Deerhunter, Kägelbanan 15/11

Jag gillar känslan av att vara på Kägelbanan. Jag gillar att man får en stämpel på handen, att lokalen påminner om ungdomsgården Valhall i Falun och att det finns en liten läktare längst bak. Det är alltid en nostalgisk känsla som infinner sig strax innan konserten börjar, framförallt denna kväll då lokalen är tunnsådd på människor. För hur ofta brukar ungdomsgårdar vara fullsatta?

Deerhunter är för kvällen något mer introverta än vad jag förväntat mig och ägnar på så när ett thank you då och då knappt publiken en tanke. Efter två låtar sätter sig den hostande Bradford Cox på scengolvet medan resten av bandet står bortvända nittio procent av tiden. Det kalla klimatet har gått hårt åt på amerikanerna och det är inte för inte man tycker lite synd om dem när Cox ber om ursäkt och skanderar att han är sjuk. Ironiskt nog hamnar trummisen Moses Archuleta i fokus men vad gör väl förkylningar och sittande frontmän när ljudbilden knappast verkar lida av några bakterieingrepp. Cryptograms låter som om Silverbullit rekryterat Noah Lennox på sång medan Octet på scen förvandlas till Stooges-psykadelia för tvåtusentalet. Allt material mår dock inte lika bra i livetappning. De instrumentala spåren tenderar att försvinna i reverbträsket samtidigt som Wash off tyvärr blir till en relativt blek och ordinär rocklåt. Jag hade kanske förväntat mig mer av kvällen men kan inte tillåta mig att vara bitter. Det känns som att Deerhunter gav vad de kunde, de kommer nog tillbaka nästa år. Och då har de förhoppningsvis kommit ihåg att packa ned lusekoftan.


Deerhunter - Cryptograms
Deerhunter - Wash off
Deerhunter - Strange lights