torsdag, september 11, 2008

Mogwai - The Hawk Is Howling

Vissa band kan verkligen förse mig med huvudbry. Och det är aldrig enkelt när ett band som Mogwai, som jag nog ändå betraktar som ett av de viktigaste namnen i min skivsamling, går och visar prov på dåligt omdöme. Omslaget talar väl sitt tydliga språk för just denna sak, men det är egentligen främst ep:n Batcat jag syftar på. Den brister i omdöme på ett par punkter:

a) den innehåller en låt med titeln Stupid prick gets chased by the police and loses his slut girlfriend, vilket förvånar mig, sedan Mogwai brukar ha känsla för charmiga låttitlar (ex. Punk Rock/Puff Daddy/Antichrist, You don't know Jesus eller I know you are but what am I?).

b) den var lite av ett sömnpiller och ep:ns enda bra låt, Devil Rides, var ett samarbete med Rocky Erickson som trist nog aldrig följdes upp på skivan.

The Hawk is Howling mottogs alltså inte direkt med öppna armar, även om jag vet att Mogwai alltid levererar på det ena eller andra sättet. Som plåster på mina ömmande sår inleder I'm Jim Morrison, I'm Dead, som är en riktigt bra öppningslåt. Där den kretsar kring sin pianoslinga är den dock emellertid väl lik singeln Friend of the night från förra albumet Mr Beast. Om vi fortsätter jämförelserna får det fantasilösa rivjärnet Batcat nog betraktas som den här skivans Glasgow Mega Snake. Tråkigt nog präglas inte bara inledningen på den här skivan av återvinning av tidigare albumkoncept, det återkommer genom i stort sett hela resan. Bortsett från krautiga utstickaren The sun smells too loud förefaller The Hawk is Howling vara en enda lång charterresa tillbaka till milstolpar som Rock Action och Young Team. Mogwai verkar heller inte riktigt kunna bestämma sig för vilket låtformat de vill verka inom. Förra albumet präglades av kortare och tillgängligare låtramar där elektroniken, sången och Fukagawas spoken word-inslag gjorde sig alldeles urmärkt. Helt instrumentala The Hawk Is Howling står med ena foten i det konceptet men söker sig samtidigt också tillbaks till ett forna, mer storslaget sound, som bygger på utdragna crescendon. Det hela resulterar i en förvirrad och fragmentarisk helhet, där visserligen guldkorn som I Love You, I'm Going to Blow Up Your School och Danphe and the Brain påminner om att det fortfarande är den musikaliska tyngviktaren Mogwai vi har att göra med, men som i slutändan tyvärr ändå får betraktas som ett av deras svagaste verk hittills.

Mogwai - The Sun Smells Too Loud

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag har lite svårt att ta den här recensionen seriöst när du drar paralleler med Mr.Beast, vilket var deras absolut svagaste verk.
Det här är inte det bästa dom har skapat, men absolut inte bland det svagare. Det finns ett djup att utforska i den här skivan. Det är inget som sätter sig direkt, men med tiden förstår man att Mogwai verkligen hittat rätt igen, och det känns väldigt tryggt.
En av årets absoluta höjdpunkter från min sida.

Tack för en bra blogg!

12 september 2008 09:53  
Blogger niklas said...

Anonym:

Tack för din synpunkt!

På vilket sätt menar du att jämförelser med Mogwais senaste album (om man inte räknar in Zidane) skulle kunna kopplas till bristande seriositet? Jämförelserna har sin grund i det obestridliga faktum att Mogwai med "Mr. Beast" utforskade en del nya grepp, grepp som stundom också återkommer på "The Hawk Is Howling". Tro mig, jag är medveten om djupet i en skiva av det här slaget och har inte bara lyssnat igenom den här någon enstaka gång för att avfärda den. Visst, Mogwai hittar på den här skivan stundtals hem till den stil som stort sett präglat dem fram till och med "Happy Songs...". Kanske är det den tryggheten du föredrar, vilket jag också har förståelse för men som jag personligen kan tycka bli lite tråkig. Problemet, som jag försökt betona i recensionen, är den inkonsekvens i materialet jag upplever. Man slits å ena sidan med nya idéer, möjligen sprungna ur Mr. Beast-perioden, men vågar inte riktigt få utlopp för dem utan lutar sig istället tillbaka på gamla meriter. Det låter bra som vanligt, men sedan jag sett Mogwai som ett kreativt och framåtskridande band, hade jag hoppats på att hade tagit ut svängarna lite mer.

12 september 2008 15:27  
Anonymous Liam said...

Så här skrev Stuart på Mogwai's forum om några av låttitlarna på albumet:

"Golden Porsche was indeed suggested by a fan. More of that calibre would be most welcome.

Stupid prick gets chased by the police and loses his slut girlfriend: last summer we were commissioned to score a film called Paraiso Travel. After we explained that we had a short space of time to record the music we recorded and delivered the rough mixes only for them to be rejected and us to be sacked without receiving any money towards our costs incurred. It was without doubt the most unprofessional way that we have ever been treated and we are still owed a substantial amount of money from the film makers. The song title is a description of what happens in the opening scene of the film. Thanks You Space Expert (a quote from a news anchor) was also written originally for the film and by rights should be called Stupid Prick finds that his slut girlfriend has gone the whole hog and become a prostitute and now lives in a trailer park in somewhere shite in America. Ha, i've just given away the ending of their rubbish film. Lynn Fainchtein the music producer is a deceitful liar.

Young Face Gone Wrong: a made up condition where you can't tell if someone is old or young because of their weird face. See lead singer in Ting Tings."

Källa: http://ithica45.proboards33.com/index.cgi?board=general&action=display&thread=879&page=12

18 september 2008 04:07  
Blogger niklas said...

liam: intressant, det rättfärdigar dock fortfarande inte den smaklösa låttiteln!

22 september 2008 08:45  
Anonymous Martin said...

Jag tycker att Mr. Beast är en alldeles fantastisk skiva, men har förstått att jag är rätt ensam om den åsikten. Utan tvekan ska jag ge den här skivan en chans i alla fall.

24 september 2008 15:18  

Skicka en kommentar

<< Home