Arcade fire, Annexet 5/11

Att Arcade fire gått och blivit världens största indiecirkus är väl föga förvånande för någon. När deras dödscabaret för andra gången i år besöker den kungliga huvudstaden så har ryktet spridit sig till såväl trettonåringar som sextioplusare. Lokalen har således växt ett snäpp vilket jag är tacksam över då det där med att hänga på lås inte riktigt är min kopp the. Kanadensarna inleder med en dundrande version av Black mirror som knappast kan gjort någon besviken. Men sedan händer något. De tappar fokus och de slarvar sig igenom både Keep the car running och Laika och reser sig egentligen inte förrän My body is a cage fullkomligen exploderar ett fåtal låtar senare. Det är även först då jag inser varför de envisas med att kuska runt världens alla hörn med en kyrkorgel i trunken. Arcade fire sparar liksom inte på krutet och plötsligt känns inte liknelsen mellan Win Butler och Jason Pierce speciellt långsökt.

Det är en lite makaber stämning som fyller konsertlokalen då de ständigt envisas med att projicera bilder av sig själva på de skärmar som i olika storlekar finns utplacerade lite överallt på scenen. Emellanåt känns det som att det är en minneskonsert för dem själva vi bevittnar. Men de balanserar det hela ganska bra och även fast ett ödesmättat allvar vilar över scenen blir det aldrig krystat eller skitnödigt. Hade de tagit det hela ett steg längre hade de riskerat att bli indiescenens svar på My chemical romance men nu får de nöja sig med att framstå som Kanadas svar på Kent. Eller kanske inte.

Ljudmattorna fortsätter under kvällens gång att hänföra och det är inte mycket av deras repertoar jag saknar. (Antichrist Television Blues) framförs på blodigt allvar, Headlights blir live allt den inte lyckas vara i studioversion medan övergången från Power out till Rebellion (lies) är utstuderat snyggt onanimangel. Extranumret Intervention har jag svårt att se att någon kan misslyckas med medan Wake up får ståta som urladdningsavslutning på en bra konsert. Arcade fire kom, såg och segrade. Återigen. Och någonstans i Sverige somnar en bitter Jocke Berg, lite pissed över att han inte kom på det där med kyrkorgel först.