tisdag, augusti 26, 2008

Lindstrøm - Where You Go I Go Too

Det finns något fruktansvärt förnuftigt i det där leendet. Det rymmer något som många gånger fattas i dagens musiklandskap och som säger något i stil med vad skägget försöker signalera. Nämligen att det i Lindstrøm finns en artist som är bekväm i sig själv och som inte behöver prestera för andra. En Lindstrøm som med Where You Go I Go Too för länge sedan lämnat dansgolsvkondensen bakom sig för att andas bergsluft en gång för alla. Har man lust får man följa med. Har man inte det så finns It's a Feedelity Affair fortfarande att lägga vantarna på. Det hela spelar egentligen inte Hans-Peter någon större roll då albumet till stor del producerats för hans högst privata välmåendes skull. Men som sagt, har du lust så är det ju bara trevligt om du vill lyssna.

Ett tredje tecken på samma belåtenhet jag tycker mig kunna spåra i skägget och leendet vilar i låtlängdens händer. Inledande titelspåret klockar in på tjugoåtta minuter och femtioåtta sekunder och även om detta för många antagligen är något negativt så har det tvärtom motsatt effekt på undertecknad. Halvtimmeslåtar kan vara bland det sundaste artister kan ta sig till, framförallt på det sätt som Lindstrøm gör det. Han bygger upp och han bygger upp och han bygger upp och likt en norsk Sisyfos så kämpar han med stenen uppför sluttningen. När vi slutligen inser att den kommer att rulla över oss så introducerar Lindstrøm vad som får betraktas som ett klimax och plöstligt är vi inte längre i Hades dödsrike utan högst där uppe på Olympen. Hårt arbete lönar sig och är man beredd att samarbeta finns här mycket vin att avnjuta.

Where You Go I Go Too är årets From Here We Go Sublime. Förbannat fin titel är det också. Where You Go I Go Too. Så sant som det är sagt.

Lyssna här.

10 Comments:

Anonymous Anonym said...

musik tips.

So Many Scars

http://www.myspace.com/dynamikk
http://www.myspace.com/bobbymusic

/nathaliealice.blogg.se

26 augusti 2008 kl. 11:57  
Blogger Johan said...

Riktigt fin skiva. Gillar det här mycket bättre än det jag hört av honom tidigare, även om det också var skapligt.

26 augusti 2008 kl. 12:15  
Anonymous Anonym said...

väldigt bra. perfekt för höstkvällar. eller egentligen alla kvällar.

26 augusti 2008 kl. 22:04  
Blogger oskar. said...

Även ypperlig som bilskiva.

26 augusti 2008 kl. 22:06  
Anonymous Anonym said...

Makalös. Jag får lite samma känsla som av Manuel Göttschings E2-E4.

27 augusti 2008 kl. 11:50  
Anonymous Anonym said...

Ja,ett riktigt bra album det här. Någon som var på Dans Dakar i helgen och kollade på honom?

27 augusti 2008 kl. 13:41  
Blogger oskar. said...

patrik: Jag har aldrig riktigt fastnat för E2-E4 men det är sant som du säger. Jag får helt enkelt ta upp det igen och se om jag är mogen för uppgiften. Tror för övrigt att just Göttsching var en uttalad influens för Lindstrøm när han skapade Where You Go...

Pinhead: Nixpix och tyvärr. Hade annat för mig, satt i norrlands skogar, sippade rosé och var rädd för björn. Tråkigt nog.

27 augusti 2008 kl. 14:32  
Anonymous Anonym said...

Gillar man "Where You Go I GO Too", så borde man även gilla "E2-E4" - annars känns det som att hoppa på hypetåget! Ni borde även lyssna på Klaus Schultze, som också nämnts som en inspirationskälla.

Har suttit på tåget och lyssnat på albumet, vilket gör den ännu bättre. Kul läsning :)

29 augusti 2008 kl. 15:16  
Blogger oskar. said...

Gorillan: Javisst, E2-E4 sitter som en smäck den med.

På tal om Klaus Schultze så hade jag tänkt mig hans Moondawn som nästa anhalt. Är förresten Ash Ra Temple något att hänga i julgranen?

1 september 2008 kl. 13:16  
Blogger BK Templet said...

gorillan: Så vad du menar är att om man inte förstår Göttschings E2-E4 kan man inte uppskatta den här skivan? Det där är bara en släng av referenshybris och elektronisk know-how. Har ännu inte hört E2-E4, men uppskattar ändå "Where you go..." till fullo (tror jag i alla fall!). Musik handlar visserligen mycket om framåtskridande, förnyelse och en lek med referenser, men det är knappast någon påbyggnadskurs där man inte kan uppskatta en skiva utan att vara bekant med dess influensverk.

1 september 2008 kl. 14:21  

Skicka en kommentar

<< Home