Last days - These places are now ruins

Ni känner antagligen till typen vid det här laget. Den typen av artister som på ett sparsmakat sätt blandar loopade pianoslingor med brus och knaster, som är mer intresserade av karga naturlandskap än av storstäder, som anger minnen och människor som främsta inspirationskällor och som döper sina alster till något i stil med Autumn/dust eller I dream of birds. Last days faller in under alla dessa beskrivningar och bakom aliaset döljer sig Graham Richardsson, en skäggprydd ung man bördig från södra England. Hösten 2006 debuterade han med albumet Sea och den, av n5MD, nyligen släppta These places are now ruins följer i dess fotspår.

Den lilla subtila resa Richardsson bjuder med oss på blir i lyssnarens öra till ett äventyr i fickformat, ett smått sensationellt sådant dessutom. Däremot är sensationerna smygande och dolda. Vi rör oss ständigt i ett tämligen traditionellt ljudlandskap där man hör spår av såväl Fennesz som Stars of the lid som Khonnor men där även svenska akter som Erik Enocksson och Library tapes ligger nära till hands. Det är emellanåt så påträngande vackert att jag flertalet gånger stannat upp och verkligen lyssnat, även om jag befunnit mig mitt på ett övergångsställe, och de gånger pianot ensamt får härska gör min hjärna små eskapader. Minns dofter, känslor och tankar. These places are now ruins är ärligt talat bland det bättre i sin genre 2007. De tre inledande spåren griper genast tag i mig medan spåren i mitten inte riktigt håller samma standard. Avslutande delen är dock helt magnifik. Att kastas mellan hopp och förtvivlan har sällan varit så delikat. Och ett vackrare vemod än detta får vi leta länge efter.

Last days - Reasons to go