The Fun years

Om du tycker att låtar över tio minuter är lite som en smörgås med räksallad, bacon, majonnäs, tartarsås, salami, brieost, pickles och marsipan bör du kanske sluta läsa, The Fun years är nämligen väldigt förtjusta i att ta tid på sig. God tid dessutom. Deras debutalbum Life sized psychoses klockar in på femtio minuter och består av fem låtar, varav en är fyra minuter medan de andra systerligt delar på tiden. Bandnamnet till trots är det relativt mörka toner vi ställs inför och alstren är uppbygda kring brus, knaster, effekter och ett lite småförsiktigt gitarrspel. De minimala ljudlandskap man vandrar i känns till en början tomma och karga men under tiden blommar de ut och man uppslukas ofta av hur duon lyckas skapa så mycket av så lite.

Inledande Powerball Annie består till en början enbart av en återkommande ton ackompanjerad av ett slowmotion-repetetivt knaster, efter cirka två minuter tillkommer en avhuggen gitarrslinga som efter ytterliggare några minuter tillåts blomma ut, andra beståndsdelar tillkommer allt eftersom och så fortsätter det tills det når crescendo. Och vi talar inte om några Polyphonic spree-crescendon här direkt. Om Stars of the lid tidigare i år representerade någon form av ljus sida så har vi här den mörka. Karma är alltid bra och med risk för att låta som en copywriter på valfritt fantasyförlag kan jag bara säga: låt dig bli hänförd.

The Fun years - Powerball Annie (snippet)
The Fun years - Softy as stilts (snippet)