Deerhunter - Microcastle

När jag såg Bradford Cox och hans hjortjagande lakejer inta Münchenbryggeriet i somras var det pinsamt dåligt med folk i åskådarskaran framför scenen. Responsen på de högkvalitativa shoegazepop-låtar som levererades av Deerhunter var dessutom nästan ännu blygsammare. Bradford verkade dock glad ändå, kanske för att han fick spela ett flertal låtar från bandets poppigare tredje skiva, Microcastle, som är en alldeles utmärkt uppföljare till genombrottsskivan Cryptograms.

Under aliaset Atlas Sound levererade Bradford Cox tidigare under året Let the Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel, en bitterljuv historia där fluffigt sorgsna synthar skapade något så egensinnigt som en blandning av ambient sovrumspop och punkpop med arty-farty-drag. Gränsen till den musik vi stundom fann på Deerhunters förra skiva Cryptograms var dock relativt flytande, något det blivit ändring på sedan ep:n Fluorescent Grey. Denna direkta och mer strukturerade shoegaze har bandet även tagit med sig till Microcastle, som får anses vara det minst aviga och mest lättillgängliga de släppt ifrån sig. Ja Microcastle är rent av catchy emellanåt. Det går inte riktigt låta bli att sjunga med i Cox's repetativa "-Come for me oh come for me" i Agoraphobia och jag kommer gång på gång på mig själv med att nynna på refrängen i Never Stops som med sitt busenkla gitarr-riff och malande Loveless-mattor nästan är löjligt enkel att tycka om.

Tempot sänks i låtar som Cavalry Scars och pianodrivna Green Jacket och tar sedan fart igen med den nästan dansanta och ihärdigt malande Nothing Ever Happened. När skivan avslutas med psychadeliskt noisande i Twilight at Carbon Lake är frågan om inte Cox lyckats med konststycket att bräcka föregångaren. På Microcastle finner vi en helhet av låtar, skickligt disponerade och avvägda till en helhet som ger den ett komplettare intryck än Cryptograms, där första halvan med sina drones är relativt svårtillgänglig. Deerhunter kommer vinna en ny skara fans med sin nya skiva, då den går betydligt snabbare att ta till sig än tidigare material, att detta skulle innebära att de förlorar tidigare angängare har jag dock svårt att tänka mig, sedan Micrograms håller mycket hög klass. Här finns nivåer att upptäcka bortom de starka refrängerna i inledningen, och jag har trots ihärdigt lyssnande ännu inte tröttnat. Deerhunter har blivit vad jag en gång hoppades att Film School skulle lyckas med, ett band där enkla melodier förenas med enorma ljudväggar, utan att dessa gör avkall på varandra.

Ps. Vi glädjer oss också åt att man bytte ut det där ohyggliga omslaget mot ett finare. Ds.

Lyssna här.