Dr. Dog - Fate

Klockan var 1969 och fyra ynglingar med världen på sina axlar odlade skägg. Under tiden bråkade de om pengar och flickvänner och plinkade på diverse gitarrer. Så småningom tappade de alla som helst koncept och förlorade sig själva i en kombination av girighet, egotripper och stolthet. Av anledningar för svåra att greppa för undertecknad lyckades de under detta tumult spela in ett av sina bästa album. De fyra ynglingarna var naturligtvis The Beatles och den oöverträffade sortin heter självfallet Abbey Road. Fyrtio år senare ekar det fortfarande från det där övergångsstället i London. Denna gång ända till Philadelphia.

Femmannabandet Dr. Dog har under tvåtusentalet presenterat sällsynt välsnickrad sextio- och sjuttiotalspop med rötterna i främst The Bands vingliga och traditionella arrangemang. Förra årets We All Belong tog dessutom avstamp i såväl Bowies glam som Beach Boys surf men i år verkar det vara The Beatles skägg som fått agera språngbräda. Frågar ni mig har de valt rätt infallsvinkel. Väldigt få gör sextiotalsdoftande musik som Dr. Dog och om de inte bevisade det ifjol så är de denna gång, i och med albumet Fate, tillbaka med mer autencitet än någonsin. Under de första genomlyssningarna känns albumet förvisso något förutsägbart och det är till och med nära att jag avfärdar det som en ren reprisering. Men efter några veckor av ideliga återfall så är det bara att inse att Fate är bland det starkare de gjort.

Det som skiljer Dr. Dog från andra sextiotalskonässörer är att de inte låter sig förblindas av respekt inför förlagan. Visst rör de sig ofta inom förhållandevis snäva ramar men de lyckas ändå rucka på de sedan länge förstelnade formerna som LSD:n och Vietnamkriget lämnat efter sig utan att för den sakens skull lämna domänerna totalt. Deras musik låter ungefär som att ett utav mina sextiotalsblandband fastnat i bilstereon och skapat en egen version av sig själv. Alla beståndsdelar finns där men de kommer inte i den ordning de förväntas. The Band-orglar blandas med Dylaneska rader som "fate has a funny way of coming around" medan de i avslutande My Friend skrålar som Paul McCartney gjorde på den tiden då han hade lika mycket skägg som skilsmässobekymmer.

Sextiotalet kommer aldrig tillbaka, men någon gång ibland kan det vara trevligt med ett album som påminner oss om att det fortfarande existerar. Fate fyller den funktionen mer än väl. Längre än så kommer nog inte Dr. Dog att nå.

Lyssna här.