Halvårslistan 2008

1. M83 - Saturdays = Youth

När Bunny Rabbits-redaktionen samlas för att väga samman individuella halvårslistor och frossa i sojakorv är det ett namn som lyser lite klarare än de andra i toppen av samtliga listor. Skygge fransosen Anthony Gonzalez återvände från sin Brian Eno-picknick föregående år för att denna gång golva oss med ett poppigt koncept. Saturdays = youth tar med oss till någon slags åttiotalsdoftande shoegaze-hall of fame där klistriga refränger huserar med hjärtskärande ballader och kopplar järngrepp om lyssnaren.

M83 - Skin of the night

2. Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Finska folkflagskeppet Paavoharju slog på stora trumman och övertygade ännu en gång, på ett sådant sätt att man till och med kan säga överglänste. Deras snärjiga och härjade musik bevisade att ordet innovativt inte alls var glömt och gömt år 2008.

Paavoharju - Kevätrumpu




3. Why? - Alopecia

Ingen höjer väl längre på ögonbrynen över bandets, ursprungligen så uppseendeväckande, blandning av hip-hop och indie. På Alopecia har man dock tonat ner hip-hopinfluenserna och ägnar sig mer åt renodlad indiepop än tidigare. Efter att ha klarat den svåra uppgiften att på ett värdigt sätt följa upp 2005 års Elephant Eyelash råder ingen tvekan om att Yoni Wolf fortfarande är att beteckna som ett geni. Skivan har vuxit som få andra förmått att göra under året och ovan nämnda Wolf förtjänar även en eloge för konsstycket att skriva skruvat humoristiska texter utan att det känns krystat.

Why? - Fatalist palmistry

4. Grouper - Dragging a Dead Deer Up a Hill

Type Records har, efter sin lilla svacka, tagit sig samman och under året bjudit på ett återtåg i paritet med det som 1996 tog Sverige med storm. Man har förvisso bara gett ut två fullängdare, men som man gjort det. Till att börja med kom smakfulla Peter Broderick-skivan Float (som också den platsar på vår halvårslista) och därefter den hypnotiskt vackra Dragging A Dead Deer Up The Hill som är tredje albumet i ordningen från Portlandbon Liz Harris. Sommarjobbandets tidiga morgonar har faktiskt känts riktigt överkomliga sedan Harris kom in i bilden och förgyllde tillvaron med sin drömska och stämningsfulla musik.

Grouper - Disengaged

5. Beach House - Devotion

Den självbetitlade debuten från 2006 var solid men saknade det där lilla extra. Uppföljaren Devotion visade sig innehålla allt vi inte visste att vi längtade efter och februari blir aldrig mer februari utan Beach House-Victorias vemodiga och själfullt tomma röst.

Beach House - Gila



6. Quiet Village - Silent Movie

Lyssna på Victoria’s Secret och Pillow Talk. Har du sedan inte förstått vad det är frågan om så kanske du bör överväga att sluta lyssna på musik helt och hållet. Brittiska duon Quiet Village förvandlade allas våra våta drömmar till oceaner som det bara var att flyta iväg på. Sällan har dålig musik låtit så bra.





7. No Kids - Come Into My House

Ingen trodde väl att musik som beskrivs som souldoftande pop skulle låta såhär bra, men de tre medlemmarna från P:ano lyckades faktiskt ro projektet i land. Trots kombinationen av falsettsång och flitigt exponerade blåsinstrument lyckas man bibehålla lyssnarens intresse genom hela denna odyssé av finstämda ballader. Man gör också genidraget att blanda upp med några låtar i högre tempo, såsom förstasingeln For Halloween.



8. Tape - Luminarium

Att trion i Tape bjöd på nyutgåvor av sina tidigare alster var en mycket glädjande nyhet. Att de gav oss Luminarium var fantastiskt. Deras starkaste album hittills är innovativt, vackert stillsamt och virvlar som ljumna sommarvindar runt öronen utan att någonsin bli det minsta tråkigt.






9. Hayden - In Field & Town

I andraspåret More than alive har vi årets starkaste snyftare. Hayden Desser förmedlar på denna skiva en passion och lidelse som tillsammans med hans låtskrivarförmåga gör den helt oemotståndlig. Sången låter bättre än någonsin och det är bara att kapitulera för de fantastiska slingor som framförs via gitarr, piano och inte minst trumpet.



10. Mates of State - Re-arrange Us

Mer pålitliga låtskrivare än äkta makarna Kori Gardner och Jason Hammel får man leta med ljus och lykta efter. Under åtta års tid har bandet levererat inte mindre än fem utmärkta album. Inspelningen av nya skivan medförde en smärre förändring av ljudbilden då beslutet att kasta ut orgeln till förmån för ett piano ledde till att den spretighet som tidigare varit så kännetecknande för bandet avtog en aning. Med tanke på att Re-arrange Us framstår som deras hittills starkaste skiva finns dock ingen anledning att ifrågasätta det valet.

11. No Age - Nouns

Vårens finaste Californien-slackers heter Randy Randall och Dean Spunt. Från svettiga småklubbar i LA surfade de på sina fuzziga och ambienta lo-fidelity-vågor via FatCat till Sub Pop och rakt in i våra hjärnor. Väl inne är denna duo krånglig att göra sig av med, melodierna som gömmer sig under noisetäcket är nästan löjligt bra.




12. Kelley Polar - I Need You to Hold On While the Sky Is Falling

Han ser inte mycket ut för världen den där Kelley Polar, men med fiolen i hand är han tamejfan en av de större. Ett mer bombastiskt återtåg får man leta efter och i och med I Need You to Hold on så får Owen Pallett vakta sin rygg. Han är inte längre helt ohotad om titeln som världens finaste fiolpojke.




13. Peter Broderick - Float
Redan ifjol var han och nafsade på våra intellekt med den hastigt producerade Docile. Årets Float sjönk in på ett helt annat sätt och om Docile var ett vykort så bör Float mest liknas vid en smakfull paketresa. Väldigt få spelar piano som unge herr Broderick.







14. Jacaszek - Treny

Med lika delar akustisk doom som postklassicism berör den polske kompositören Michal Jacaszek djupt med sina stycken. Ödesmättade stråkar, brusten elektronik och spöklika vokaler har aldrig låtit bättre tillsammans och om Kieslowski regisserat en film för 2008 hade han anlitat Jacaszek att komponera musiken.




15. Speedmarket Avenue - Way Better Now

Man har ofta en förmåga att underskatta och räkna ut svenska indiepopband innan man ens gett dem en ordentlig chans. I slutändan gick det dock inte att värja sig emot Way Better Now och skivan hittade tillbaka till stereon allt som oftast. En genomgående bra andraskiva och med lite tur väntar också deras internationella genombrott runt hörnet.