The Notwist - The Devil, You + Me

Det har gått sex år sedan Neon Golden slog ner som ett åskväder i skivbutikerna och många är vi som förgäves väntat på en uppföljare. Istället har vi fått se medlemmarna i The Notwist botanisera runt i andra kvalitativa projekt, såsom Lali puna, 13 & God och Console. Inte så illa kanske, men Neon Golden är det i särklass mest fulländade som bröderna Acher och de andra Münchensönerna i bandet haft sina fingrar med i än så länge. Förväntningarna var med andra ord mycket höga när uppföljaren The Devil, You + Me första gången började ljuda i min stereo för drygt någon vecka sedan.

Redan i inledande Good Lies, som också funnits för avlyssning på nätet under ett tag, tycks tiden stått relativt stilla i Notwists ljudbygge sedan det senast begav sig, och det är något som på både gott och ont präglar hela skivan. The Devil, You + Me bygger på samma hybrid av gitarrbaserad indie och electronica som satte genrebeteckningen indietronica på allas läppar för ett antal år sedan. Markus Achers ljuvligt likgiltiga röst leder oss igenom låtarna och backas i vanlig ordning upp av malande, lättdistade gitarrer och en vid det här laget relativt bekant trummaskins-disposition. De elva låtarna är med andra ord inte särskilt framåtskridande, utan tar vid någonstans där Neon Golden slutade. Den tar vid någonstans i det musiklandskap där glitchiga beats kontrasteras mot mekaniska gitarrer något år innan The Postal Service fulländar genren med Give Up. Med låtar som Where in this world, Gloomy planets, Boneless och Gravity går det knappast neka till att det här är en skiva med ett mycket bra och brett material, men medlemmarna i Notwist får tyvärr se sig något omsprungna av tiden.

The Notwist - Gravity