måndag, juni 30, 2008

The Magnetic Fields, Cirkus 29/6-08

Det märks att ett utav de senaste decenniernas mest tongivande indie-band är i stan redan på vägen till konserten. Buss nummer fyrtiosju mot Djurgården är till bredden fylld med Weekday-oompa loompier vilket jag är tacksam för då min lokalkännedom i Stockholm inte är att skryta med. Så istället för att irra runt som ett fån som jag brukar följer jag bara dödskallemärkena, popryggarna och conversen och är smidigt framme vid Cirkus bara några minuter efter att bussen anlänt.

Om man väljer att betrakta Stephin Merritt som kvällens Willy Wonka så befinner han sig långt ifrån Johnny Depps excentriska version. När han kliver in på scenen ser han ungefär lika bedrövad ut som Ballack gjorde efter Spaniens segermål. Däremot kan ju skenet bedra och det visar sig senare att Merritt är på riktigt gott humör då spelningen vid ett antal tillfällen mynnar ut i rena rama "Har du hört den förut"-partier där temat för kvällen är världsreligioner. En familjär stämning infinner sig och många är vi som skrattar gott åt skämt om nunnor, jesus och zen-buddhister. På det stora hela känns Magnetic Fields för kvällen som en handfull entusiastiska lärare som under våren repat in ett antal låtar och som de nu nervöst framför inför sina ovanligt mottagliga elever. Atmosfären känns fnissig, yster och trevlig.

Låtmaterialet som presenteras är även det förträffligt trevligt och klassiker som I Looked All Over Town och The Book of Love blandas med mer obskyra alster (6ths, Gothic Archies mm.) samt en del låtar från senaste albumet Distortion. Är det någonstans det märks att det där med att drapera in ett album i just distortion var lite av årets sämsta beslut så är det ikväll. Låtar som Nun's Litany (där Merritt tar över sången), Old Fools och California Girls får en helt ny glans och placerar sig helt plötsligt på en naturlig plats vid sidan om de mer självklara låtarna. Som bäst blir det dock strax innan konsertens femton minuter långa paus (!) då en smygande tyst version av Papa Was a Rodeo framkallar gåshud och rysningar lite varstans i salongen. Jag kan bara lyfta på hatten och stryka ännu en punkt på "saker att uppleva innan du dör"-listan.

Konsertens andra akt är kanske inte fullt lika briljant men höjdpunkterna Too Drunk to Dream och It's Only Time gör att jag ändå känner mig mer än nöjd när vi i taxin på väg mot centralen tar oss förbi firande spanjorer och dämpade tyskar. Livet har ju sina sidor. Merritt bidrar till den ena genom att skriva om den andra.

9 Comments:

Blogger tomas said...

umm. ni skriver aldrig ut vem det är som skriver eller så?
det är kanske ointressant iförsig.
schysst blogg!

30 juni 2008 09:07  
Blogger Anna said...

Jag såg dem i Göteborg i lördags och fick ungefär samma upplevelse. Jag gillade fotbolls-referensen, hela bandet såg mest ut att vilja vara någon annanstans. Men de redde ut det till slut och bjöd på en väldigt fin konsert.

30 juni 2008 11:58  
Blogger Johan said...

tomas: Namnet på den som skrivit står längst ner i varje inlägg, till vänster om tidpunkten för publicering och kommentarsknappen.

30 juni 2008 12:01  
Blogger oskar. said...

Anna: Javisst kändes det lite så först men sen tyckte jag att man märkte att det är lite så de fungerar. Kan tänka mig att spelningen i Göteborg liknade den i Stockholm men av din rapport att döma så verkar de ha spelat lite andra låtar. Drog de religionsskämt även i götet?

30 juni 2008 13:52  
Blogger Anna said...

De drog så många skämt att jag till slut slutade att lyssna på det, det var mest pianisten men jag tyckte att det förstörde konserten lite. Det störde i alla fall, men de flesta skrattade pliktskyldigt trots att man märkte att det inte riktigt uppskattades. Det är konstigt, för de är ju scenvana om något liksom. Men de sa något om judar. Att någon ropat om det fanns en doktor i huset. Och när de svarat ja sa juden: Fint, har du träffat min dotter? typ något sånt. Är det sånna du menar?

Förresten, vad tyckte ni om upplägget med paus efter förbandet och paus mitt i konserten?

30 juni 2008 20:24  
Blogger oskar. said...

Jeps, exakt samma vits alltså. Var lite det jag var ute efter. Jag gillade faktiskt pausen. Lite luft och vatten satt fint när träsmaken började infinna sig. Hade nog blivit i längsta laget att köra i ett svep. Och nu fick de ju vila rösterna och fingrarna lite också.

30 juni 2008 21:07  
Blogger Anna said...

Tss, hon måste verkligen gilla det skämtet då. Jo, jag gillade det nog också. Var bara lite ovant. Jag vet inte hur det var i stockholm, men i Göteborg hade de också valt en ganska annorlunda lokal att ha denna typen av konserter i. Det brukar vara lite finare teaterpjäser där annars. Men det var fina omgivningar och när man väl satt där förstod man varför de valt att spela där. Men det var det jag ville komma fram till, att både valet av lokal och hela grejen med upplägget var lite annorlunda. Det gillade jag.

30 juni 2008 23:05  
Blogger tomas said...

jobbigt. min skärm är så liten att det bara ser ut som små gråa streck. nu när jag markerade det hela ser jag. ah. nåja. koolt!

1 juli 2008 08:54  
Anonymous Jonatan said...

En väldigt bra spelning! Väldigt jämnbra och bra låtlista, tycker höjdpunkterna var Give me back my dreams, Oh yeah, Grand Canyon, Papa was a rodeo samt Old fools.

2 juli 2008 06:21  

Skicka en kommentar

<< Home