Mountain Goats på Debaser

Efter att ha uthärdat en dryg halvtimme framför den utomordentligt tråkiga öppningsakten David Dondero var det strax efter kl. 23 dags för John Darnielle och hans vapendragare Peter Hughes att äntra scenen. Min fördomsfullhet trogen hade jag nog förväntat mig att John skulle se ut och även bete sig något annorlunda jämfört med vad som var fallet, men efter moget övervägande beslutade jag mig för att acceptera honom ändå.

John hade nämligen ett fånigt leende på läpparna nästan hela konserten igenom, hoppade runt med sin akustiska gitarr som en hårdrocksgitarrist och bjöd på långa och öppenhjärtiga mellansnack. Det blev en viss paradox när han sjöng sina texter, som ofta har en sentimental och allvarsam touch, ackompanjerad av ett jättestort leende. När man väl hade förlikat sig med detta var det dock väldigt roligt att se en så glad och opretentiös artist på riktigt nära håll. John verkade också genuint överraskad över publikens varma mottagande, längst fram stod nämligen en rad personer och sjöng med i snudd på varenda textrad.

Materialet framfördes klanderfritt trots den sparsamma sättningen bestående av enbart bas och gitarr. Tyngdpunkten låg på de två senaste skivorna "Get lonely" och "The sunset tree", men det bjöds även på gamla hits som "Going to Georgia" och "The best ever death metal band in Denton". På slutet avverkades även "No children" där snudd på hela publikhavet skrålade med i refrängen.

Utmärkta låtval, fin stämning och en artist på gott humör är svåröverträffat och vid närmare eftertanke är det nog få livespelningar som jag skulle rangordna högre än denna.