Mark Kozelek, Promise and the monster, Södra teatern 23/10

När tonårspoeten Mark Kozelek kliver på scenen på Södra Teatern i Stockholm är medelåldern förmodligen cirka trettio plus i lokalen. Han är klädd i illa sittande lösa kostymbyxor, skjorta och kavaj, allt i svart förstås. Kozeleks självironi går inte att ta miste på, och han drar gång på gång halvt förutsägbara skämt om sitt lyftande hårfäste och sin dödstråkiga kompgitarrist, men framförallt om bloggjournalistik och efterblivna spanjorer. Publiken lyder förstås minsta vink, och skrattar till och med åt Marks gubbsjuka skämt om hur öppnande akten Promise and the monster smiskar sin gitarr.

Han provar mycket nytt material denna afton, vilket både känns exklusivt och kul, men som samtidigt i längden blir lite sömnigt. Gentle Moon rusar förbi i en vacker version, men det är egentligen först med låtarna Four Fingered Fisherman och Tiny Cities som det börjar bli riktigt intressant. Båda låtarna hämtade från Modest Mouse-tributen Tiny Cities. Kozelek spelar de gamla Red House Painters-låtarna San Geronimo och Mistress, och den sistnämnda av dessa blir även den till comic relief då Kozelek upptäcker att en av strängarna är rejält ostämd. Mark Kozelek är en otroligt skicklig musiker, och det går varken anmärka på hans sångröst eller gitarrspel, men lite mer av musikaliskt publikfrieri istället för stå-upp-komik hade i åtminstone från min sida varit önskvärt denna oktoberkväll.

Ett sammantaget bättre uppträdande bjuder öppningsakten Promise and the monster på när hon ensam på scen med sin förtrollande röst förvandlar södra teatern till en snårig och spöklik sagoskog. Likt en hybrid av Cat Power, Joanna Newsom och Nick Drake bjuder Billie publiken på material från debuten Transparent Knives, som kandiderar till en av årets svenska än så länge. Night Out och Antarktis förmedlas med en nerv och äkthet som knappt skådats sedan Karin Dreijer och i ett par a capella-nummer visar hon prov på en otrolig sångröst. Det vilar hela tiden något ganska hemligt, skevt och farligt under ytan av Promise and the monsters musik, vilket ganska tydligt illustreras i ett instrumentalnummer där hon med hjälp av sin delaypedal pendlar mellan aggressivitet och försiktighet. Det är bara att lyfta på hatten, jag har väntat länge på en svensk artist med verklig karaktär och passion i den här genren.

Sun Kil Moon - Four Fingered Fisherman
Promise and the Monster - Night Out

Foto: Björn Bergenheim
Rockfoto.nu