lördag, augusti 18, 2007

Calvin Harris

Rökförbudets intrång på den svenska köttmarknaden förde inte bara med sig det positiva faktumet att kläderna dagen efter slapp stanken av tobak. Vi svenskar fick helt enkelt bekanta oss med ett för oss nytt fenomen: rökruteromantiken. Allt för ofta har jag fastnat i den lilla inhägnad där folk träffas för att mata kräftan, och varit lite smartare än vanligt, lite roligare än vanligt och kanske lite snyggare också. Men det hör inte hit. Ett utav de bättre råden jag fått det senaste året är att jag bör sluta ta mig själv på för stort allvar och detta skedde i just en rökruta. Vem främlingen som gav mig rådet var har jag ingen aning om men ungefär varannan månad försöker jag följa dessa bevingade ord. Jag är inne i en sådan period nu. Vilket följaktligen leder oss in på Calvin Harris.

Egentligen borde jag kanske inte titta åt hans håll då jag för det mesta inte har självdistans nog för att umgås med något som i folkmun kallas p3-hit (åtminstone inte erkänna det). Kanske har det för tillfället att göra med att jag nyligen råkade bli ett år äldre och att jag befinner mig i en smärre ålderskris. Den stora tvåan och femman är ju precis runt hörnet. Eller så handlar det helt enkelt om ett stort C och ett stort H. Den unge skotten gör nämligen glättig elektronisk pop som får min lekamen att bete sig på samma sätt som när Mylo staplade in på scenen med Drop the pressure tvåtusen-någonting. Med nio tår i det förgångna är Calvin Harris för åttiotalet vad Pop Levi i våras var för sjuttiotalet, en konnässör av stora mått med fingertoppskänsla för såväl rena pastischer som smått nydanande sneglingar. Om Franz Ferdinand-Alex och LCD Soundsystem-James tagit hjälp av Digitalism för att skriva en disco-opera i åttiotalstappning med en specialcastad sockerstinn Patrick Wolf i huvudroll hade inte Calvin Harris haft så mycket att tillföra. Nu får han mig åtminstone på ett strålande humör. Tur att inte dj:n spelade Disco heat den där kvällen i vintras, då hade jag inte befunnit mig i rökrutan utan hade antagligen svettats framför någon högtalare på dansgolvet. Och då hade jag ju inte upptäckt Calvin. Ironiskt så det förslår.

Calvin Harris - Disco heat (högerklicka, spara som)

2 Comments:

Anonymous anfang said...

Ålderskris? Kom ihåg vad Lloyd Cole skaldade: "Life begins at thirty, so I have been told" ;-) För övrigt är Calvin Harris-spåret lite kul. Missa inte heller hans remix av Groove Armadas "Get Down" - finfint dansant!

27 augusti 2007 13:46  
Blogger oskar. said...

Jag hoppas att han har rätt. Min åldersnoja har åtminstone lagt sig. För att nyttja gamla klyschor: det blir bara bättre och bättre...

27 augusti 2007 14:14  

Skicka en kommentar

<< Home