fredag, maj 30, 2008

Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Att Finland på den senaste tiden blivit lika synonymt med kvalitativ psyk-folk som med salmiak och minttu är väl föga förvånande. Landet har allt som krävs för att göra mörk vrickad musik: tystnad, vemod och tomma landskap. Paavoharju, som får betraktas som sammanhangets ABBA, kommer från Savonlinna i östra Finland och består av ett antal löst sammanhängande medlemmar centrerade kring bröderna Lauri och Olli Ainala. De debuterade 2005 med hyllade Yhä Hämärää och för lite mer än två veckor sedan släpptes uppföljaren Laulu Laakson Kukista, ett album som levt upp till förväntningarna och som blivit minst lika hyllat. Själv kan jag inte annat än rätta mig efter ledet, albumet är nämligen en säregen uppvisning i något så originellt som originalitet.

Styrkan hos Paavoharju ligger i låtarnas kärna, även om de till en början många gånger låter substanslösa och kaotiska finns där en ganska klar struktur. Det handlar om varma sånger som fryst till is under den finska vargavintern och som sedan krossats mot sten för att i slutändan lappas ihop igen. Resultatet är ofta bländande och under resans gång kasta lyssnaren mellan toppar och dalar i ett landskap format av motsättningar som hoppfullhet och vemod, ensamhet och närhet, ljus och mörker.

Albumets överraskning Kevätrumpu låter som om en Kylie Minogue med fäbless för gutturala läten försökt gestalta ett finskt skogsrå medan Tuokso Tarttu Meihin med sin vackra pianoslinga framstår som ljuset självt. Italialaisella Laivalla (det italienska fartyget eller något liknande) har jag fått översatt på fragmentarisk finska och den verkar i det närmsta skicka en passning till Thomas Manns Döden i Venedig, hur som helst är den en av årets vackraste ballader på ett av årets bästa album.

Paavoharju - Kevätrumpu

1 Comments:

Blogger niklas said...

Kan inte annat än instämma. Ett genuint och säreget uttryck och en extremt stark helhet.

30 maj 2008 12:40  

Skicka en kommentar

<< Home