Holler, Wild rose!

Jag hade fått för mig att jag tagit ett steg åt sidan för ett slag, en liten paus från gitarrmangel då min något naiva hjärna tidigare i år på fullt allvar trodde att Twilight sad bara var ett kortare återfall. När nu Holler, Wild rose! uppenbarar sig är det bara att inse fakta: bananskalet som emellanåt kallas shoegaze och post-rock får mig på fall ytterliggare en gång. Ämnets vara eller icke vara har ju tagits upp på bloggen för bara några dagar sedan och Niklas: jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för att jag är inne på dina domäner och trampar med leriga skor.

Holler, Wild rose! rör sig i de skuggzoner av musiklandskapet jag nämnt här ovan, det låter ungefär som om Radiohead börjat knarka Jeff Buckley och återigen blivit blixtförälskade i sina sexsträngade instrument. Från ruta ett på debutalbumet med den missvisande titeln Our little hymnal tar sextetten i från tårna, ljudbilden tillåts dock aldrig att kvävas av gitarrer utan andra ljud ekar ständigt någonstans i bakgrunden. Det är främst deras okonventionella låtbygge jag finner mest förföriskt då de alltsom oftast låter barriärerna mellan vers och refräng hänga löst i luften. Stundom är det teatralt som en viss herr Wainwright, två minuter senare episkt likt Sigur rós och i nästa stund presenterar de ett mörker Interpol ståtade med innan de började släppa skivor prydda av uppstoppade djur. Att deras bandnamn må vara lite skrattretande (konstigt nog är de inte från Austin) rycker jag bara lite nonchalant på axlarna åt, det spelar nämligen ingen som helst roll när det inledande Holler! efterföljs av en av de finare ljudmattorna anno 2007.

Holler, Wild rose! - Holler, Wild rose! (högerklicka, spara som)
myspace.
En gratis mp3 finns på last.fm