskon är att den hittills inte nått några riktiga bottennapp. Det hade ju därför varit så fint och lägligt om II fått fungera som någon form av punkt. En summering över vad som varit, inte vad som kan komma att bli.

II skulle kunna ha varit en sista suck eller en sentimental sorti, men är det något vi vant oss vid med norrmännen vid det här laget så är det väl att de inte gör vad man förväntat sig - eller så struntar de helt enkelt i det. Istället för att harva vidare i gamla ljudspår så blickar Lindstrøm och Prins Thomas till både vänster och höger och där elektroniska instrument tidigare dominerat deras domäner så bjuds det nu upp till dans med annorlunda orkestrering. Vulgära pianon samsas med Bo Hansson-orglar och svepande gitarrackord tillåts träda fram i större utsträckning än tidigare. Det låter lite som att herrarna tagit sina kosmiska takter till något fjärran land för att sedan återvända hem och där snegla lite på D.Lissvisks 7 Trx + Intermission för att slutligen mixa ihop det hela under en bilsemester i Brandenburg.

Lindstrøm och Prins Thomas vägrar låta den norska discon dö och det handlar snarare om deras snillrikhet och uppfinningsrikedom än om ett trött upprepande av redan utforskade områden då deras musik återigen rör sig iväg från dansgolven till mer stillasittande eller saktgående situationer. Lindstrøm petade förvisso redan ifjol på fjorddiscons halvdöda kropp med sina halvtimmespinnar och den mer organiska ljudbilden på II banar väg för kommande bravader. Det ska sägas att albumet inte är gjutet men det håller jämntjock kvalitet och där det blixtrar till gör det det ordentligt, till exempel när inledande Cisco efter fyra minuter bryter sig loss ur sina bongotrumsbojjor och följer med Christer Fuglesang på en rymdtur eller när den näst intill arga Flue På Veggen med sitt hypnotiska vaggande bygger bo i ens hjärnbalk.

Antagligen struntar Lindstrøm och Prins Thomas i allt vad termer som fjord- och nydisco innebär och det är väl snarare vi lyssnare som gärna kategoriserar, påpekar och tycker i kanske allt för stor utsträckning. Samtidigt så är det viktigt att inse att det är svårt att ständigt söka nya grepp och det är ärligt talat få artister som klarar av att gå vidare i ett specifikt område utan att ständigt upprepa tidigare bedrifter. Det är främst i det avseendet som II imponerar och även om albumet i vissa avseenden kan stå som monument över Norges 00-tal så finns det fortfarande goda anledningar att ropa: fjorddiskon är död! Länge leve fjorddiskon!

Lyssna här.
Köp här.

The Rest - Everyone All At Once

2009-06-02T14:37:00.001+02:00

Vissa gillar överraskningar. Andra gör det inte.

Jag gillar överraskningar och kanadensiska The Rest är med stor sannolikhet den allra trevligaste överraskning jag fått hittills i år. Åtminstone på musikfronten. De kom från till synes ingenstans och deras andra album Everyone All At Once förtjänar till synes att vara exakt överallt. Vissa dagar överväger man att låta den här bloggen gå i träda och då är det tur att band som The Rest får en på bättre tankar.

Det sju huvud starka bandet kommer från Hamilton, Ontario och genomled efter 2006-års debut Atlantis, Oh Our Saviour någon form av kollektiv identitetskris (vilka skulle inte gjort det efter en sådan titel?) som nästan ledde till att bandet, och personerna det består av kollapsade helt och hållet. På sant finn dig själv-manér packade de således sina instrument och gjorde en populärmusikalisk Dr Phil genom att byta storstadsturbulensen mot naturens tystnad i jakt på (re)kreation. Under våren 2007 lät de sig slukas av Kanadas storslagna natur och skapade skissen till vad som skulle bli bandets andra album Everyone All The Time.

Det verkar som att det vedertagna knepet att så att säga fly fältet fungerat ännu en gång, för Everyone All At Once är faktiskt ett strålande album och som sig bör med musik inspirerad och skapad av naturkraft så är det sprängfyllt av pretentioner. Till skillnad från bandets studentspexiga pressfoton så har deras musik en högst allvarlig ton och albumet kan sammanfattas som en eskapad av primalskrin, tempoväxlingar och melodier klarare än Lake Ontarios vatten. Det hela låter som om en medlem vardera från Arcade Fire, Islands, Balmorhea, Mew, Wolf Parade, Sigur Rós och My Morning Jacket träffats över en weekend för att bräcka varandra i kategorin mest traumatisk barndom för att veckan efter spela in en skiva om det.

Liksom det kanadensiska landskapet så blandas i musiken det höga med det låga och tystnaden som här och var vilar över produktionen virvlar plötsligt och snabbt iväg i vildsint orkestrerade strömmar av gitarr, fiol och sång. Albumets två bästa låtar, Modern Time Travel och Walk On Water, har fungerat som soundtrack till de senaste veckornas vädersvängningar och albumet som helhet har med sin svärta hög potential att växa sig ordentligt starkt.

The Rest - Modern Time Travel (Necessities)
The Rest - Walk On Water (Auspicious Beginners)

Bandets hemsida respektive myspace.

Playlist v. 22

2009-05-31T19:33:00.006+02:00

Niklas:
Kurt Vile - My Sympathy
Black Moth Super Rainbow - Dark Bubbles
Cymbals Eat Guitars - The Living North
Pajo - I Turned Into a Martian
My Sad Captains - Great Expectations

Johan:
The Radio Dept. - David
The Embassy - You Tend To Forget
Malcolm Middleton - Red Travellin' Socks
Fishboy - Cobra Cobra
Yo La Tengo - Cherry Chapstick

Oskar:
Misophone - I Rest Asleep
The Embassy - You Tend To Forget
The Radio Dept. - David
Friend - Doki
Echo & The Bunnymen - Nocturnal Me

The Radio Dept. - David

2009-05-27T23:26:00.006+02:00

Om man av någon anledning vill skämta till det en smula skulle man kunna säga att The Radio Dept. börjar bli den svenska motsvarigheten till Guns 'n' Roses. Releasedatumet för bandets kommande album Clinging To A Scheme har skjutits upp så många gånger att man numera knappt vågar lita på några uppgifter som rör bandet. För ett par veckor sedan började det så tisslas och tasslas om att bandet hade mastrat en ny EP. Trots en viss skepticism kunde man inte undgå att glädjas vid blotta tanken på nytt material från gruppen. Och idag visade sig ryktet stämma då titelspåret David släpptes via Labradors hemsida. Det låter mycket angenämt och som en ganska naturlig fortsättning på soundet från Pet Grief, albumet som föregick Freddie And The Trojan Horse-EP:n.

Den nya EP:n släpps 24 juni.

The Radio Dept. - David

The Embassy - You Tend To Forget

2009-05-25T21:16:00.005+02:00

Jag antar att de flesta som anser att The Embassy står för god smak och god pop redan känner till deras utauktionering av tolvtumssingeln You Tend To Forget tidigare i år och jag antar även att samma människor svor sina tungor varma över att de inte ens fick höra hur låten lät. För någon vecka sedan blev den dock tillgängliggjord för trogna service-anhängare och idag släpptes You Tend To Forget slutligen på Klicktrack.

Efter två lyssningar var i princip min enda reaktion att det var positivt att duon börjat stöna igen och att det känns som att deras låtar nuförtiden börjar kännas stöpta i en embassy-mall. Jag började fundera i banor som slentrian och urvattnade koncept tills jag lite hastigt gick tillbaka för att lyssna på State'08 bara för att inse att You Tend To Forget faktiskt är ett litet hastigt fall framåt. Den silkeslena ljudbilden toppas av en flöjt ljummare än rosévinet en sommareftermiddag och gitarrplocket är precis lika subtilt som det brukar, inbäddat i sin bakgrund målad i de sedvanliga persikofärgerna. You Tend To Forget är långt ifrån en kioskvältare och det kanske är lite det som förstör det första intrycket. Däremot kommer den med största sannolikhet förgylla många balkongnätter i sommar.

Handla här.

Suckers - s/t EP

2009-05-25T08:00:00.000+02:00

Ett band som rönt en hel del uppmärksamhet den senaste tiden är Brooklynbaserade Suckers, vilket till stor del beror på att deras nyligen utkomna debut-EP producerats av Yeasayers Anand Wilder. Att en av medlemmarna är en viss Quinn Walker som det östes lovord över under fjolåret hjälper nog också till. Därutöver besitter man givetvis en stor portion talang och det skrattretande dåliga bandnamnet till trots så är EP:n faktiskt en ganska trevlig bekantskap. Bandets sound har liknats vid Sunset Rubdowns ett antal gånger om, vilket i och för sig är förståeligt framförallt med tanke på likheterna när det kommer till sånginsatser. Det som framförallt gör den här EP:n värd att titta närmare på är det avslutande spåret It Gets Your Body Movin' som har potential att bli en riktig indieanthem.

EP:n släpptes på IAMSOUND (Telepathe, Sunny Day Sets Fire, m.fl.) för en dryg månad sedan. Lyssna här.