Boys noize - Oi oi oi

Brukar du också vakna fyrtio minuter för sent alternativt trycka på snoozeknappen tolv gånger för mycket så har du här årets album att stressa till jobbet, skolan eller godtyckligt tidsfördriv till. Boys noize fullängdare Oi oi oi är nämligen den bästa "gå så fort du kan och inget kan komma i min väg"- musik som dykt upp sedan Orup gick och bev hipp igen. Dessutom känner man sig tuff när man lyssnar på den. Ungefär som när jag dagligen cyklade till skolan 1996 och lyssnade på Evil empire. I tre månaders tid. Oi oi oi håller kanske i tre veckor. Å andra sidan är jag elva år äldre nu.

Boys noize är tyske Alexander Ridha och han har tidigare remixat i princip alla värda att nämna. Förutom Orup. Han är homie med Tiga och har hörts på diverse samlingar, med Kitsunés Maison-serie som tyngst merit i cv:t. Och ljudbilden är Kistsuné så det nästan skriker lika mycket om det som musiken i sig. För det är hård taktfast elektro det handlar om. Medryckande så det förslår. Snyggt så man bländas. MEN. Så mastigt att brylépudding framstår som isbergsallad i jämförelse. Det går på fulltryck från början till slut men helhetsintrycket blir att det är vadd spunnet på samma socker, om och om igen. Som fristående låtar fungerar i princip hela albumet medan de tillsammans gärna blir lite tjatiga. Bäst blir det i stenhårda & down, och poppiga Let's buy happiness hör jag gärna vilken dag som helst på ett dansgolv nära mig. Varför den några månader gamla remixen av Feist's My moon my man finns med förstår jag inte alls. Hade varit roligare om Feist remixat Shine shine.

Boys Noize - Let's buy happiness