Merz - Moi et mon camion

Conrad Lambert, eller Merz som han kallar sig när han sjunger och spelar gitarr, blev häromsistens av någon märklig anledning marknadsförd som Chris Martins idol. Året var 2006, albumet hette Loveheart och Merz gjorde för första gången på cirka sex år något väsen ifrån sig. Kring millenieskiftet spåddes han bli Englands framtida guldkalv men Lambert fick nog av uppståndelsen, gjorde ett pappersplan av kontraktet med Sony och kastade det i engelska kanalen. Sedan begav han sig ut i vida världen. Detta lappkast tedde sig för åtta år sedan som något otroligt avantgardistiskt och magstarkt men får väl med dagens mått mätt mer betraktas som ett axelryck eller vardagsmat om så vill. Hur som helst hittade Merz tillbaka till musiken och fann så småningom ett mer gemytligt hem på Grönland records (i fysisk form bor han fortfarande i England).

Även fast temat på kommande albumet Moi et mon camion är förändring så är nyss nämnda bolag fortfarande Merz' tillflyktsort . Albumet handlar om att lära sig se saker på ett annorlunda sätt, att våga förändras, att gå vidare och att se sig själv i ögonen. Bara det faktum att titeln åsyftar flyttfirman Lambert och hans fru anlitat ett antal gånger de senaste åren talar sitt tydliga språk. Om man jämför med Loveheart så är det en ny Merz vi konfronteras med, en muntrare och positivare låtskrivare som istället för att blicka inåt och bakåt valt att se framåt och utåt. På ett flertal plan känns det som han har hittat hem, både som låtskrivare och människa. Det verkar som att han funnit något som saknats förut, eller så har han helt enkelt accepterat att livet är vad man själv gör det till. Detta blir som mest tydligt i Lucky Adam där den självrannsakande Lamberts sjunger:

You know I love you but I can't see how lucky I am, this is a pitiful tune
You know I would be but I won't see how lucky I am, feel like a pitiful fool
You know I love you but I can't see how lucky I am, to busy looking to find you
And I keep wishing for a star but for what I'm not sure, feel like a pitiful fool oh pitiful fool

För musikens del innebär det lite av en återgång då ljudbilden här har en rakare framtoning. Möjligen känns det så eftersom trummorna gjort ett återtåg men Lambert har åtminstone slutat paketera och gömma sin musik bakom alltför krångliga arrangemang och avancerade produktioner. Istället framhäver han det som alltid varit hans starka sida, nämligen melodierna. Låten Presume to much är rena rama indieschlagern och innehåller till och med en Beatles-brygga, någon annanstans dyker en arg Radiohead-gitarr upp och avslutande The first & last waltz är en finstämd liten ballad som gör kaffet lite godare och luften lite klarare.

Merz - Lucky Adam