Shearwater - Rook

När jag först kom i kontakt med Jonathan Meiburgs och Will Sheffs Shearwater genom låten med fantastiska titeln Leviathan, Bound trodde jag mig verkligen hittat något i min smak. Referenser till Thomas Hobbes verk om den eldsprutande draken och naturens orubbliga lagar tillsammans med skivans ornitologiska teman kunde knappt göra den mer klippt och skuren för en yngling fascinerad av politisk filosofi och med fågelskådarbakgrund.

Rook ville dock inte riktigt lossna så som den var menad att göra. Till en början kändes Meiburgs sång väl teatral, väl melodramatisk och lite för Scott Walker-orienterad för sitt eget bästa. Tillsammans med den barocka ljudbild som uppträder på Rook liknar den ingenting annat jag lyssnat på den senaste tiden, vilket gjorde att musiken hamnade lite i osynk med mina egna referensramar. Samtidigt kunde jag överallt läsa de goda vitsorden och stundom lyriska recensionerna och jag bestämde mig till sist för att ge skivan åtminstone tre genomlyssningar till. Ett beslut jag är tacksam över idag. Under senaste två veckorna har Rook fått mer speltid än många andra bra skivor fått totalt i år.

Rook är engelskans benämning på kråkfågeln Råka, som i likhet med familjemedlemmen Korpen ofta ses som ett dödens sändebud. Meiburg har med Rook skapat en egen värld som andas såväl apokalyps som pånyttfödelse, en värld där jägare försöker fälla stora bestar i ett allas krig mot alla. Titelspåret Rooks har ett behagligt driv och skulle tillsammans med Home Life inledande On the death of the waters kunna betraktas som skivans drivkrafter. Kring dem hägrar ljuva ballader som Leviathan, Bound, I was a cloud och the Snow Leopard. Shearwater, som också är beteckningen på en familj sjöfåglar, har skapat en skiva som känns komplett enligt alternativrockens alla regler. Rook kommer inte innebära särskilt mycket credd eller droppas på hipsterbloggar, men den kommer utan att överdriva vara en av mina mest spelade skivor i år.

Shearwater - Rooks