Goldmund - The Malady of Elegance

Det ligger inte i min natur att vara sentimental. Ett halvt decilitermått vemod bär jag för det mesta alltid med mig men det där med sentimentalitet brukar jag oftast lassa över på morföräldrar, idealister och skivbolagsmagnater. Ändå var det inte utan hastiga infall av nostalgi som jag för någon vecka sedan tog en vandring i min barndoms stad. Jag passerade de skolgårdar jag spelade manickel på, parkbänken där jag i smyg tog mitt första halsbloss och stranden där jag kastat hundra och åter hundra stenar i vattnet. Tänkte platta tankar om varför, hur det kommer sig och vad det spelar för roll. Tiden är ett hån.

Det är nästan alltid med ett sentimentalutspätt vemod som man gör sådana tidsresor och förhållandet till uppväxtsstäder kan väl knappast vara mer än komplicerat. Även om man kanske minns stora delar av uppväxten med bitterljuv ångest finns där ändå något lockande (eller kanske just därför). Det kommer alltid att finnas saker som har gjort en till den man är och möjligen så är det mitt nordiska förhärdningsjag som talar när jag på något vis inbillar mig att jag står i tacksamhetsskuld. För jag vet ärligt talat inte vad det finns att vara tacksam över. Hur många goda stunder jag än har haft i den gudsförgätna tätorten Säter så är jag ändå helt på det klara över att livet är så mycket bättre nu. Jag kan inte påstå att jag saknar ungdomen. Kanske är det ungdomen som saknar mig. Möjligen var det en slutlig uppgörelse mellan mig och det jag lämnat bakom mig. Kanske får vi klassa det här inlägget som min egna version av Arclight, Love and Youth eller Fourteen Autumns and Fifteen Winters.

Ledmotivet till min eskapad var ingen av ovanstående (det hade kanske varit lite fegt), utan Goldmunds The Malady of Elegance. Hur tonerna av Keith Keniffs piano påverkade min sinnesstämning är antagligen ganska uppenbart för dem som redan är bekanta med dem. Tomheten som ryms i hans arrangemang skulle kunna vara definitionen av vemod men det tillåts aldrig falla sönder utan rymmer oftast en vacker nerv där skönhet och vemod pressas samman i en bisarr men livsnödvändig symbios. Precis som fjolårets Two Point Discrimination fick mig att uppfatta luften som lite klarare så fungerar The Malady of Elegenace som en förhöjare av minnets krispighet. Det finns vemod som kan knäcka en och det finns vemod som är nödvändigt för att man ska orka uppfatta världen som en helhet. Ibland krävs en språngbräda och musik har många gånger denna ypperliga egenskap.

Så istället för att kasta mig i sjön för att jag inte längre har några goda anledningar för att kasta sten i den så stod jag där på strandkanten och försökte greppa essensen av att finnas till. Som vanligt kom jag inte fram till något överhuvudtaget. Men med hjälp av Goldmunds In a Notebook så kändes vemodet vackert. Det som är en del av mig kommer att fortsätta vara det, hur mycket jag än väljer att emellanåt inte se det som jag inte tycker om. Att växa upp är ett gissel och som sagt är tiden ett hån. Men ibland kan det vara vackert att se tillbaka. Hur vemodigt det än må kännas.

Goldmund - In a Notebook