onsdag, september 24, 2008

Bon Iver, Berns salonger 23/9-08

Det är långt från en stuga i Wisconsin till Berns salonger. Å andra sidan så är det längre från Berns till Wisconsin. Jules Vernon och hans Bon Iver är medveten om detta och för att vara en man som snickrat ihop ett tiotal låtar i skogen så får det bedömas vara imponerande att en så pass diger skara slutit upp för att lyssna till honom. Min oro över att hans falsettröst inte ska hålla hela vägen släpper redan i första låten då han på ett övertygande sätt framför sin starkaste låt Skinny Love.

På debutalbumet For Emma, Forever Ago agerade Vernon allena och det som tilltalade mest var kanske den nakenhet och sårbarhet han blottade med sina känsloyttringar till sånger. Under kvällen blir det dock svårt att lyckas framkalla samma intimitet då större delen av materialet framförs på mer eller mindre orkestrerade sätt. Vissa låtar mår bra av en färggladare skrud, Blind Sided är ett gott exempel på detta när den sakta blommar ut till något större än den blyga lilla knopp den framstår som i albumversion. Jag upptäcker mig själv med att tänka på My Morning Jacket vid ett flertalet tillfällen under konsertens gång men man kan fråga sig om det är den överdådiga utsmyckningen lokalen bjuder på som får de fyra herrarna på scenen att gå totalt banan över låten som jag tidigare kände vid namnet Creature Fear. En annan oroväckande upptäckt är att de nya låtarna som presenteras under kvällen låter som, håll i er nu, Coldplay och när extranumret Babies framförs på ett drivande piano så ser inte bara Vernon ut som, utan låter och agerar som Chris Martins orakade halvbror. Förhoppningsvis står den där stugan kvar och väntar på honom hemma i Wisconsin.

I avslutande For Emma vänder han dock på steken igen och framför en bländande och intensiv version som åtminstone gör att jag lämnar lokalen med ett leende på läpparna. Bon Iver mår bäst av tystnad och det finns få saker som är så imponerande som lågmäldhet när den lyckas utdela danska skallar. Något som Vernons röst med råge kan skryta med. Nästa gång han får för sig att åka på turné med två trumset så hoppas jag att någon säger ifrån. Kanske borde man införa husarrest för sådana tilltag?

Lyssna här.

7 Comments:

Anonymous Anonym said...

Och idag är det dags för Gbg...

24 september 2008 kl. 10:33  
Anonymous Anonym said...

Och jag som tyckte det hela var helt fantastiskt. Att 'göra om' låtarna för att anpassa scenen och gå helt bananas var bland det bästa jag sett.

Att det var mer tempo, eller som han själv säger, mer maskulint gjorde det hela en mer angelägen upplevelse att se på och vara med om. Wolves-låten fick hela Berns att brisera. Det var länge sen jag kände ett enda stort 'Wow' när jag gick från en konsert.

Det avskalade fick vi ju dessutom prov på i Re:Stacks när Vernon satt helt själv på scen med en gitarr. Då var det intimt, men hade hela konserten varit i det stuket hade det antagligen inte känts lika mäktigt. Det lilla underbara avbrottet tillhörde helt klart höjdpunkterna.

Den som är i Göteborg idag och missar det här, han kommer ångra sig för resten av livet.

24 september 2008 kl. 11:23  
Blogger oskar. said...

Självklart är det alltid kul när spelningar innebär nya grepp och visst hade det varit tråkigt om allt hade framförts solokvist. Det jag däremot inte gillade var när det blev för svulstigt, som i Wolves till exempel. Lite onödigt effektsökeri som absolut fungerar i andra sammanhang men kanske inte här.

24 september 2008 kl. 13:56  
Blogger oskar. said...

Däremot så håller jag med dig om att man ska gå och titta ikväll om man bor i Göteborg. Det är lätt värt det!

24 september 2008 kl. 13:57  
Anonymous Anonym said...

en dålig recension av en underbar spelning. för min del kan han komma med tre trumset nästa gång, så länge intensiteten och lidelsen blir lika bra som den var igår.

24 september 2008 kl. 14:53  
Blogger oskar. said...

Fast intensiteten och lidelsen fanns ju bara att finna när trumseten tilläts vara ifred och om han låter dem vara ifred får han för min del fylla hela berzelii park med trumset nästa gång.

Svulstighetstendenserna hade jag gärna varit utan och det är väldigt sällan sådana går hand i hand med lidelse. Vernons röst är ju helt fantastisk som den är och det var enligt mig lite synd att den tappades bort i allt annat.

24 september 2008 kl. 17:25  
Anonymous Anonym said...

Nu drar jag till Puservik...

Tack för rättelsen :)

24 september 2008 kl. 20:35  

Skicka en kommentar

<< Home