Acceleratorfestivalen, Münchenbryggeriet 24-25 Juni

Acceleratorfestivalen har varit vår mest intressanta musikhappening i stort sett varenda år sen starten år 2000. När jag sitter på tåget ner mot Stockholm i år känns det dock inte riktigt lika spännande som tidigare med Duffy, Vampire Weekend och Band of Horses som största dragplåster, samtidigt som arrangörerna sneglar på Way Out West som lyckats pricka in både No Age och The Dodos och dessutom levererar tungviktarna Sonic Youth och Flaming Lips. Som tur var hade man haft den goda smaken att plocka Battles, Fuck Buttons och Deerhunter till Stockholm, festivalens i särklass mest intressanta akter.

Tisdagen går i arenarockens tecken och inleds med en svulstig historia signerad brittiska Wild Beasts. Utöver några halvpsykadeliska låtar, såsom singeln Devils Crayon, bjuder de fyra herrarna på en salig blandning av Anthony-waling, brustna Frog Eyes-falsetter och en tämligen stor andel pubrock-associationer. Dag ett fortskrider med ett urtypiskt brittiskt NME-band, Foals, som med sin kantiga postpunksdisco till fullo lever upp till pressens liknelser vid Bloc Party's småbröder. Det blir klyschiga gitarrposer, otajt smattrande discokomp och en förhållandevis sömnig tillställning.

Bättring blir det när bandet som alla väntat på dyker upp på scen, Band of Horses, som med sin arenacountry erövrat en ganska stor publik de senaste åren. Den observante kan dessutom skymta ett flertal skäggprydda herrar iklädda jeans och flanell bland publiken. The First Song inleder konserten och sångaren Ben Bridwell, kvällen till ära bärandes karate kid-bandana, uppvisar en något svajjig sånginsats. Ett par låtar in i konserten kan man dock inte annat än imponeras av hans skicklighet, det låter mycket bra om bandet, de är ihopspelta och levererar pompiga stycken som The great salt lake, No one's gonna love you och balladmonstret The Funeral med bravur. Kanske hade man kunnat önska mer lidelse och mindre hejarklacksfasoner från Bridwells sida som med ett brett leende på läpparna sträcker ut mikrofonen till publiken för allsång då och då.

Andra dagen har en betydligt mer tilltalande uppställning. Jag väljer inledningsvis att se Stars spelning som börjar lovande med utmärkta poplåten Elevator Love Letter. En kombination av dålig mixning, tråkiga låtval och fumliga mellan-låt-sekvenser gör dock spelningen relativt slätstruken. Nästa stopp blir en av festivalens huvudattraktioner för egen del, då brittiska noiseduon Fuck Buttons spelar på galleriscenen. Med en försiktigt trevande synthmatta startar konserten som sedan bjuder på noisecrescendon som är utmattande vackra. När jag mot slutet av konserten, precis efter att magnifika Bright Tomorrow avhandlats, är det med blandade känslor jag beger mig mot Deerhunter som sedan en liten stund börjat spela i mälarsalen.

Det kaos som rådde vid utescenen har i stort sett upphört sedan Vampire Weekend slutat spela och det går äntligen passera genom utan större ansträngningar. Arrangörerna borde ta sig en funderare innan de lägger spelschemat nästa gång, åtminstone kunde det vara en god idé att upprätta någon slags genomfartspassage mellan de mindre scenerna, det var inte roligt att behöva mangla sig igenom publikhavet för att få se de mindre akterna. Deerhunter leverar inte helt oväntat en bra konsert, och varvar material från Cryptograms med låtar från Fluorescent grey och kommande fullängdaren Microcastle. Bandet känns dock emellanåt väl sömnigt, och kanske är det den oförskämt lilla publikskaran, med tanke på bandets storlek i USA, som ruckar på engagemanget. Det är fantastiska Agoraphobia från kommande skivan och Strange Lights som förgyller tillställningen.

Näst upp är Florida's Black Kids som med sin extremt medryckande tonårspop kan charma i stort sett vem som helst. Inte helt oväntat serveras dansgolvsvältare som I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you och I've underestimated my charm (again) med euforisk publikrespons. Bandet presenterar även ett antal nya låtar som låter lovande inför kommande fullängdaren.

Avslutar festivalen gör ett av de tyngsta namnen, Warp-signade Battles som under fjolåret med rätta hypades både här och där. Efter en klinisk soundcheck som drar över på tiden sparkar de fyra medlemmarna äntligen igång. Före detta Helmet-trummisen John Stanier balanserar hela tiden på gränsen mellan totalkontroll och vansinne och gitarristernas väggar serveras med en precision jag sällan skådat live. Det dröjer inte länge innan man kan konstatera att det rent musikaliskt råder klasskillnad mellan de fyra perfektionister som nu står på scen jämfört med festivalens övriga akter. När Race:In avslutar festivalen törstar nog de flesta i publiken efter mer. När jag lämnar festivalområdet är det med en bitterljuv smak i munnen. En blek upplaga av accelerator blev rätt lyckad ändå, främst tack vare Fuck Buttons och Battles.

Foto: Band of Horses: Jesper Frisk, Fuck Buttons: Jesper Frisk, Battles: Björn Bergenheim. Rockfoto.