söndag, maj 06, 2007

Avey Tare & Kria Brekkan

Det är ju alltid en fråga om hur långt man vill ta det. Till skillnad från sin andra hälft i Animal Collective väljer Dave Portner att samarbeta med sin äkta hälft Kristín Anna Valtýsdóttir (före-detta Múm) och gör det ytterst svårt för sig (eller kanske för oss). Deras Pullhair rubeye är släppt helt baklänges och jag måste villigt medge att jag gjort några ambitiösa försök att ta mig igenom den. Enda gångerna jag lyckats är när jag varit på promenad eller åkt tåg, mot färdriktningen typiskt nog. Det är bara att konstatera att den faktiskt blir lite för påfrestande att lyssna på. Baklängesinslag i musik kan vara nog så stämningshöjande men ett helt album blir ungefär som att äta vispad grädde med smör på. Den självklara frågan var ju naturligtvis hur det lät åt rätt håll? Eller fel håll? Eller vad man nu ska säga.

Tack och lov är det någon som tagit sig tid att styra upp detta och när jag nu lyssnat på albumet i dess "originalversion" kan jag bara konstatera att det är lite synd att Portner och Valtýsdóttir gjort de val de gjort. För åt rätt håll är det en riktigt bra skiva. Varma, personliga låtar med drag av experimentslusta, d.i.y.-folk med Animal collective-skruv helt enkelt. Samtidigt sitter ett frågetecken fastnaglat på näthinnan: varför? Det måste finnas någon anledning till det hela. Åtminstone känner jag så.

För vem är det egentligen som bestämmer hur vi ska lyssna på musik? Bara för att ett album är utgett på ett visst sätt behöver inte det nödvändigtvis betyda att det är just så man bör avnjuta det. Tanken med Pullhair rubeye är kanske helt enkelt att man ska tänka till. Portner och Valtýsdóttir måste ha varit väl medvetna om att någon skulle göra den tillgänglig baklänges för att man vill höra hur det "ska" låta, det är så det fungerar nu för tiden. Människor styckar upp och skapar nytt av gammalt hela tiden så vårat sätt att lyssna på musik har redan förändrats. Klart att man kan släppa en skiva baklänges då. Eller?

Man kan även ställa sig frågan hur man ska bedöma den. Framlänges blir det som sagt jobbigt att försöka sig på den men baklänges fungerar den alldeles perfekt. Så på en skala på ett till tio, ska man ge den två för framlänges eller sju för baklänges eller ska man sätta något mitt emellan för sakens skull? Jag är kluven i frågan. Jag menar: När lyssnade du på din favoritskiva baklänges senast?

Avey Tare & Kria Brekkan - Sasong (forward version) (högerklicka, spara som)

1 Comments:

Blogger Tatti said...

Ja jag håller, lyssnar man på den baklänges så är den ju väldigt fin annars lite jobbig.

6 maj 2007 19:44  

Skicka en kommentar

<< Home