Beach house - Devotion

Jag tillhörde inte skaran som föll handlöst för Baltimore-duon Beach house's självbetitlade debutalbum 2006. Jag vet egentligen inte varför men skivan nådde aldrig ända fram och lyckades aldrig roffa åt sig mer speltid än vad den sporadiskt bortklemades med på mitt dåvarande jobb. I dagsläget finner jag det märkligt, debuten är ett minst sagt finstämt album som visat sig perfekt för sömnlösa nätter och sommarkvällspromenader.

När så uppföljaren för några veckor sedan letade sig ut på nätet var jag alltså inte lika svårlockad. Liksom mitt intresse för dem så har Beach house vuxit på dessa två år och kommande albumet Devotion får i det närmaste ses som en förädling av det som presenterades på debuten. Men det finns något mer därtill, något som hänt och som förför mig på ett helt annat sätt än tidigare. Måhända har det att göra med just utveckling. Devotion innehåller nämligen en nerv och en innerlighet som jag tidigare saknat och vemodet som ryms i Victoria Legrands röst känns förvånansvärt sällsynt dessa dagar. Parallellerna till Nico känns oundvikliga, skillnaden ligger i att Legrands röst rymmer ljus och mörker på samma gång. Att lyssna på Beach house 2008 är som att ligga i en solstol på rivieran med en piña colada i vänsterhanden och Sartres Äcklet i den andra. Bitterljuvt är kanske ordet jag söker. Lyssna på Gila: att sjunga en strof som "Man, you got a lot of jokes to tell" på ett sådant sätt är inget annat än briljant.

Beach house - Gila