Intervju: Casiotone for the Painfully Alone

Casiotone for the Painfully Alone är möjligen den artist som fått mest uppmärksamhet av oss här på Bunny Rabbits, hans elektroniska tvåminuterslåtar träffar oftast på helt rätt ställe och vi ser mycket framemot hans femte album som kommer i början av nästa år. När vi för någon månad sedan upptäckte att han var på väg hit för spelningar i såväl Malmö som Stockholm så kunde vi bara inte låta bli att skicka några frågor till honom.

BR: Först och främst så får du presentera dig för dem som inte känner till dig, vem är du och varför ska man komma och se dig imorgon eller övermorgon?

CFTPA: Jag heter Owen Ashworth och jag skriver, producerar och framför elektronisk popmusik under namnet Casiotone for the Painfully Alone. Man bör komma och se mig för att det inte är något bra på tv de kvällarna och för att ta tillfället i akt och öva sin engelska, jag kan ju ingen svenska.

BR: Du har varit aktiv inom musiken under en längre tid och om jag inte missminner mig så firade du tio år som artist förra året. Många saker har hänt med din musik under den tiden och det känns som att du utvecklats både som låtskrivare och producent. Vad har du själv för tankar om din egen utveckling och vilken är den största skillnaden mellan CFTPA 2008 och 1998?

CFTPA: Att skriva och spela in sin hundrade låt är en väldigt annorlunda upplevelse från att göra sin första eller tionde. Jag oroar mig ständigt över att upprepa mig själv eller i vilken kontext en ny låt hamnar i jämförelse med mina gamla eller lite vad som helst. Det är intressant att försöka balansera mellan att ha en förbestämd idé eller hypotes och att ständigt försöka experimentera med nya idéer. Jag är trettioett nu och även om jag fortsatt älska ungefär samma musik som för tio år sedan så har min smak och mina intressen förändrats och vidgats i många olika avseenden. Jag gör inte musik på samma sätt som jag brukade och det vore fruktansvärt tråkigt om det skulle vara så. På senare tid så har jag märkt att jag tänker skrämmande mycket på dem som lyssnar på, och uppskattar min musik, och vad de ska tycka och tänka om mina nya låtar. Jag antar att det har att göra med att jag tror att de har mycket mer gemensamt med mitt gamla jag än mitt nya jag och ärligt talat så är jag lite trött på mitt gamla jag. Jag har svårt att vänja mig vid tanken att göra folk besvikna men samtidigt så kan jag inte gå och göra samma album om och om igen för att bibehålla en gammal bild av mig själv. Jag skulle nog bli galen om jag ens försökte.

BR: Du har släppt fyra fullängdsalbum och det femte är på gång, när kommer det att släppas och hur kommer det att skilja sig från Etiquette? Är det sant att det spelats in med ”riktiga” instrument istället för elektroniska och har The Donkeys haft något med saken att göra? Vad var det i sådant fall som fick dig att ta ett sådant beslut? Är du trött på synthar och trummaskiner och är du verkligen beredd att skicka vidare titeln kungen av lo-fi?

CFTPA: Det nya albumet kommer att släppas tidigt 2009. Jag håller fortfarande på med produktionen. Jag spelade in ett fåtal låtar tillsammans med The Donkeys och de dyker även upp i samplad form på ett par andra låtar också. Förutom några få trumljud så är albumet helt befriat från casiotoner.Det finns dock fortfarande synthar med i bilden men inte i lika stor utsträckning som förut. Jag kan tydligen inte göra ett album utan flöjtljud. Jag skrev hur som helst de flesta låtar på piano och många ljud jag använder är mer influerade av amerikansk 60- och 70-talspop. Man kan kanske säga att det nya albumet har ett mer organiskt sound än de tidigare, men det finns även ganska stora delar samplingar och datorproduktioner som flyter in i ljudbilden. Hip hop har definitivt inspirerat mig och återanvändning har spelat stor roll för produktionen. Men istället för att sampla James Brown eller The Bar-Kays så samplar jag mig själv och mina vänner. Förutom några få småbitar som spelats in med Jason Quever i Pan American Studio, där jag spelade in stora delar av Etiquette, så är majoriteten av det nya albumet inspelat hemma och det låter tämligen hemmainspelat. Jag tror ingen kommer att missta det för en dyr studioinspelning men jag är hur som helst villig att skicka vidare titeln kungen av lo-fi till den som vill ha den.

BR: Du kommer snart att släppa en samling på Tomlab som heter Town Topic Ep som innehåller dina två senaste ep:s som fungerade som soundtrack till filmen Stay the Same Never Change. Jag vet att du tidigare var filmstudent så soundtracks borde vara något naturligt för dig. Är det något du gjort förut och är det något du skulle vilja göra igen? Hur viktiga är filmer för dig, är de en stor inspirationskälla?

CFTPA: Jag har bidragit med musik till fyra olika filmer nu men Stay The Same Never Change är den första som jag gjort all musik till. Jag hjälpte även till med klippningen och skötte lite andra småsaker. Det kändes lite som att göra ett album, men som ett album åt någon annan. Det var mycket jobb men jag hade väldigt roligt under tiden. Jag kommer antagligen göra mer filmmusik i framtiden, åtminstone så länge det rullar in intressanta erbjudanden. Jag antar att film är mitt favoritmedium. Jag älskar hur filmer kan innefatta många andra konstformer, som musik, litteratur, skådespelande, fotografi, arkitektur och sceneri. Filmer, filmer, filmer. Jag tittar väldigt mycket på film och jag är säker på att de influerar mig på sätt som jag själv inte ens kan drömma om. Jag skrivit och producerat låtar som haft som utgångspunkt att återskapa samma känsla som en specifik scen ur filmer av Tarkovsky och Malick. Jag tycker om att skriva låtar med intentionen att de ska kännas som filmer. Filmer för blinda som bara har cirka två och en halv minut över.

BR: När vi ändå prata om film så känns det just som att dina låttexter är som små berättelser och texterna verkar vara väldigt viktiga för dig. Du har aldrig fått idén att skriva något annat än låttexter, noveller eller romaner?

CFTPA: Ibland brukar jag underhålla mig själv med tanken på att skriva pjäser eller romaner men ärligt talat så har jag fullt upp med musiken och de lite kortare texterna. Jag vill alltid bli så bra som möjligt på det jag gör innan jag går vidare med annat.

BR: För ett tag sedan så gjorde du covers på två av Bruce Springsteens låtar, vad har du för relation till honom och vad har han betytt för dig? Finns det några andra artister eller band som varit extra viktiga för dig?

CFTPA: Det var faktiskt jag och min bror Gordon som spelade in de där låtarna tillsammans. Vår mamma gav pappa den där boxen Live/1975-85 när jag och min bror var små så Springsteens musik innebär ganska mycket nostalgi för oss båda. Så att spela in dem var lite som en familjegrej, som att säga hej eller ge en present till sina föräldrar. Lite som ett julkort. Visst gillar jag Springsteen mycket men att nämna artister som varit viktiga för mig är utmattande och jag vet inte var jag ska börja, eller sluta heller för den delen. Jag skulle kunna fylla din datorskärm med människor som influerat mig. Den senaste tiden så har jag tänkt mycket på Bill Withers, Jim Ford och ett band som heter Harvey Milk så vi får nöja oss med det så länge.

BR: Sist men inte minst: vilken är tidernas bästa Casio-modell och varför?

Jag tycker om Casio SK-1. Samplern är mycket behändig och jag använder flöjtljudet mycket när jag gör arrangemang. Jag har två för tillfället. Jag tror att jag haft sex eller sju stycken totalt. Jag tenderar att slita ut dem fort.

Casiotone for the Painfully Alone spelar på Debaser i Malmö imorgon den 18/9 och på Debaser Medis i Stockholm på fredag den 19/9.

Casiotone for the Painfully Alone - New Year's Kiss (version)
Casiotone for the Painfully Alone - Bobby Malone Moves Home
Här finns fler låtar.