Jim Noir - s/t

Manchestersonen Jim Noir (eller Alan Roberts som han egentligen heter) blev 2006 kanske mest känd genom att hans låtar var med i cirka varannan reklamfilm som producerades. Dessvärre var det inte speciellt många som tog reda på vad de gillande nickade åt under reklampauserna och Noirs debutalbum Tower of love drunknade någonstans i gråskalan mellan Junior boys och Camera obscura. Tyvärr bör man kanske tillägga, för det var ett ytterst småtrevligt album. Så när jag för några veckor sedan lade vantarna på den självbetitlade uppföljaren var det inte med upphetsade vrål utan snarare med nickande förtjusning.

Det jag främst fann iögonenfallande med debuten var Noirs enkla och löjligt trallvänliga små sånger vars d.i.y.-paketering fick vilken regnig oktoberdag som helst att kännas som ett barnkalas. Hans känsla för lekfullhet fick många gånger stort utrymme i såväl melodistruktur som texter och ofta kändes det som att låtarna var presenterade ur just ett barns perspektiv. Han var en frisk fläkt bland stenseriösa hängläppar och snedluggar men tyvärr så har vindstyrkan avtagit lite sedan dess. Han skriver förvisso löjligt enkla låtar fortfarande och det är även trevligt att han sedan sistens uppmärksammat att det finns elektroniska instrument att tillgå. Men förutom att Don't you worry är som ämnad för att ha i lurarna när man cyklar och att stämsången i Good old vinyl är så nära Zombies-nivå man kan komma år 2008 så är det ett tämligen tjatigt album vi ställs inför. Många gånger får jag till och med för mig att det är en fyrtiofem minuter lång låt som smygit sig in i mitt itunes-bibliotek. Däremot får man passa på att lyfta på hatten för det fina omslaget, det lyckades Noir åtminstone inte med senast.

Jim Noir - Don't you worry