tisdag, januari 08, 2008

Yeasayer - All hour cymbals

Det är inga roliga dagar att leva i. Jag är glad att jag inte är ung längre då begrepp som upp och ner och höger och vänster för länge sedan suddats ut. 2007 var året då musiken dog. I några veckor betraktade vi liket på avstånd tills några bestämde att det var dags att begrava kadavret. Svartklädda vandrade vi gatorna fram, funderade på världsliga ting som jobb och ekonomi och kliade oss i bakhuvudet över våra tomma ipods. Sen hände något. En gråmulen onsdag grävde någon upp liket, stoppade det i hushållsmixern och lät de finfördelade beståndsdelarna regna över befolkningen. Aldrig förr hade döden känts så påträngande levande som när den plötsligt regnade ner över våra höstklädda kroppar. Någonstans mitt i allt detta föddes Yeasayer. Bandet jag glömde lyssna på år 2007.

Är det något som är framträdande i ljudväggarna på Yeasayers debut All hour cymbals så är det känslan av å ena sidan finfördelning och söndring, å andra sidan ihopfogande, förädling och pollerande. Den Brooklynbaserade kvartetten leker med vad såväl god smak som konvention heter och influenserna spretar från högt till lågt till introvert till spretigt. Är det någon gång det ska fungera så är det väl nu, när det rådande musikklimatet proklamerar att allt är tillåtet?

Rocken har i och för sig varit dödförklarad i lite drygt ett decennium men de senaste åren har några tappra akter på sätt och vis tillfogat dess livlösa lekamen sporadiska elstötar. Dessa välgörare kan delas upp i två läger där vi i det ena stallet finner de mer tekniskt inriktade såsom TV on the radio och A mountain of one medan vi på andra sidan vallgraven återfinner mer exprimentbaserade kreatörer som Deerhunter och Animal collective. Yeasayer placerar sig i första stallet men gör även korta avstickare till den andra sidan. Mycket känns igen och influenserna haglar som sagt till höger och vänster: Sunrise låter som ovannämnda TV on the radio, Worms låter som om George Harrisson tagit tillflykt i Crosby, Stills, Nash & Youngs sommarhus medan singeln 2080 klingar av Buffalo Springfield och Faces. På sina ställen kommer jag även att tänka på The Who's Who's next, men det behöver vi kanske inte tala högt om. Inte sedan jag för några år sedan la vantarna på Moody blues' Days of future passed har jag varit så kluvet inställd till ett album. Jag slås ofta av att jag inte borde tycka något alls om hopkoket men kan för allt i världen inte sluta lyssna. Det är kanske som de säger: kärlek börjar alltid med bråk. Vi ses på Debaser Medis den 29:e februari.

Yeasayer - 2080
Yeasayer - Sunrise