fredag, maj 25, 2007

Misha

Misha består av Ahley Yao och John Chao, bägge födda i Taiwan men nu bosatta i New York, och släpper om exakt tre dagar sitt debutalbum Teardrop sweetheartTomlab. Enligt de snålt tilltagna faktarutor som finns att tillgå förstår man snabbt att de två känt varandra sedan barnsben och att de sedan studerat tillsammans i New York. Tidigare har de varit aktuella i Tomlabs Alphabet-serie men det är alltså nu, drygt tre år senare som ett helt album finns att tillgå.

Musiken står på elektronisk grund, känns charmigt hemmagjord och deras väna stämmor arbetar lika effektivt ensamma som tillsammans. Det hela handlar alltså om pop. Snäll pop som när den är som mest svävande påminner om Air, hackig pop som när den är som mest elektronisk påminner om Hot Chip, gullig pop som stundtals är lika charmig som faktumet att de två medlemmarnas efternamn rimmar. Vill du ha ett album att fira in sommaren till så har Misha gjort ett åt dig. Du förtjänar Misha och Misha förtjänar dig. Lyssna på Crystal in love och upplev hur ett möte mellan Lennon/McCartney och ABBA låter i 2007-tappning.

Misha - Crystal in love (högerklicka, spara som)
Misha - Scars (högerklicka, spara som)

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

Bra Oskar! En strålande skiva som jag ser fram emot att låta växa till att bli en av de bättre i år.

27 maj 2007 kl. 16:57  
Blogger oskar. said...

Javisst, har lite samma sak på känn faktiskt.

27 maj 2007 kl. 17:16  
Anonymous Anonym said...

Det här är faktiskt sjukt bra. Love till er grabbar!

28 maj 2007 kl. 16:56  
Anonymous Anonym said...

Men jag var nog lite mer euforisk än nödvändigt vid tidpunkten första kommentaren skrevs. Jag lyssnade precis på Crystal in Love, och då slog det mig... Hade inte det här lika gärna kunnat vara nån Mika-låt, eller nåt random ur soundtracket till nån Hugh Grants-film? Hmm. Nu är jag nog överdrivet kritisk, men jag tror det är bäst att jag håller mig undan skivan ett tag...

31 maj 2007 kl. 17:03  
Blogger oskar. said...

Har faktiskt också tänkt på Mika några gånger men det kanske mest har med namnens likhet att göra. Jag tycker dock fortfarande att albumet håller relativt hög standard (förutom Anaconda som jag inte ger mycket för, den låter f.ö som Nirvanas Polly om man lyssnar med de öronen). Man får ta det för vad det är. Lättuggad pop lockar ofta till personlighetsklyvning så fasen du går igenom är helt naturlig, om någon dag mår du bättre igen.

1 juni 2007 kl. 09:55  

Skicka en kommentar

<< Home