Slaraffenland

Köpenhamns Slaraffenland har uppmärksammats flitigt bland indiebloggare sedan ett par tre låtar funnits ute under ett bra tag. Att deras mörka gitarrbaserade postrocks- och postpunksdoftande indie blir uppmärksammad är inte särskilt märkligt då deras musik emellanåt är alldeles förträffligt trevlig. Uppföljaren till den självbetitlade debuten, ”Private Cinema” består av en blandning av ganska långa och korta låtar. Slaraffenland, som enligt pressreleasen skall betyda ”the land of milk and honey” på danska kretsar på ”Private Cinema” runt både rent instrumentala stycken och låtar med sång. Inte sällan blandar de dessutom in en hel del blås, något jag tycker fungerar väldigt bra. Men jag hade velat höra ännu mer sång på skivan. För den uppbyggnad med Mogwai-aktiga gitarrer, ett drivande beat, blåssektioner och släpande sång som Slaraffenland lyckas få till på ”Polaroids” är mycket mer intressant än mycket av det slätstrukna postrocksskrammel som präglar stora delar av skivan i övrigt.

Slaraffenland - Polaroids (Zshare)