Lindstrøm - Where You Go I Go Too

Det finns något fruktansvärt förnuftigt i det där leendet. Det rymmer något som många gånger fattas i dagens musiklandskap och som säger något i stil med vad skägget försöker signalera. Nämligen att det i Lindstrøm finns en artist som är bekväm i sig själv och som inte behöver prestera för andra. En Lindstrøm som med Where You Go I Go Too för länge sedan lämnat dansgolsvkondensen bakom sig för att andas bergsluft en gång för alla. Har man lust får man följa med. Har man inte det så finns It's a Feedelity Affair fortfarande att lägga vantarna på. Det hela spelar egentligen inte Hans-Peter någon större roll då albumet till stor del producerats för hans högst privata välmåendes skull. Men som sagt, har du lust så är det ju bara trevligt om du vill lyssna.

Ett tredje tecken på samma belåtenhet jag tycker mig kunna spåra i skägget och leendet vilar i låtlängdens händer. Inledande titelspåret klockar in på tjugoåtta minuter och femtioåtta sekunder och även om detta för många antagligen är något negativt så har det tvärtom motsatt effekt på undertecknad. Halvtimmeslåtar kan vara bland det sundaste artister kan ta sig till, framförallt på det sätt som Lindstrøm gör det. Han bygger upp och han bygger upp och han bygger upp och likt en norsk Sisyfos så kämpar han med stenen uppför sluttningen. När vi slutligen inser att den kommer att rulla över oss så introducerar Lindstrøm vad som får betraktas som ett klimax och plöstligt är vi inte längre i Hades dödsrike utan högst där uppe på Olympen. Hårt arbete lönar sig och är man beredd att samarbeta finns här mycket vin att avnjuta.

Where You Go I Go Too är årets From Here We Go Sublime. Förbannat fin titel är det också. Where You Go I Go Too. Så sant som det är sagt.

Lyssna här.