The Mountain Goats - Heretic Pride

Att det nya året skulle inledas med ett kärt återseende av John Darnielle (och hans vapendragare Peter Hughes) var jag faktiskt helt ovetandes om. Mountain Goats elfte studioalbum Heretic Pride kom således som en glad överraskning för min del. Darnielle är bevisligen en mycket produktiv herre, vilket skulle kunna innebära att det släpps igenom en del saker av bristande kvalitet. Efter att ha bekantat mig med nya skivan visade det sig dock att min oro var obefogad, hans produktivitet innebär verkligen inte att han tummar på kvaliteten.

Soundet är överlag en aning hårdare jämfört med Get Lonely, och påminner snarare om Sunset Tree och EP:n Babylon Springs som föregick senaste albumet. Skivan inleds starkt med den återhållsamt aggressiva Sax Rohmer #1 och strax därpå följer två av skivans verkligt stora ögonblick; San Bernardino och Autoclave. Däremellan hinner han också med att avverka titelspåret, som är en potentiell singel i sann This Year-anda. Ett något svagare parti inleds där snudd på reggaedoftande New Zion tar vid. Därefter följer visserligen den vackra So Desperate, men sedan väntar In the craters of the moon och Lovecraft in Brooklyn som är två riktiga sömnpiller. Mot slutet revanscherar han sig däremot ordentligt. De fem avslutande spåren, med undantag för den andra reggaeutflykten Sept 15th 1983, är riktigt starka.

Lägg därtill att Darnielles texter, som vanligt, är väldigt genomarbetade och en sann njutning att lyssna till.

Det här blev både långt och detaljerat, men jag antar att det var vad som krävdes för att göra en av mina absoluta favoritartister rättvisa. Återigen har man levererat en utmärkt skiva som säkerligen kommer att stå sig året ut.

The Mountain Goats - Autoclave