söndag, december 30, 2007

Årslistan 2007

01. The Field - From Here We Go Sublime
Man känner sig av någon märklig anledning alltid lite brittisk när man korar ett svenskt album till årets finaste. Men nu handlar det inte om vilken pubrock som helst utan särdeles välproducerad minimal techno med ambientstänk. Axel Willner tog Stockholm, Sverige, Europa och världen med storm på grund av sitt sublima furstlingsverk. Ordet musikexport har inte legat bättre i munnen sedan It must have been love toppade billboardlistan.

The Field - Everday

02. Windmill - Puddle City Racing Lights
En av årets starkaste debutanter dök upp från ingenstans och trollband oss med sin gälla röst. Matthew Thomas Dillon skalade av verserna medan det däremot inte sparades på krutet i refrängerna. Med detta väl beprövade koncept till sin hjälp skrev han några av årets finaste låtar. Det andas popgeni om Dillon, en artist som vi säkerligen får anledning att återvända till i framtiden.

Windmill - Tokyo Moon

03. Radical Face - Ghost
Redan i slutet av tvåtusensex kunde den ivrige avnjuta Ben Coopers sovrumscollage Ghost. Jag tillhörde de ivriga, sedan Cooper imponerat djupt på mig med sitt Electric President-projekt tidigare samma år. När det nu blivit dags att summera år tvåtusensju är det bara att konstatera att Ghost har funnits där i toppen hela tiden. Och avslutningsspåret Homesick kan vara en av de mest rörande ballader vi hört på länge.

Radical Face - Homesick

04. Burial - Untrue

Om häxmästare Burials självbetitlade fjolårsdebut var ett dämpat skrik från marianergraven så är Untrue ett hastigt andetag uppe vid ytan, ett besök bland oss vanliga dödliga. Eller en simulerad tur i ett universum där det regnar nerifrån och där ärkeänglar söker endorfinkickar på Mcdonalds ackompanjerade av tomhylsor och glas som träffar det rutiga kakelgolvet. Untrue är ett säreget stycke introvert dissekering av såväl takter som psyke och är ett album som är värt att hylla av enbart den anledningen.

Burial - Archangel

05. M.I.A. - Kala
Arular tillägnades far. Kala mor. Det kan knappast kännas oangenämt att vara Maya Arulpragasams föräldrar. Oangenämt kändes det knappast heller att återigen sålla sig till denna halvt srilankianska och halvt brittiska pippi långstrumps lyssnarskara och bevittna hur hon beväpnad med clash-kulor och pixies-granater mejade ner allt vad kling, klang och sedvänja heter. Årets hitparad helt enkelt. Hade det inte varit för att Timbaland kommer in och stönar om någon indiankoja i sista låten hade vi antagligen kallat det årets album. Nu räckte det gott till en femteplats.

M.I.A. - Paper planes

06. Panda Bear - Person Pitch
Noah Lennox skapade i år ett monster av sin pandabjörn. En pandabjörn som frustade och pustade och med lätthet blåste omkull det mesta i musikväg. Inget annat album kändes så genuint ihoplappat eller presenterade en så hårt sammanbunden enhet. Självklart fungerar Take pills och Bros tagna ur sitt sammanhang men det var som helhet Person pitch regerade. Panda bear gjorde något så gediget som att förse året med guldram, om ni förstår vad jag menar.

Panda bear - Take pills

07. Animal Collective - Strawberry Jam
Både Noah Lennox och Avey Tare prövade under det gångna året sina egna vingar vid sidan av djurkollektivet. Lennox serverade praktverket Person Pitch medan Tare tillsammans med Valtysdottir från Múm levererade den mindre uppmärksammade och smått pinsamma baklängesutflykten Pullhair Rubeye. Tillsammans med sina vänner i Animal Collective förde de dock mycket väntat den stabila skutan vidare och bjöd på ytterligare en mycket stark skiva i bästa Feels-anda. Dessutom var deras konsert på Medis i Stockholm något av det bästa som skådats på länge.

Animal Collective – Winter Wonderland

08. Arcade Fire - Neon Bible
Kanske stod den på förhand väntade nollsju-favoriten sig inte riktigt lika bra som vi hade trott. Hursomhelst vore det löjligt att förneka storheten i låtar som Intervention och Black Wave/Bad Vibrations, även om det nu är över ett år sen de spelades som flitigast av de bloggkonsumerande indiekidsen. Win & Regine visar ännu en gång att det fortfarande går att knåpa ihop indiemonster till låtar utan att ta till elektroniska hjälpmedel.

Arcade Fire - Black Wave / Bad Vibrations

09. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
Den på förhand skeptiska inställningen till göteborgssonens nya skiva förbyttes ganska snart till förtjusning när Lekman i första smakprovet från skivan (singeln Friday night at the drive-in bingo) bjöd på saxofonåtertågets allra finaste ögonblick. Med denna mångsidiga uppföljare visade Lekman alla som tvivlat att han ännu inte spelat ut sin roll på den svenska popscenen.

Jens Lekman - Your Arms Around Me

10. Tender Forever - Wider
2005 års debut The soft and the hardcore var visserligen en skaplig skiva, men ett sådant stordåd som Wider hade man verkligen inte väntat sig av fransyskan Melanie Valera. Vi bugar för denna positiva överraskning och bockar inför en av årets bästa låtar, nämligen Folded Papers.



Tender Forever - Folded Papers

11. Beirut - The Flying Club Cup
Det var kanske vinna eller försvinna som gällde för Zach Condon i år. Frågar ni mig tog han en jordskredsseger genom att klyva motståndarnas pilar på mitten. Hans väg till indievärldens parnass kändes återigen så självklar, så löjligt enkel och bara alldeles alldeles underbar. Att Owen Pallet packade sitt pilkoger och sin båge och anslöt var bara kronan på verket, The flying club cup blev en förädling av den hjärtskärande Gulag orkestar. Det är Zach Condon jag vill ha!

Beirut - Nantes

12. Andrew Bird - Armchair Apocrypha
Fiolpopen har under senare år fått sig ett litet uppsving tack vare Final Fantasys framgångar. Owen Pallett får ursäkta, men genrens dominant heter faktiskt Andrew Bird. Med senaste skivan Armchair Apocrypha visade han var skåpet skulle stå och återerövrade därmed platsen som fiolpopens finest.


Andrew Bird - Yawny At the Apocalypse

13. Digitalism - Idealism
Det var en hård kamp som utspelade sig under året, den elektroniska dansmusiken armbågade sig in musikvärldens finrum och det var tre akter som hade vassare armbågar än samtliga. För vår del var det Digitalism som spenderat mest tid i hyvelmaskinen men det hade kanske lika gärna kunnat vara Justice eller SMD som knipt denna plats. När rocken i år tog omvägar på kringelikrokstigar i snårig vegetation så var det Digitalism som fick stå för det raka, det hårda och det pumpande.

Digitalism - The Pulse

14. Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank
Med denna skiva slog en av världens skickligaste låtskrivare slutligen igenom på allvar och spelas numera på såväl MTV som kommersiell radio. En anledning att vända honom ryggen, menar vissa. Dumheter, svarar vi. Trots ett något mer ojämnt låtmaterial än vad Isaac Brook tidigare skämt bort oss med så är det här onekligen en väldigt bra skiva där smått fantastiska kompositioner trängs med varandra.

Modest Mouse - People As Places As People

15. Le Loup - The Throne Of The Third Heaven Of The Nations' Millennium General Assembly
Jag vet inte om det var ett medvetet val att Le Loups debutalbum släpptes just den 11:e september. Mer än något känns albumet som ett studium i det främmande och okända med en säreget morbid underton, de var således alltså ungefär lika lätta att avfärda som att älska. Oh this world was made for ending skanderar de i Planes like vultures och under sådana omständigheter så är det väl bara att omfamna det man kan.

Le Loup - We Are Gods! We Are Wolves!

16. Thurston Moore - Trees Outside the Academy
Noisemästaren från Sonic Youth lade rundgången på hyllan för att istället plocka fram den akustiska gitarren och visa att gammal är äldst. Den akustiska kostymen passade Thurston alldeles utmärkt och det är dessutom på gränsen till omöjligt att motstå en artist som inkluderar en dålig, men underhållande, spoken word-inspelning från sina tonår som sistaspår.

Thurston Moore - Fri_Emd

17. Matthew Dear - Asa Breed
Av någon märklig anledning föll Matthew Dear i glömska inför halvårslistan, vilket vi också blev påminda om av en uppmärksam läsare. Med Asa Breed satte Dear fingret på något ganska typiskt för vad vi ville höra av den mer intelligenta dansmusiken under 2007: återgången till det minimala. Med god smak för repitition och fina melodier styrde han upp ett av årets starkaste kort. Singeln Deserter är inte riktigt representativ för skivan, men likväl för god för att mista.

Matthew Dear - Deserter


18. Apparat - Walls
Sascha Ring stod tillsammans med Ellen Allien för en riktig godbit under föregående år. Jag pratar naturligtvis om guldklimpen Orchestra of Bubbles. Stående på egna ben tedde sig Walls till en början en aning tafatt i förhållande till Duplex som kom för fyra år sedan. Men efter mer och mer rotation i ipodsen såg vi styrkan i skivans relativt komplexa låtar och skivan klättrade sig uppåt på listorna. Walls präglas av mjuka, fuzzade synthar och beats programmerade in i perfektion. Som kronan på verket innehåller den dessutom en av årets allra starkaste låtar: Head Up.

Apparat - Head Up

19. Blonde Redhead - 23
Trion innehållande ett tvillingpar och ett äkta par kan av allt att döma inte må särskilt bra. På 23 ställde man upp med ytterligare tio nattsvarta spår, även om det emellanåt fanns viss tillstymmelse till både poppiga refränger (Dr. Strangeluv) och disco (Silently). En sak är säker: Blonde Redhead bevarar sin position som vår starkaste leverantör av skev noisepop.

Blonde Redhead - Silently

20. Woods - At Rear House
Medlemmarna i Woods ger inte mycket för cd-formatet och gav först ut sin skiva på det pålitliga mediet kasettband. Genom digital distribution kunde dock At Rear House med till stor del bibehållen rosslighet och burkighet nå ut till en större lyssnarkrets. Och det är vi mycket tacksamma för, eftersom låtarna som letade sig ut från de snåriga skogarna kring Bear Mountain var årets allra finaste lo-fidelity.

Woods - Ring Me To Sleep


21. The National - Boxer
Brooklyns ledsnaste män fortsatte med djurtemat och presenterade tolv spår sprängfyllda av vuxenproblematik, längtan och svartvita foton. Boxer var musik för kaffet på söndagmorgonen, en av de där dagarna när solen tenderade att försvinna bakom regntyngda skyar och när fåglarna flög lägre än vanligt. En av de där dagarna det var innerligt skönt att bara leva. För är det något som The Nationals musik lyckas med är det att göra det mesta lite vackrare.

The National - Fake Empire

22. Stars Of the Lid - And Their Refinement of the Decline
Att krankys flaggskepp Stars of the lid skulle leverera var det kanske inte många som vågade tvivla på. Men att de skulle göra det på ett sådant sätt var väl mer än någon vågat tro. And their refinement of the decline fick mig tveklöst att känna mer än något annat album i år, det framkallade känslor på bussar, tåg och bibliotek och många gånger vaggade det mig även till sömns. I positiv bemärkelse. För det många inte vet är att 24-åringar också behöver vaggvisor.

Stars of the lid - Apreludes (in C sharp major)

23. Maps - We Can Create
Med EP:n Start Something hamnade James Chapmans namn på allas läppar under slutet av föregående år. Trots skyhöga förväntningar stod han pall och levererade en finfin fullängdare som bara har fortsatt att växa under året.

Maps - Don't Fear


24. Throw Me the Statue - Moonbeams
Scott Reithermans karriär har tagit ordentlig fart under året. Från okänd fömåga utgiven på eget skivbolag till en omtalad indieakt med kontrakt hos Secretly Canadian på bara några månader. En utveckling som visserligen inte är mer än rätt när man spottar ur sig låtar som Lolita, Young Sensualists och Conquering kids.

Throw Me the Statue - Young Sensualists

25. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
En helt vanlig singer/songwriter vid första anblicken, men när man grävde lite djupare insåg man snart att Justin Vernon hade åstadkommit någonting utöver det vanliga på sin debutskiva. Den beryktade skogsvistelsen inspirerade uppenbarligen till storverk som på samma gång blev en välbehövlig vitamininjektion för "ledsen man med gitarr"-genren.

Bon Iver - re: Stacks

Listan bygger på en sammanräkning av Bunny Rabbits tre skribenters individuella listor. Skivor som rankats i topp, från plats ett till fem har getts bonuspoäng för att göra listan mer rättvis. Individuella listor finns i bloggens högerspalt under rubriken "viktiga poster". Bunny Rabbits vill också passa på att önska alla läsare ett gott nytt år! Under januari månad försvinner en tredjedel av redaktionen för att undersöka Perus psychenoise-scen, men Johan och Oskar kommer finnas på plats och förgylla er vardag med intressanta inlägg om vad som händer i musikvärlden. På återseende!

15 Comments:

Anonymous Anonym said...

Bra lista! Håller med om de flesta topplaceringarna, men tycker att ni kunde puttat upp Beirut och Thurston Moore några snäpp. Gott nytt och fortsätt i samma stil!

31 december 2007 kl. 14:11  
Anonymous Anonym said...

Kul att windmill kom två, underbar skiva som får alldeles för lite uppmärksamhet. :) Sen tycker jag nog Boxer borde upp några snäpp.

1 januari 2008 kl. 13:24  
Blogger Anna said...

Jag gillar eran lista:) Gott nytt år!

2 januari 2008 kl. 16:15  
Blogger Johan said...

Tack för att ni läser och kommenterar! Missa dock inte att ta en titt på våra individuella listor i högerspalten.

2 januari 2008 kl. 21:47  
Anonymous Anonym said...

Eran lista får helt klart godkänt!

Men jag tycker nog ändå att min är snäppet bättre 8)

http://sunshinecab.blogg.se

3 januari 2008 kl. 20:36  
Anonymous Anonym said...

Alla måste lyssna på Bon Iver, bara så ni vet.

4 januari 2008 kl. 11:57  
Blogger Johan said...

Vi vet, siimä. Framförallt måste man lyssna på den bifogade låten, tappa hakan och därefter går man vidare till skivan.

4 januari 2008 kl. 22:09  
Blogger pedram said...

bra lista, känns som ni fick med det mesta. skulle själv sätta boxer som #1 dock :)

5 januari 2008 kl. 19:06  
Anonymous Anonym said...

Fin lista, jag håller också Pandan, Le Loup, Windmill m fl mycket högt. Stars of the Lid skall jag lyssna lite mer på. Undrar till sist bara vad ni tycker om The Sea And Cakes och Deerhoofs respektive plattor. Är de inte alls er grej eller ligger de strax utanför era listor?

6 januari 2008 kl. 14:38  
Blogger Johan said...

anfang: För min del så ligger The Sea and Cake långt ifrån listan, tyckte att det var en ganska tråkig skiva. Deerhoof har jag inte lyssnat särskilt mycket på, gav den några lyssningar precis när den kom, men fastnade inte riktigt. Om du rekommenderar den starkt så ska jag givetvis ge den en ny chans.

6 januari 2008 kl. 14:53  
Anonymous Anonym said...

Allt utom sista låten på Deerhoofs "Friend Opportunity" är mycket bra (särskilt "Perfect Me" och "Galaxist"), så skivan är värd ett par extra lyssningar.

6 januari 2008 kl. 15:14  
Blogger oskar. said...

Simää: Jag vet det nu. Tog inte tag i Bon Iver förrän nu och den skulle nog placerat sig även på min lista om man säger så.

Anfang: Stars of the lid bör du definitivt kolla upp. Den var lite av 2007-års tårta. Tyvärr har jag varken lyssnat på Deerhof eller Sea and cake. Det blev en liten antireaktion från min sida vad gällde just dem, har för mig att jag skulle ta hem Deerhof via emusic men att det blev något problem. Så jag såg det som ödesbestämt att jag skulle missa det albumet. Å andra sidan missar man alltid en massa varje år. Jag tycker att vi hädan efter gör årslistan ett år för sent så att man har ett bonusår på sig att lyssna in sig på allt. Det blir mer rättvist så...

6 januari 2008 kl. 17:23  
Blogger joan said...

bra skit. uppskattar det ni gor. ''
bon iver, jisses. har bara hort 2 latar fran hans myspace. imponerad, verkligen. det blir forsta skivan att ladda hem sen och sakerligen kopa om det haller i sig.

7 januari 2008 kl. 16:25  
Blogger Madeleine said...

ÅH upptäckte just windmill via den här listan, tack!


SJUKT BRA!

9 januari 2008 kl. 14:23  
Blogger oskar. said...

Madeleine: Härliga tider. Nästan så att jag är lite avis faktiskt. Hoppas du gillar resten av vårat hörn av internet också.

9 januari 2008 kl. 21:36  

Skicka en kommentar

<< Home