torsdag, juni 19, 2008

Au - Verbs

Ni har antagligen vid ett flertal tillfällen konfunderats över sladdars förmåga att trassla ihop sig med varandra. Även om de i stort sett enbart ägnat sig åt att befinna sig bakom eller under ditt skrivbord så har det skapats ett litet inferno som måste redas ut så fort det ska dammsugas eller städas lite mer noggrant. Ofta handlar det om härvor så komplexa och avancerade att man helst bara skulle vilja ta fram avknipsaren och ta den snabba vägen. Men lägger man manken till och löser uppgiften så får man återigen ett välordnat och trevligt hem. Ibland är det värt att anstränga sig. Det är med liknande känslor som jag närmat och fördjupat mig i Au's album Verbs, för liksom sladdarna så har vi här att göra med en härva där det många gånger känns svårt att veta i vilken ände man ska börja. Och kanske främst var det slutar.

Oregonbandet Au (uttalas ay-you) bör i det närmsta betraktas som ett kollektiv då dess medlemsantal är tämligen flytande och skiftande. Den musikaliska kärnan och bandets moderhjärna är Luke Wyland, en klassiskt skolad pianist som tidigare släppt ett album under namnet Luc och som ifjol, i princip ensam, stod för Au's självbetitlade debut. I år har han dock samlat ihop en handfull fasta medlemmar och samtidigt vänt sig till Oregons samlade indiescen och därigenom lyckats locka till sig ytterligare cirka tjugofem medverkande, där medlemmar från bland annat Parenthetical Girls och Yellow Swans märks lite extra. De närmare trettio musikanterna för till en början ett herrans utåtagerande liv men albumet gör efter fem spår ett lappkast och blir i det närmaste återhållsamt, vackert och sentimentalt.

Är man lagd åt det hållet att man gärna vill sätta etikett på det mesta här i livet så bör "experimentell" vara den rätta att använda sig av i detta sammanhang. Au har i det närmaste placerats tillsammans med ett likhetstecken mellan sig och Grizzly Bear på ett flertal ställen och även om referensen är helt klart förståelig så känns det som att Au är mer än bara en eftersläntrare. Den inledande halvan av albumet låter till exempel som om Avey Tare dirigerar Architecture in Helsinki och Beirut i en strävan efter att åstadkomma en mer seriös version The Who's Heinz Baked Beans. Lyssna bara på singeln RR vs. D så förstår ni vad jag menar. Cirkuscrescendot efter 1:50 är en av de mer behagliga käftsmällar jag fått hittills i år.

Däremot tar det ett tag för de mindre direkta låtarna att sjunka in och för att återkomma till sladdarna så börjar man oftast lyssna på albumet i tron att man är på väg åt ett visst håll men resan slutar ofta någon helt annanstans. Med lite tålamod så blir man ju som sagt belönad och till en början kändes Verbs som helhet faktiskt mer intressant än bra. Men albumet har växt till högre höjder än jag först anade. Att det lite här och där talas om "the future in American music" i samband med gruppen känns alltså inte helt främmande.

Au - RR vs. D

3 Comments:

Blogger Johan said...

Den där belöningen får man sannerligen vänta på ett antal lyssningar, men den är väldigt fin när man väl når dit.

19 juni 2008 kl. 18:02  
Blogger Rabbi von Sydow said...

Jag märkte sladdarna för ett tag sedan - alla (cirka) tio.

...med namn, i stil med "Casio p410", "Nokia N73" och "Nikon D60"... osv.

Sjukt bra!

19 juni 2008 kl. 18:06  
Anonymous Anonym said...

oja, detta låter mycket grizzly bear, hahaha... härligt!GB:s båda skivor hör till mina absoluta favoriter, men detta säppet mer "experimentellt", just animal collective som spökar... spännande, ska ta mig an detta så småningom. men förstår det kräver endel lyssningar. men jag gillar det. inte alltid man har det tålamodet elelr den lusten bara.

10 oktober 2008 kl. 12:00  

Skicka en kommentar

<< Home