Jens Lekman, Kägelbanan 28/9

Jens Lekman förklarar på sitt inåtvända muntra sätt att hans senaste album Night falls over Kortedala för någon vecka sedan placerade sig som etta på den svenska försäljningslistan. Han avslutar sitt mellansnack med att tillägna den nuvarande ettan Paul Potts den efterföljande låten och det är något typiskt lekmanskt över den gesten. Sympatiskt och ärligt. En kväll i Lekmans sällskap är lite som en kupa cognac framför en brasa i alperna.

Få artister skulle välja att inleda med en av sina största hits men Kortedalasonen däremot väljer Black cab som ouvertyr och självklart känns detta i Lekmans fall som något helt naturligt. När han efter öppningsnumret får uppbackning på scen utav ännu en handfull musikanter och det hela briserar ut i en ytterst själfull version av Into eternity har han mitt hjärta i en ask. Hans arrangemang kommer till liv på ett helt annat sätt på scen och Lekmans röst är fullkomligt makalös. Opposite of halleluljah och A postcard to Nina är näst intill fulländade och jag kan inte annat än hänföras av bandet Lekman plockat med sig: det spelas saxofon, dragspel, fiol, tvärflöjt och antagligen fjorton andra instrument jag glömt eller inte lagt märke till. De är helt fantastiska. Men det tar inte slut där. Huvudnumret avslutas med gyllene trion You are the light, A sweet summersnight on hammer hill och Friday night at the drive in bingo. Superbt är ett ord som används för sällan dessa dagar.

I extranumret gör han, ackompanjerad av två fioler, en blödande vacker version av Jag tyckte hon sa lönnlöv och han lockar till oväntad allsång i Pocketful of money. När han tackar för sig är det med sådan ärlighet och värme att mitt inre näst intill når kokpunkten. Faktumet att han tidigare tappat bort sig en smula i A higher power gör bara intrycket ännu finare. För finns det någon artist som förtjänar en förstaplats på topplistan så mycket mer än alla Lars Winnerbäckar och Martin Stenmarckar så är det Jens Lekman.