Pop Dakar

För knappt en vecka sedan gjorde jag ett sedvanligt besök på gratisfestivalen Pop Dakar i Stockholm. Årets program såg dock ovanligt blekt ut, på förhand var det i princip bara den hemliga gästen och First Floor Power som lockade. Gentle Touch pockade givetvis också på uppmärksamheten, men i slutändan blev de förbisedda då jag kom upp till festivalområdet strax innan den hemliga gästen skulle göra entré. Innan konserten stod folk och spekulerade i Radio Dept., Jens Lekman och även Iron Maiden (förhoppningsvis ett skämt). När Thomas "Orup" Eriksson gick på scenen var det därför många (inklusive jag) som blev en aning förvånade. Denna folkkära artist har visserligen erhållit någon slags kultstatus i indiekretsar under det senaste året, men jag undrade om han skulle klara av att behålla publiken utan andra hjälpmedel än sin gitarr till hands. I början var det många som gick, men de som stod kvar verkade mycket nöjda. Regn hos mig, Magaluf, Stockholm, m.fl, ledde till allsång och det var faktiskt väldigt roligt att lyssna till den hitparad som bjöds.

Därefter var det First Floor Powers tur att inta den stora scenen. De verkade på bra humör, men till mitt stora förtret spelade de nästan uteslutande låtar från sitt kommande album. Jag hade förväntat mig att få höra en hel del gamla klassiker, men fick vackert nöja mig med Hanging outside my window looking down och Fat the rich. De nya låtarna gav inte heller något bra första intryck och spelningen var en rejäl besvikelse. Avslutningsvis blev det en titt på Laakso som gjorde en helt okej spelning även om ljudet inte var särskilt bra. Markus Krunegårds snäsiga kommentar till ljudteknikern var med andra ord befogad, men bandet borde ändå fundera igenom sin rockiga liveuppsättning som har en förmåga att gå över gränsen ibland med distad bas och gitarrmangel som inte riktigt lämpar sig för deras musik.

Med facit i hand var alltså Orup den roligaste upplevelsen på Pop Dakar, och jag är inte helt säker på att det är ett gott betyg.