John Vanderslice på Pang Musik

Jag är mycket väl medveten om att det här förmodligen var vad jag hade att vänta mig, men på något sätt intalade jag mig själv att Vanderslice och hans kompband med låtar som "Exodus Damage" och "Up above the sea" kunde åstadkomma något intressant och tilltalande på scen. Så är dessvärre inte fallet, och det är rent obehagligt att se en artist som jag trots allt tycker om förvandlas till en college-rockare besatt av lika delar Green Day som Bryan Adams på scen. John Vanderslice får mig att känna mig som Clark Kent när han tvingas dansa med Chloe på skolbalen, trots att hans stora kärlek Lana Lane ständigt finns där, ständigt närvarande i periferin. Jag känner mig blåst på konfekten. Mycket av mitt problem med Vanderslice och hans stela kompband denna kväll på Kalmar nation i Uppsala ligger i batteristens brist på att nyansera sitt trumspel. Karln uttryckligen misshandlar trummorna, och det verkar inte ha någon som helst betydelse för honom att hålla tillbaka ens i versen på smått fantastiska "Plymouth Rock". Vanderslice själv kompar sina egna låtar med fläskiga barrévarianter av gitarrspelet från skivorna och tillsammans med sin på scen ganska karaktärslösa sång blir allt till en jämntjock grå massa. Han verkar dessutom tyvärr ganska nöjd med det. Vanderslice verkar fortfarande tycka att det är roligt att leka Barsuk Records motsvarighet till Bruce Springsteen. När John Vanderslice påpekar för publiken att hans organist borde belysas upp mer för att han ser så jäkla bra ut känner jag att fått nog. I skrivande stund lyssnar jag på "Trance Manual" och vill inbilla mig att allt det här aldrig hände, för John Vanderslice har verkligen gjort några bra låtar och hans senaste två skivor "Cellar Door" och "Pixel Revolt" förtjänar trots allt vår uppmärksamhet.

Hör hur karl'n låter på skiva i sina bästa stunder:

Exodus damage

Trance manual