tisdag, september 09, 2008

Max Richter - 24 Postcards in Full Colour

Max Richter får väl betraktas lite som en hjälte i nyklassisistiska sammanhang, en fiolernas och pianonas Herkules eller Wolverine som via Fat Cat Records skämt bort allmänheten under tvåtusentalet. 2006 hette välgärningen Songs From Before, 2008 heter den 24 Postcards in Full Colour. Om man bör kalla de tjugofyra sammansatta sångerna ett album eller ej är en skäligen ställd fråga då de från början var tilltänkta som ringsignaler. Enligt Richter så är de tänkta att höras var för sig vid olika tillfällen och ju fler du hör desto mer får du grepp om helheten. Sen spelar det ingen som helst roll i vilken ordning de spelas eller hur långt tid det går mellan gångerna du hör dem.

Jag måste erkänna att tanken är fascinerande, dock tämligen svårgenomförd. Men för det så försvinner ju inte det förbryllande i att en musiker som Richter väljer att komponera för telefoner. Du liksom jag tänkte väl antagligen att sådant är synonymt med artister som Basshunter, Kate Ryan eller Bodies Without Organs. Artister vars musik till nittiosju procent är producerad för att vara kommersiellt gångbar. Det är intressant vilka svängar musikindustrin tar när den försatt sig i den prekära situation den befinner sig i för tillfället. Jag trodde att telefonsignalerna var en sista utväg för artister med dollartecken istället för ögon, en desperat nödlösning när allt började glida dem igenom fingrarna. Nej, proklamerar Max Richter. Eller så säger han: Jo, men för det så behöver det inte betyda att ringsignaler inte behöver betyda något överhuvudtaget. Och visst är det en spännande och svindlade tanke.

Den stora skillnaden mellan Richter och Basshunter ligger i att Richter skrivit sina stycken direkt för telefoner och att han tänkt till när han gjort det. För hur mycket påverkas man egentligen av de ringsignaler man varje dag får utstå att lyssna till och skulle det göra någon skillnad om någon gick in för att göra det ordentligt, med tanke och känsla istället för girighet och falskspel. Självklart så skulle det vara fantastiskt om människor som hittills inte orkat bry sig om ringsignaler (till exempel jag) skulle byta ut sin slitna gamla Nokia Tune mot From 553 W Elm Street, Logan, Illinois [Snow] eller Lullaby From The West Coast Sleepers. Det handlar om att värna om musiken och verklig musik hör väl hemma på stadens gator och torg lika mycket som den fabricerade.

Att säga något om albumet som helhet är lite svårt då formen känns lite väl begränsande. De flesta låtarna pendlar mellan en och två minuter och är man bekant med Richter sedan innan så vet man att hans låtar ofta premieras av längd. Det blir således svårt för honom att nå sedvanliga höjder men även på grund av detta ställs lyssnaren inför en intressant tankeklocka: är portionsförpackad kvalitetsmusik något att värdera överhuvudtaget? För egen del känner jag mig kluven och det är som helhet 24 Postcards in Full Colour blir som mest intressant, inte som fragment. Meningen med musik är att det ska få ta tid och det kanske även är därför vi inte har sett några jättesatsningar på ringsignalsområdet från bolag som Type, Car Park och Häpna. Men det är alltid intressant att ställa sig frågan men tänk om?

Lyssna på samtliga vykort här.

3 Comments:

Blogger Rabbi von Sydow said...

Wow, superbra låtar! Grymt bra.

Fast inte tänker jag att dom har något med ringsignaler att göra.

Ljud, musik och samplingar funkar btw inte som ringsignaler - ljudet blandar sig med bakgrundsljud, som TV, radio eller trafiken utomhus.

Har kunnat ha ljud sedan min Sony J5 från 1999 cirka - med vilken man kunde spela in egna ljud som ringsignaler, men men, de fula pipljuden är de som hörs bäst - man får leta länge efter en MP3:a som verkligen funkar (hörs).

Kom att tänka på filmen Atonement, när jag hörde detta!

11 september 2008 02:15  
Blogger oskar. said...

Har också erfarit problematiken. Tror att den enda låt som hittills fungerat för mig har varit Vitalics Polkamatic. En låt som fortfarande får mig att instinktivt börja se mig omkring och leta. Nuförtiden har jag någon hederlig Nokia-rumba som fanns i telefonen.

Man kanske borde prova med någon Richter-låt bara för att experimentera. Se hur folk reagerar, i alla fall i någon vecka. Ibland är det ju ganska skönt att slippa svara också så då kan man ju bara lyssna istället.

11 september 2008 09:19  
Blogger Rabbi von Sydow said...

Absolut. Ska pröva mig fram med olika Richters.

Jag har rätt låg volym på mina två mobiler - vet att en del Sony Ericsson har en jäkla ljudvolym, så dom passar kanske bättre.

Det vore iof rätt skönt med en iPhone och Richter i kombination, eller bättre, nya iPod Touch - den har ju ingen telefondel - så då slipper man svara! (Bara mail och facebook ;-)

11 september 2008 10:39  

Skicka en kommentar

<< Home