Duffy - Rockferry

Att soulens räddare 2008 skulle vara en Walesisk Kenny Jönsson-kopia uppbackad av en föredetta Suede-medlem var det nog inte många som hade skrivit under på för ett år sedan. Nu är det ju i och för sig inte jag som givit Duffy epitetet räddare utan det handlar snarare om hennes landsmäns inställning till inhemsk musik. Ni vet ju alla hur britter är. Så fort någon lyckas släppa ett album med trummor och något så när framträdande melodier så är det i princip det bästa som hänt sedan Sgt. Pepper. Ständigt detta Sgt. Pepper. Och när en ringrostig britpoppare lyckas ta någon form av revansch så är det ungefär lika långt till parnassen som till den lokala puben.

I just Duffys fall så har jag förvisso en viss förståelse över varför lovorden haglat, men jag kan för allt i världen inte finna ordet sensation någonstans. Albumet Rockferry handlar i första hand om efterapande av sällan skådat slag. Samtliga tio spår är skickligt producerade soul-pastischer och det råder inga som helst tvivel om att Aimee Anne Duffy är en skicklig sångerska och Bernard Butler en kvalificerad parhäst. Frågan är bara vari den stora skillnaden ligger mellan att Duffy sjunger Mercy på Accelerator och att Amanda Jenssen sjunger Tainted love i direkständning på tv4. För min del blir Rockferry mest ett småmysigt album, men på intet sätt omistligt. Ids du fälla en tår över en tid då män var män och kvinnor var kvinnor så bör du införskaffa detta album illa kvickt. Köp det för all del i en fysisk skivaffär medan du ändå är igång. För musik är ju så mycket bättre om den konsumeras på det viset.

Lyssna här.