söndag, november 19, 2006

Sufjan Stevens

Det är lätt hänt att bli avundjuk på Sufjan. Inte nog med att han skriver fantastiska poplåtar, han är dessutom snygg, vältalig och begåvad med en silkeslen sångröst. Jaja, angående konserten på Berns:

Som väntat var det trångt och varmt och illaluktande i lokalen, men när St. Vincent gick på vid 21.30 så glömde man av det för en stund. Hon uppträdde ensam med en elgitarr och en baskagge som hon trampade på emellanåt för att markera takten. Hennes röst hade vissa likheter med Regina Spektors och det är väl inte fel egentligen, men det blev lite mycket wailande och låtarna var inte tillräckligt starka för att kunna framföras på det sättet.

När Sufjan gick på inledde han med "Sister", från Seven Swans, som var ett passande öppningsspår i all sin pampighet. Med sig på scen hade han ett rejält band; en blåssektion på fem personer, en trumslagare, en basist och ett varierande antal gitarrister/banjospelare utöver honom själv på piano alternativt gitarr/banjo. Det stora bandet var också den huvudsakliga orsaken till att konserten inte blev riktigt så bra som den hade kunnat bli. Avvägningen mellan det storslagna, pampiga och det akustiska var inte särskilt bra. Det blev lite för många storslagna epos och för få lugna, sparsamt arrangerade låtar. För det var när storbandet fick vila sig en stund i "John Wayne Gayce", "Casimir Pulaski Day", "Concerning the UFO sighted near highland, Illinois" och emellanåt också i "The predatory wasp of the palisades is out to get us" som det lät som allra bäst. Hans röst hade en tendens att försvinna lite grann i de mest storslagna numrena, men i de nyss nämnda låtarna kom den till sin fulla rätt. Och det var inte det att de storslagna låtarna var dåliga, bara lite för många till antalet. Med en bättre avvägning mellan det storslagna och lågmälda hade det blivit ännu bättre. I sin helhet var konserten, trots mina många invändningar, en väldigt angenäm upplevelse. Mannen i fråga bjöd på roliga mellansnack, uppblåsbara jultomtar och en fantastisk reaktion när en överförfriskad man i publiken skrek "Come on, let's boogie Sufjan!". Det var helt klart värt pengarna och att behöva småspringa genom storstaden mitt i natten för att hinna med sista bussen hem.

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Psst! Visst känns det jävligt fräscht med Sufjan 2006. Ah?!

19 november 2006 kl. 15:36  

Skicka en kommentar

<< Home