We are the night

Att vara äldst i klassen är inte alltid fullt så enkelt som det kan tänkas låta, mycket ansvar kommer där till, du ska köpa ut folköl samtidigt som du ska föregå med gott exempel. Att sedan bli omkörd av kidsen som avundsjukt spanade in dig på torget under mopedturerna för sissådär tio år sedan kan väl få vem som helst att, så att säga, stoppa fingrarna i kakburken. Fallet Chemical brothers 2007 lyder ungefär så och vi finner dem med byxorna nere i en gummibåt någonstans på nordsjön, inklämda och bortglömda mittemellan brittiska öarnas "new rave" och det europeiska fastlandets "bloghouse". Det är sannerligen inte lätt att vara äldst, åtminstone inte längre.

De goda bröderna har gluttat till både höger och vänster de senaste åren och det låter minst sagt splittrat om slutresultatet, jag är dock inte beredd att såga albumet vid fotknölarna utan det hamnar snarare någonstans runt godkänt. Efter lite kompromissande. Problemet med We are the night ligger i den långa gästlistan och jag känner att jag allt som oftast går vilse när jag försöker luska fram vilken ambitionen var under skaparprocessen. Välkända Do it again är en typisk Chemical brothers-dänga, Saturate och Burst generator är fina instrumentaler medan The Salmon dance är en fruktansvärt enerverande låt om en lax som dansar. Resten av låtarna har jag glömt. Eller förresten, avslutande The pills won't help you now med Tim Smith från Midlake är med sitt utdragna Pink floyd-tempo en klart godkänd vaggvisa, eller Chemical brothers alldeles egna 747 om man vill det.