tisdag, oktober 21, 2008

Deerhunter - Microcastle

När jag såg Bradford Cox och hans hjortjagande lakejer inta Münchenbryggeriet i somras var det pinsamt dåligt med folk i åskådarskaran framför scenen. Responsen på de högkvalitativa shoegazepop-låtar som levererades av Deerhunter var dessutom nästan ännu blygsammare. Bradford verkade dock glad ändå, kanske för att han fick spela ett flertal låtar från bandets poppigare tredje skiva, Microcastle, som är en alldeles utmärkt uppföljare till genombrottsskivan Cryptograms.

Under aliaset Atlas Sound levererade Bradford Cox tidigare under året Let the Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel, en bitterljuv historia där fluffigt sorgsna synthar skapade något så egensinnigt som en blandning av ambient sovrumspop och punkpop med arty-farty-drag. Gränsen till den musik vi stundom fann på Deerhunters förra skiva Cryptograms var dock relativt flytande, något det blivit ändring på sedan ep:n Fluorescent Grey. Denna direkta och mer strukturerade shoegaze har bandet även tagit med sig till Microcastle, som får anses vara det minst aviga och mest lättillgängliga de släppt ifrån sig. Ja Microcastle är rent av catchy emellanåt. Det går inte riktigt låta bli att sjunga med i Cox's repetativa "-Come for me oh come for me" i Agoraphobia och jag kommer gång på gång på mig själv med att nynna på refrängen i Never Stops som med sitt busenkla gitarr-riff och malande Loveless-mattor nästan är löjligt enkel att tycka om.

Tempot sänks i låtar som Cavalry Scars och pianodrivna Green Jacket och tar sedan fart igen med den nästan dansanta och ihärdigt malande Nothing Ever Happened. När skivan avslutas med psychadeliskt noisande i Twilight at Carbon Lake är frågan om inte Cox lyckats med konststycket att bräcka föregångaren. På Microcastle finner vi en helhet av låtar, skickligt disponerade och avvägda till en helhet som ger den ett komplettare intryck än Cryptograms, där första halvan med sina drones är relativt svårtillgänglig. Deerhunter kommer vinna en ny skara fans med sin nya skiva, då den går betydligt snabbare att ta till sig än tidigare material, att detta skulle innebära att de förlorar tidigare angängare har jag dock svårt att tänka mig, sedan Micrograms håller mycket hög klass. Här finns nivåer att upptäcka bortom de starka refrängerna i inledningen, och jag har trots ihärdigt lyssnande ännu inte tröttnat. Deerhunter har blivit vad jag en gång hoppades att Film School skulle lyckas med, ett band där enkla melodier förenas med enorma ljudväggar, utan att dessa gör avkall på varandra.

Ps. Vi glädjer oss också åt att man bytte ut det där ohyggliga omslaget mot ett finare. Ds.

Lyssna här.

9 Comments:

Anonymous Gorillan said...

En riktigt bra skiva! Håller också med om att det nya omslaget är snyggare. Men släppte inte Deerhunter en skiva innan de skrev på för Kranky...

21 oktober 2008 23:35  
Blogger niklas said...

gorillan: du har alldeles rätt, glömmer hela tiden bort Turn it up, faggot! Främst för att den inte faller mig så mycket i smaken antar jag. Texten är nu redigerad. Tack!

22 oktober 2008 08:24  
Blogger madeleine said...

älskar skivan!

22 oktober 2008 10:17  
Anonymous David said...

Älskade Cryptograms, men den här är nog bättre, ändå. Spelningen på Accelerator var också hemskt bra, även om armarna-i-kors-Stockholm verkade lagom imponerade. Jaja.

22 oktober 2008 19:17  
Anonymous pinhead said...

Jag antar att du är ironisk angående omslaget? För detta måste vara det fulaste i år.

Ett vitt omslag med Deerhunter - Microcastle skrivet i svart Times New Roman skulle vara bättre.

Men det är ett bra album.

22 oktober 2008 23:18  
Blogger niklas said...

Pinhead: nej, jag är faktiskt inte ironisk, om man bortser från dödskallen i ögat gillar jag färgtonen och kompositionen betydligt mycket bättre än det förra omslaget. Hellre Times New Roman än gatukonst-estetiken hos föregångaren, som inte alls speglar innehållet!

23 oktober 2008 09:07  
Blogger oskar. said...

Tycker inte heller att det är så förskräckligt, det är lite Deerhunter goes Smiths över det.

Som Niklas påpekar så föredras allt annat än det förra som lika gärna kunnat vara Sidewalk Headliners 2.

Fulast i år bör väl rimligtvis vara TV on the Radio eller Detektivbyrån. Benoit Pioluard-plattan är ganska tråkig den också. Finast är kanske Sebastien Tellier, Paavoharju eller Sigur Ros. Jim Noir är också ganska charmig.

23 oktober 2008 10:12  
Anonymous pinhead said...

Det är dödskallen som förstör det. Annars hade det funkat bra. Därför föredrar jag det förra.

Ja, Noir och Tellier är snygga.

23 oktober 2008 15:03  
Blogger niklas said...

Ja, jag har full förståelse för att du ogillar skallen. Paavorharju-omslaget är tjusigt, tycker även om grafiken som pryder nya Music Tapes och Hauschka.

23 oktober 2008 16:43  

Skicka en kommentar

<< Home