Skallander

Jag vet inte riktigt vad det är med Type och omslag med mangatouch. Helios och North sea har fått utstå den något tveksamma behandlingen innan och nu även Nya Zeeländska Skallander, etikettens newbies om så vill. På gott och ont är det möjligen det mest barnvänliga det engelska bolaget släppt ifrån sig i år och för att vara lite plump handlar det om ganska ordinär singer/songwriter-pop med dynamisk udd. Likt deras temporäre stallkamrat Benoît Pioulard är de tvenne herrarna duktiga på att skriva och framföra luftiga arrangemang framsjungna med värme och innerlighet. Dock är inte Skallanders komplexitet lika utpräglad utan de tyst framsjungna stämsångsstyckena bärs som mest fram av smygande trummor och blåsarrangemang framförda av en ensemble som, titt som tätt, försöker slå världsrekord i att spela så tyst som möjligt. När nu hösten på allvar tagit sitt grepp om volvoland passar Skallanders självbetitlade debut utmärkt som tidsfördriv. Det är nämligen ett album som klappar dig på axeln när du väljer att stanna inomhus och som ibland vaggar dig till sömns när du inte kan sova. Längre än så räcker det inte. Vissa dagar duger det bra.

Skallander - Misery (högerklicka, spara som)