Något om Accelerator '07

I helgen hade jag den stora glädjen att kunna närvara vid Acceleratorfestivalen i Stockholm. Line-upen såg sjukt bra ut på papperet, med två av mina absoluta favoritartister (Modest Mouse, Junior Boys) bland många andra kvalitetsakter och det var med riktigt höga förväntningar jag begav mig mot den kungliga huvudstaden. Jag valde att se Electrelane som första akt, och jag kunde nog knappast fått en bättre start. Med material från årets suveräna No Shouts, No Calls, men också från tidigare skivor, bjöd damerna på en riktig uppvisning i hur Sonic Youth- och Blonde Redhead-doftande mangel-indie ska spelas. De bekräftade också än en gång att To the East är en av årets bästa låtar än så länge.

Därefter går jag i väntan på TV On the Radio lätt oförstående förbi hypade The Gossip och hör senare hur Isis stundtals snygga postrock tilltalar mig för att senare skrämma bort mig igen med sin monstruösa metal-sång. I det läget påmindes jag om att jag saknade ett intressant postrocksband på årets upplaga av accelerator. När TV On The Radio sedan sparkar igång blir inte riktigt som jag väntat mig. Det är förhållandevis lite folk framför den stora scenen och deras låtar grötas ofta ihop till något som enligt mitt tycke liknar lite för mycket rock n' roll. Det är egentligen bara under hitsen Wolf Like Me och I Was A Lover de får någon ordentlig respons från publiken.

Någon timma senare är det äntligen dags. Mitt favoritband Modest Mouse skulle stå på en svensk scen igen, och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, eftersom konserten på Accelerator i Göteborg '04 var lite av en besvikelse. När de blygsamma mössen äntligen entrar stora utomhusscenen hör jag några killar prata bakom mig: - Det där är Johnny Marr! Han går där! Han i kostym!
Om sanningen ska fram så bubblar något som liknar ilska upp inom mig. För vem orkar egentligen bry sig om Johnny Marr när vår tids största låtskrivare kliver in på scen? Isaac Brock som jag naturligtvis syftar på verkar vara på ett bra humör när han sparkar igång med Bury Me With It, han skrattar till och med till lite när en kille publiksurfar. Hans band låter dessutom nästan snuskigt bra med dubbla trumset, trumpeter, banjo och dragspel på scen. Han levererar låtar främst från Good News For People Who Love Bad News och We Were Dead Before The Ship Even Sank, men bjuppar också på äldre material som exempelvis Paper Thin Walls och fantastiska Trailer Trash. Ett tight band, ett utmärkt låtval och en Brock på humör gör det till något av det bästa jag sett på en livescen. Kvällen fortsätter med fullgoda insatser från CSS, Interpol och en halv Digitalism-spelning.

Lördagen bjöd på en något svagare line-up men hade ju förstås Junior Boys. De spelar enligt min mening i helt fel lokal och vid fel tidpunkt (i dagsljus vid sjutiden och i tältet). Sångaren Greenspan verkar heller inte helt bekväm med lokalen när han mitt i konserten uttrycker: - Anyone else feel like we're in a cirkus?!
Kanadensarnas playlist är tråkigt nog nästan identisk med den de hade med sig till Debaser tidigare i vintras och konserten är till följd av ljudet betydligt sämre. Publiken dansar och gungar med till fantastiska låtar som Birthday, Like A Child, Double Shadow och förstås In The Morning. Dessvärre är den överdimensionerade oc mullriga basen fruktansvärd där jag står på vänstra flanken. Trummorna dränks på tok för mycket och ibland försvinner också Greenspans sång. På det stora hela var det dock en bra spelning vilket också visade sig i form av kondensfläckar på den pösiga, rosa skjorta Greenspan var iklädd, kvällen till ära (han hade även klippt ner sin krulliga frisyr och rakat bort skägget).

Under lördagen är det väl egentligen bara Maps kvar värd att nämna (jag hade tyvärr inte möjlighet att se varken Studio eller Bright Eyes). James Chapman spelar med sitt band inne på allscenen, vilket känns helt rätt. Han växlar mellan elgitarr, elektronisk utrustning och fyller emellanåt till med ytterligare virveltrumma. Framförallt är jag fascinerad över hur fruktansvärt bra karln sjunger. Trots den lager på lager-matta av shoegazepop hans band leverar låter rösten fyllig och Maps fyller med sitt starka låtmaterial Allhuset med värme. Allra bäst blir det i Don't Fear och man kan inte annat än bli totalt charmad av Chapman där han blygsam, med något dålig kroppshållning och en slapp Football Maniac-tirra levererar den ena kraftiga gitarrväggen efter den andra. Festivalens näst bästa spelning.

Electrelane - To The East (Högerklicka och "spara som")
Maps - Don't Fear (Högerklicka och "spara som")

Foton:
Modest Mouse - Petter Brandt
Electrelane - Tuben Persson
www.rockfoto.nu