The Octopus project - Hello avalanche

Skulle du vilja lyssna på ett band bestående av en smånervös svärmordsdröm, en Rederiet-Uno-lookalike, en kvinna med femtiotalsreklamsfestisch och en festprisse med samma humorkaraktär som valfri studentspexare? Utgår vi enbart från frågan hade jag antagligen hållit mig långt långt bort. Lägg till faktumet att de valt att posera runt en oversized konstgjord isbjörnsfot* och jag hade bosatt mig på Shetlandsöarna föra att minimera risken att ens bli utsatt för något dylikt. Men, man skall inte döma hunden efter håren som det så fint heter. Det ystra gänget (om det är ok att jag skriver så) kallar sig för The Octopus project och gör tämligen finfin elektronisk gladmusik.

Austinborna nådde för cirka två år sedan någon form av formtopp med albumet One ten hundred thousand million men detta valde undertecknad att strunta i så deras färska fjärdealbum Hello avalanche är mitt första möte med dem. Och jag kan villigt erkänna att jag dukat under för deras flamsochtrams-electronica som stundtals är så avvägt producerad att jag till och med förlåter dem för isbjörnsfoten. Jag blir ständigt fascinerad över att det låter så vansinningt enkelt och självklart, som att de träffats under en helg och improviserat ihop allt. Tretton spår, tretton tagningar. Antagligen ligger det tredubbla bakom enbart för att få det att låta så. För att inte tala om efterarbetet.

Det starka i deras musik ligger i att de på ett effektivt sätt kombinerar elektroniska element med mer traditionella. Lyssnar man med ett öra låter det som ordinär instrumental rock, lyssnar man med det andra blir det Nintendo-electronica. Men det är i kombinationen styrkan ligger och det är när de två smälter samman som underverk börjar skönjas. Dock blir det lite väl mastigt och efter att de har gett allt krut i tolv låtar kommer jag att tänka på princesstårta. Och laktosintolerans. Som tur är lugnar de ner sig i avslutande Queen där de till och med öppnar munnarna och framför en liten Postal service-hymn. En finstämd avslutning på ett album som mår bra av den berömda "plocka russinen ur kakan"-metoden.

The Octopus project - Blackl blizzard/Red umbrella

* Ja, jag vet att det heter ram. Men fot låter finare.