The Autumn Leaves - Long lost friend

The Autumn Leaves har ett antal gånger kallats för solskenspoppens mest välbevarade hemlighet. Detta då de trots nästan femton års tid som band och två fullängdare bakom sig ännu inte fått något genombrott att tala om. Ett kvantitativt "bevis" för detta är gruppens knappt 5000 spelningar på last.fm, vilket inte är mycket att skryta med.

I april släppte bolaget April Dabbler deras tredje studioalbum Long Lost Friend som stundtals är en mästerlig uppvisning i hur man snickrar treminuterspop med allsångsrefränger. Om jag har förstått saken rätt består bandet av fyra medlemmar som alla skriver låtar, vilket kan förklara skivans spretighet. Det svänger från 60-talsinspirerad psykadelisk pop till rakare sådan i sann Teenage Fanclub-anda. Jag är, föga förvånande, mer förtjust i de stycken som tillhör den senare kategorin. Skivan lider en del av sin ojämnhet och framförallt av låten You can't be serious som är ett riktigt lågvattenmärke. Bandet byter då till en sångare som, med tanke på hans rossliga stämma, inte verkar ha använt stämbanden på tjugo års tid och kanske hade både han och omgivningen mått bäst av att det förblivit så. Låtar som Lighthouse, Summer Sunshine Girl och titelspåret Long Lost Friend är dock så medryckande att man inte kan låta bli att dra en aning på smilbanden. En handfull bloggar har benämnt skivan som en kandidat till årets hittills bästa, men så långt är inte jag beredd att sträcka mig. Möjligtvis en de bästa i sin genre, vilket i och för sig inte är fy skam det heller.

The Autumn Leaves - Lighthouse