lördag, september 13, 2008

Detektivbyrån - Wermland

Om det möjligen funnits något mer underhållande att sysselsätta sig med den senaste veckan än att läsa fanatiska Metallica-fans bitska och distanslösa kommentarer till sågningar av Death Magnetic (i deras värld är tydligen allt utom fem av fem en sågning) så har det varit att bekanta sig med Detektivbyråns efterlängtade furstlingsalbum Wermland (som jag envist kallat Ack, Värmeland [vilket kanske hade varit roligare] i alla möjliga situationer). För er som av högst osannolika anledningar inte noterat Detektivbyråns existens så består de av tre hurtiga herrar från just värmland, numer bosatta i Göteborg, som tillsammans gör instrumental musik som man kan dansa hambo eller indiedans (småhoppa och vifta med fingrarna) till. Vill ni ha mer exakta referenser så låter det lite som om Slagsmålsklubben bytt instrument med Beirut. Eller som din mamma skulle ha sagt: som den där filmen om hon den gulliga tjejen som kastar macka i Paris. Men din mamma har inget att säga till om här och skönt är väl det.

Det första jag tänkte på när jag lyssnade på inledningsspåret Om du möter varg var att det lät väldigt mycket som just Detektivbyrån och för att vara inledningsspåret på ett debutalbum så vet jag inte om det är ett bra eller dåligt betyg. Det är förvisso alltid positivt med band som lyckas profilera sig med något så ovanligt som ett eget sound men samtidigt var jag lite rädd att trion redan kramat saften ur sitt koncept. Dessbättre besannas inte mina farhågor utan Detektivbyrån har i och med fullängdsformatet lyckats växa ut ur den där "livet är så jävla bra"-tretaktsfållan som de var nära att halka ned i. De tar helt andra toner än tidigare och även om det stundom finns mått av eufori i bakgrunden så känns det som att det många gånger vilar ilska, bitterhet och vemod över arrangemangen. Lyssna bara på Partyland så förstår ni vad jag menar. De hade lika gärna kunnat spela hårdrock (eller skriva förbannade kommentarer på kvällstidningarnas hemsidor) med så hårt slamrande pianofingrar.

En annan aspekt som imponerar är bredden de lyckas visa upp. Nog för att låtarna till stora delar påminner om varandra rent strukturmässigt men ser man till de fjorton spåren så visar de åtminstone upp tre eller fyra olika ansikten på vägen. Kärlekens alla färjor och Hus vid havet visar upp en lekfullhet som får mig att tänka på franska och finska barnprogram, Sista tryckaren gör mig mest hungrig medan ödesmättade domedagshymnen Life/Universe får betraktas lite som deras svar på T2-ledmotivet.

Det är så in i bombens trevligt (äntligen fick jag använda det uttrycket) när band faktiskt lyckas leva upp till förväntingarna och Detektivbyrån lyckas med bravur. Nu hoppas jag bara på en The Field-remix av 054. Skulle kunna bli hur bra som helst. Valstechno, varför har ingen tänkt på det tidigare?

Här kan man lyssna.
Här kan man titta.

3 Comments:

Anonymous Olle said...

Oskar, du har humor.
Dina små kommentarer om Metallica fans och indiedans fick mig att skratta högt fast jag var själv i rummet.

Underbart skrivet!

14 september 2008 13:37  
Blogger oskar. said...

Man tackar man tackar. Din kommentar fick mig just att le lite fånigt även fast jag för tillfället lider av paltkoma de luxe.

Fortsätt må bra.

14 september 2008 19:05  
Anonymous anders (DBY) said...

tack! fantastiskt.

19 september 2008 19:04  

Skicka en kommentar

<< Home