The Bird and the bee - Please clap your hands EP

Jag vet inte om någon utav oss tidigare rapporterat om L.A-duon The Bird and the bee. I början av året gav de oss skäligen anledning i och med deras självbetitlade debutalbum, som stundom var en delikat upplevelse. Tur nog påminner de världen om sin existens genom att följa upp debuten med en minst lika tilltalande femspårs-ep vid namn Please clap your hands. Ep:n tar vid där albumet slutade och det är med förtjusning jag sätter tänderna i det sliskigt sockersöta materialet. Melodierna åker shotgun hela vägen, Inara George's röst är perfekt avvägd och produktionen är så välpolerad att man emellanåt kan spegla sig i den. I Polite dance song hittar bandet nya vägar och i Man låter det så mycket Lily Allen att till och med Keith Allen skulle få svårigheter att höra skillnad (förklaringen finns kanske i att Greg Kurstin, ena halvan av just The bird and the bee, hade både ett och två fingrar med i produktionen av Allens Alright, still).

Ep:n tar dock en tvärsväng lagom till avslutingen i och med det smått djärva covervalet i Bee gees tryckarklassiker How deep is your love. Om du för sissådär elva år sedan fastnade för Take thats sorti har du nu en anledning att bli lite gråtmild och nostalgisk. The bird and the bee lyckas nämligen göra originalet rättvisa med sin varma och själfulla version, så nu behöver man inte lyssna på den i smyg längre. De lyckas till och med radera något som jag trodde var ett faktum: att Dru Hill hade förstört den för all framtid.

The brid and the bee - Man