Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust

Med tanke på att mitt före detta jobb inte verkar ha lust att betala ut den semesterersättning jag anser mig berättigad till så blir Accelerator för min del något oupplevt även detta år. De senaste tre åren har företaget jag arbetade för hindrat mig genom hjärtlös schemaläggning och naiv som jag är så trodde jag att jag var fri att göra vad jag vill detta år. Tydligen inte. För tillfället så är ni antagligen fullt sysselsatta med att jäkta mellan Hercules & Love Affair och Black Kids. Senare trängs ni framför världens kanske just nu mest intressanta rockband Battles. Själv ligger jag och svettas med dödsförkylning. Fortsätter livet vara så här orättvist så tillägnar väl Bono U2:s nästa studioalbum till mig.

På tal om just U2 så har monstergruppen nuförtiden något gemensamt med allas våra älsklingar Sigur Rós. Det dagsfärska albumet Með suð í eyrum við spilum endalaust är nämligen producerat av kioskvältarmannen Flood, som även drog i spakarna på U2-albumen Achtung Baby och The Joshua Tree. Bland annat. Som så ofta i dessa sammanhang dyker självfallet frågan varför upp och med tanke på att Sigur Rós tidigare klarat sig alldeles utmärkt på egen hand så är den även helt befogad. Ny producent betyder i de flesta fall ny riktning och så även i detta fall, med viss betoning på så.

Folkpoppiga förstasingeln Gobbledigook visade för några veckor sedan vägen och innebar ett spännande steg framåt (eller åt sidan) för islänningarna och skvallrade om påverkan från band som Animal Collective och Akron/Family. Lite beklagligt så är det bara att konstatera att resten av Með suð í... inte går att placera i samma fack och ganska tidigt på albumet står det klart att Sigur Rós fastnat i gamla hjulspår. Hjulspår som går snäppet rakare än tidigare. Post-rocksinfluenserna lyser igenom starkare än någonsin och låtuppbyggnaden känns lite väl strukturerad.

Detta betyder förvisso inte att det nödvändigtvis blir dåligt, men det känns många gånger tillrättalagt och frampressat. De bär liksom inte sina hjärtan på skjortärmarna längre utan går snarare på rutin. Jonsí och resten av bandet kan antagligen dra upp ess, som Vid Spilum Endalaust, ur nyss nämnda skjortärm i sömnen och på så vis blir Með suð í eyrum við spilum endalaust lite tråkig i längden. Man har liksom hört det förut. Även om Sigur Rós är ett av få band som faktiskt kan ståta med en helt egen formula så blir det lite ihåligt att höra det igen och igen. Jag kan för allt i världen inte säga att det är ett dåligt album men det bär mig även emot att säga att det är bra. Nästa gång hoppas jag att de låter ledstjärnan Gobbledigook lysa lite starkare. Hade de slagit sig in på den vägen hade det blivit riktigt intressant.

Streama hela albumet här.