Windmill

Håll era hästar! Det ligger inte i min natur att skrika mig hes, vifta med armarna och hoppa upp och ner och gärna gråta en skvätt också. Men nu är det nära nog. Smått extatisk är min inställning till Windmills debut "Puddle city racing lights" och jag vet inte om det har att göra med de rastlösa drag som kommer upp inom en när man isolerat sig och har B-uppsatsskrivkramp eller om det helt enkelt kan vara så att detta album är så pass bra att det förtjänar mina känsloyttringar. Åtminstone griper de hjärtskärande melodierna tag i mig och de stegrande pompösa arrangemangen fyller mina ca 19 kvadrat med värme.

Matthew Dillon sjunger i ett falsettläge som i det närmaste påminner om Neil Youngs i "After the goldrush" (låten), så där skirt högt i ton hela tiden att man nästan börjar tänka på påfrestande barn (alternativt Cartman i Southpark). Dock balanserar han ständigt skickligt på sin lina och när det precis håller på att bli lite för mycket åt det ena eller andra hållet lugnar han ner sig. Det låter som Flaming lips minus flams och trams, Mercury rev minus äckligt höga pretentioner och i viss mån även små små spår av Grandaddy minus elektronik. Lyssna på inledande "Tokyo moon" och se om ni blir lika begeistrade som jag. Albumet släpps på Melodic i april.

Windmill - Tokyo moon (zShare)

Kika som vanligt in på myspace där det även finns något så vansinnigt originellt som en "Love will tear us apart"-cover.