The Twilight Sad

Redan i första versen av inledningsspåret på fjolårets självbetitlade Ep insåg jag att jag var totalt förälskad i Glasgows The Twilight Sad. ”But when she left, gone was the glow” inleds med knaster, tramporgel (tror jag) och en brusten, skotsk stämma. Därefter gitarrlarmet, de tunga trummorna och väggen av bendande gitarrer som skär mot varandra och tillsammans bildar vackra rundgångar. Jag var naturligtvis tvungen att beställa Ep:n direkt, och mycket riktigt blev vi odelbara vänner i höstrusket, The Twilight Sad och jag. Den kommande fullängdaren blev en av de skivor jag såg fram emot allra mest under 2007.

Samma förälskelse fick jag uppleva på nytt, när jag häromdagen hörde inledningsspåret på skottarnas debutfullängdare, ”Fourteen Autumns And Fifteen Winters”. Den här gången hördes dessutom en akustisk gitarr och ett piano på avstånd. Det är inte svårt, kanske delvis pga. bandets ursprung, att påminnas om både Arab Strap och Mogwai när man hör The Twilight Sad. De bittra melodierna och sången för väl förvisso tankarna närmre Malcolm Middleton i hans soloprojekt än Aidan Moffats sång i Arab Strap, som ju är av en mer talande och väsande karaktär (ett förbannat bra väsande hursomhelst). Twilight sad är tung, smutsig och noisig shoegaze, dock hela tiden med sången i förgrunden, och gitarrväggarna är alarmerande vackra. På den kommande fullängdaren är tre av nio spår från EP:n, de sex nya spåren håller dock till min stora glädje hög kvalité. Nu hoppas jag på att få se dem spela här i Sverige, kanske på årets acceleratorfestival? Lyssna på Niklas förälskelse nummer två:

The Twilight Sad – Cold Days From The Birdhouse (Zshare)